Den avgörande dagen närmar sig

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Känslorna är väldigt blandade efter dagens samtal med läraren och min handledare. En blandning mellan ilska, lättnad, besvikelse, oro och chock är nog de känslorna som framhävs inom mig mest. Det var som om en uppblåst ballong inom mig bara exploderade och spred ut sig lite överallt.

Jag borde vara van. Livet för min del blir oftast aldrig som jag har tänkt mig. Ännu en gång så infinner sig känslan av att "det är inte meningen att jag ska vara lycklig"... Samtidigt så borde jag ju ha förutspått det här för länge sedan. Jag borde ha tagit tag i livet mycket tidigare och inte fortsatt att försöka fly från mina känslor. Jag vill ha någon att anklaga, att vara arg på, men i det här fallet så finns det ingen annan än mig själv att lägga skulden på. Fast ändå inte. Det är inte jag som är problemet - det är min sjukdom. Mitt psyke. Det har jag insett nu. Jag är sjuk och jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp att lära mig kontrollera känslorna och paniken som så lätt och allt oftare uppstår. Jag måste lära mig att inte ta allt så personligt och hårt så fort någon yttrar minsta lilla negativitet mot mig. Jag måste sluta vara så hård mot mig själv och framförallt sluta att se ner på mig själv!

Underligt nog så är jag inte sårad, vilket var den starkaste och tyngsta känslan som dök upp sist jag hade VFU-samtal. Nu känner jag mig snarare lättad, som sagt. Blandat med mängder av andra jobbiga känslor som knappt går att beskriva. Jag insåg att jag troligtvis aldrig kommer att uppnå min dröm utan att först ta mig igenom mina psykiska problem.

...Men jag lyckades nästan. Jag lyckades undvika de största hinderna i sex terminer... men som med det mesta man försöker fly ifrån så hinner det ikapp en tids nog...