Allting har gått så fort sedan jag skickade in min egen-remiss till Region Skåne i december. Mitt första besök på Aleris var fantastiskt, jag fick träffa en av de gulligaste sköterskorna jag någonsin träffat. Hon hade själv genomgått en bröstförminskning och satte verkligen ord på mina känslor. En så varm och härlig person, ser fram emot att få träffa henne igen. Under mitt besök fick jag berätta lite om mina problem, sköterskan mätte både avstånd och volym på mina bröst, tog blodprov och blodtryck. Jag var fullt frisk och hon såg ljust på att jag skulle få min operation godkänd av Region Skåne. Jag vågade inte hoppas på för mycket utan tog hennes optimism med en nypa salt, jag ville inte bli besviken. Fick samtidigt en remiss till en kirurg på Aleris den 12 februari.

Jag träffade kirurgen i måndags och han tog foton, mätte och förklarade hur operationen går till. Jag skulle alltså få genomföra operationen. Vilken sjuk känsla! Mitt hjärta slog i 120 och jag kände mig euforisk. Att operationen kan komma att dröja i tiden var jag beredd på. Efter att jag pratat med min kirurg (otroligt professionell ska tilläggas) fick jag träffa en tjej som jag skulle boka operationstid med. Eftersom jag är både ung och frisk sa hon att det inte finns något mer jag behöver göra innan operationen. Är man över 30 behöver man genomföra mammografi innan operation kan bokas. Jag har en ledig tid till dig den 14 mars, funkar det? Va? Jag satt som ett frågetecken och undrade om jag hört rätt. Tar trevande upp mobilen och min kalender, 14 mars funkar.

Jag har alltså fått en tid för operation. Jag kommer få de där små brösten som jag alltid drömt om! Jag slipper konstant värk i axlar och rygg, jag kan köpa BHs i alla affärer och jag behöver inte längre bry mig om min stora byst! Det bubblar i mig av glädje när jag tänker på det, nu längtar jag bara till den 14 mars.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu har jag äntligen fått remiss till en kirurg på Aleris här i Malmö. Den 24 januari ska jag till kirurgen för en första bedömning, jag känner mig som ett barn på julafton. Bara tanken på att slippa rygg och axelvärken, kunna klä sig hur man vill och inte behöva kriga med min stora byst varje dag får det att bubbla i magen av ren glädje. Jag har bestämt mig att om jag inte kan få operationen betald av Region Skåne så bekostar jag den själv. Jag har alltid velat göra detta men nu när bollen är i rullning vill jag inte att den ska sluta rulla.

Jag drömmer om att kunna gå in på H&M och Lindex och köpa söta BHs, kunna köpa tröjor i min verkliga storlek utan att behöva ta hänsyn till en stor byst, kunna träna utan att det gör ont. Det känns i hela kroppen att detta är något jag måste göra. För mig.

Likes

Comments

​Hur lycklig var jag inte igår när jag fick ett brev från Region Skåne där de svarat på min remiss. Jag bedöms som en lämplig kandidat för att få genomgå en bröstförminskning betald av Landstinget men jag måste självklart träffa någon för att mäta mina bröst. Eftersom det är låna väntetider på Region Skåne och att denna typ av operation omfattas av vårdgarantin (90 dagar) så kunde jag istället välja att de skickar min remiss till Aleris i Malmö. Självklart valde jag att göra detta och väntar nu med spänning på vad som komma skall!

Kommer upp ett inlägg om vilka tankar jag har inför en eventuell operation och vad som skrämmer mig.

Likes

Comments

För att förstå hur dåligt jag mådde över min byst får vi backa bandet några år och landa hos en tjej som var desperat. Jag har tidigare skrivit att jag är en tunn person, alltså naturligt tunn utan att egentligen behöva göra något speciellt... För några år sedan dök det upp en tanke i mitt huvud - om jag tränade så mycket jag kunde och inte åt lika mycket skulle säkert mina bröst bli mindre, de består trots allt mest av fett. Genialisk idé tyckte jag då som inte vågade genomföra en bröstförminskning genom operation. Sagt och gjort så började jag träna. Varje dag tränade jag, minst en timme om dagen och gärna löpning som förbrände mycket fett. Jag hade stenkoll på vad jag stoppade i mig genom appen Life Sum och det tillåtna kaloriintaget minskade hela tiden. Först var det 1500 kcal/dag, sedan 1000 och till slut 500 kcal/dag.

