Vägra vara ett offer!

Ännu en dag närmar sig sitt slut och just nu vill jag bara att tiden ska gå. Livet sätter mig på prov gång på gång och känslan av hopplöshet återkommer varje gång jag möter en motgång. Jag orkar inte vara ett offer längre. Jag är så jävla less på det!

Jag insåg tidigare idag att jag måste våga möta mina innersta demoner en gång för alla. Annars kommer jag troligtvis aldrig att kunna gå vidare här i livet och faktiskt få chansen att känna på lycka och välmående som andra, friska personer, verkar göra. Mina problem syns inte på utsidan, men de känns och gör mig illa dagligen på insidan. Att leva med psykisk ohälsa är fruktansvärt. Det är nästan omöjligt för en "frisk" person att förstå vad jag går igenom just på grund av att det är så svårt att sätta ord på känslorna som uppstår inom mig. Och de kommer från ingenstans - ibland helt utan anledning.

Idag dök de här ovälkomna känslorna av hopplöshet och besvikelse, mot mig själv, upp åter igen. Den här gången under mötet som jag hade med min lärare från högskolan. Hon fick mig att inse att om jag låter det här fortgå så kommer jag inom en snar framtid att rasera allt jag har kämpat för de senaste åren. Mina sociala och psykiska problem måste få ett slut. Min rädsla för att misslyckas och mitt självförakt påverkar mig så pass att det på olika sätt hindrar mig att utvecklas som pedagog.

Jag är fullt medveten om att jag borde ha tagit tag i det här tidigare, men som de flesta andra så har jag till viss del levt i förnekelse. Jag har trott på ett självtillfrisknande, där jag på egen hand kämpar med att få mina psykiska besvär att försvinna. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Det funkar naturligtvis inte så. Jag måste söka hjälp helt enkelt, hur mycket det än tar emot inom mig att göra det. Jag har lutat mig tillbaka på mina barn och låtit deras existens bli min räddning. I längden kommer det här inte att hålla är jag rädd för. Mina problem är inget som mina barn ska behöva stå ut med. Jag har nått min gräns och har äntligen insett att det är dags för mig att acceptera att jag är sjuk och behöver hjälp.


Uppdatering kommer naturligtvis i ett senare inlägg.

Gillar

Kommentarer

Pengarellerpyssel
Pengarellerpyssel,
Jag vet inte riktigt din bakgrund men tycker att du tänker rätt. Jag mådde riktigt dåligt för två år sedan. Kunde inte sätta fingret på vad det var. Var bara ledsen och uppgiven hela tiden utan anledning. Jag bestämde mig för att söka hjälp. Fick träffa en jättebra kurator. Gjorde ett slags skattningstest där det visade att jag hade en depression. Efter några månaders sjukskrivning med samtal så mådde jag bra igen och nu har jag verktyg att ta till när jag känner att jag "krisar" igen. Vi kom aldrig fram till vad som var "fel". Jag tror själv att det var nåt liknande att gå in i väggen för jag ville inte jobba så mycket som jag gjorde. Jag ville ha mer ork för familj och fritid. Men min poäng är att hjälp är bra. Iallafall var det jättebra för mig att prata med någon som kunde belysa hur fel jag tänker ibland och rätt jag tänker ibland. Stort lycka till!
nouw.com/pengarellerpyssel