Trots att det känns som att livet glider mig ur händerna så får jag inte glömma det fina som faktiskt finns kvar.

Jag är glad över att:
🔸En del aldrig tycks ge upp. Deras tro på mig är enorm och ett stort stöd mitt i allt elände!
🔸Mina barn. Utan dem hade det varit så mycket lättare att bara ge upp och avsluta allt. Ni är min främsta styrka. ❤️
🔸Min sambo. Att han står ut med mig och har accepterat mina brister.

Än så länge orkar jag kämpa. Jag vill inte göra omgivningen besviken... Men jag vet att jag måste bli bättre på att lyssna på mig själv och mitt inre om jag någonsin ska kunna bli frisk.

Ta hand om er och ta aldrig livet för givet.

Så känns det just nu. Hur mycket jag än försöker och vara alla till lags så går det inte. Jag blir tvungen att kämpa hårdare (hur det nu ska vara möjligt?) och förändra mig så att jag funkar ute i samhället som normalt folk, utan några "problem".

Just nu tycks min sociala fobi bara trycka tillbaka mig ner i avgrunden. Känslan av samhörighet och gemenskap är svår. Det har det alltid varit. Det går uppåt ett litet tag, men sedan blir det en krasch rätt ner till botten igen. Precis som att jag inte är gjord att jobba med någon alls. Det verkar inte funka. Och dessutom säger alla till mig att inte ta det personligt. Ja men visst, hur enkelt är det då?! Hur ska jag ta emot det? Det är ju MIG det handlar om. Mitt beteende, mitt samspel.

Jag kämpar och försöker verkligen, men hur jag än gör så blir det fel. Hela tiden. Jag förstår det inte. Allt känns bra och man tror att livet ska ordna upp sig, men så plötsligt duger inte det heller...

Förlåt för att jag är jag. Förlåt att jag blev så här och för att ni måste dras med mig. Förlåt för att jag existerar...

Plötsligt far tankarna iväg och det dyker upp sådär underliga saker i huvudet på mig som jag inte själv styr över.

I mitt inre så inser jag att alla mina syskon + min bonussyster börjar på bokstaven S. Stefan, Sofia och så Sarah. Men inte jag och min äldsta bror. Vi är annorlunda även när det kommer till våra namn. Outsiders liksom som inte riktigt passar in någonstans. Var det förutbestämt att jag skulle bli såhär svår? ...så värdelös?

Liknande tankar dyker upp lite nu och då, och även om jag försöker avfärda dem och förändra tankesättet så klistrar sig de elakartade tankarna fast på något vis. Det är så mycket lättare att ta åt sig av de negativa tankarna och orden än de positiva som man möts av. Så frustrerande.