Jag blev mindre och mindre och min omgivning började reagera. Men blev min byst något mindre? Det som var målet. Lyckades jag? Svaret är nej. Bysten blev inte särskilt mycket mindre och jag trodde bara att jag var tvungen att pusha mig själv hårdare - gå ner ÄNNU MER.

Som ni kanske förstår hade jag drabbats av en ätstörning där mat inte var tillåtet och där jag kände skuld om jag inte tränade som jag skulle. Som tur är tog jag mig ur mitt destruktiva tänk och det finns inte kvar. Men det visar bara hur desperat jag var över att bli av med bysten.

Jag ville bara dela med mig av den historien, jag vet inte om jag är ensam men det är fruktansvärt att hamna i ätstörningar för man ser det inte själv. Snälla ta hand om er där ute.

Många kramar

Likes

Comments

Nu är remissen äntligen skickad till Region Skåne och jag håller både tummar och tår för att den ska gå igenom. Bröstförminskning är något jag velat göra sedan jag var 16-17 år gammal och mina bröst växte mycket mer än alla mina vänners. När jag var 20 år var jag på remiss och var en lämplig kandidat för att få genomgå en betalt bröstförminskning av landstinget i Kronoberg. Tyvärr så har jag en mamma som inte var så positiv till att jag ville göra det och skrämde upp mig så pass att jag inte vågade genomföra operationen... det är en av de saker jag ångrar mest i mitt liv. Jag skulle lyssnat på mig själv och gjort det. 

Förr handlade det mycket om att de väckte uppmärksamhet, att jag inte kunde ha vilka kläder jag ville och att jag mådde dåligt psykiskt över min byst. Idag handlar det mer om att jag har så ont hela tiden, fysiskt. Jag har pratat med min sambo och han sa något klokt - tänk på dig själv när du är 60 år gammal och har gått runt med denna smärtan hela tiden. Ja, hur bra kommer min rygg och mina axlar att vara då? Riktigt skruttiga är min gissning. Så jag gör det både för 20-åriga jag som mådde psykiskt dåligt och 60-åriga jag som inte vill ha dålig rygg och axlar. 

Nu håller jag tummarna att det inte tar alltför lång tid. 

Likes

Comments


Hej,

Hur börjar man egentligen det första blogginlägget? Jag kan väl berätta lite smått om vem jag är och vad den här bloggen kommer att handla om. Jag är en tjej som är 26 år gammal, bor i Malmö med min pojkvän och arbetar i Lund. Sedan puberteten har mina bröst alltid varit större än vännernas och idag har jag storlek 70 F. I övrigt är jag en naturligt tunn tjej och jag älskar träning (dessvärre gör mina bröst inte det då de misshandlar axlar och rygg under träningspassen...). När jag var 20 startade jag en process mot att få min bröstförminskning betald av Landstinget i Kronoberg (där jag kommer ifrån) men eftersom jag inte fick stöd från min familj vågade jag aldrig träffa kirurgen och verkligen genomföra det. Detta är något jag ångrar otroligt mycket idag och jag är så trött både psykiskt och fysiskt med mina bröst att jag har bestämt mig för att starta processen igen. Denna gången i Region Skåne.

Det är alltså här jag är idag. Har skickat in en önskan om att boka tid hos plastikkirurgmottagningen i Malmö och inväntar svar. Vet att jag själv uppskattar dessa bloggar så jag tänkte att varför inte dela med mig av min resa? I bloggen kommer jag dela med mig av mina tankar kring mina bröst, vilka extrema åtgärder jag har vidtagit för att de förhoppningsvis skulle bli mindre, ångesten att prova badkläder och självklart dela med mig hur processen mot bröstreduktionen går.

Roligt om ni ville följa med mig på denna resa!


(jag har inte bestämt mig för om jag ska vara anonym i bloggen eller gå ut med min identitet.)

Likes

Comments