Vägen tillbaka är aldrig spikrak

Det finns bra och sen finns det dåliga dagar.
De bra dagarna ska man ta till vara på och de dåliga måste man vila
och vara snäll mot sig själv.

Här kommer fortsättningen av min berättelse om när utmattningen
kom och vände upp och ner på min tillvaro. Detta var våren och sommaren
2017 som det var som allra värst innan livet trots allt vände.
Vill ni läsa mina tidigare inlägg om detta så hittar ni dem HÄR.
Tack för att ni vill följa med på min resa.

Jag körde mig själv in i den berömda väggen, huvudet snurrade, kroppen värkte
och det kändes som att livet passerade utanför den bubblan jag befann mig i.
Livet gick åt helt fel håll och jag kunde inte göra något åt det och till slut satte
jag mig bara ner och fann mig i det. Jag gav upp mina drömmar, slutade prata
med människor och sjönk djupare och djupare in i mig själv.

Förra veckan berättade jag om mitt första besök med företagshälsovården
och hur behandlingar med antidepressiva, KBT och stresskurs sattes in för att jag
skulle kunna hitta vägar att tacklas med utmattningen men även depressionen.
Att vara konstant trött och orkeslös mitt i allt detta gjorde inte saken enklare.
Efter en tid hemma blev det i alla fall bättre, jag blev gladare och orkade ta tag
i saker även om jag gjorde mycket bara för att jag var tvungen.

Jag var sjukskriven i två månader innan jag blev tvingad att börja jobba igen.
Stressen var total och jag ville verkligen inte men som ni alla vet så måste det
vara så här. Ingen ska få vara hemma för länge för det går ju inte enligt
Försäkringskassan. Två månader var alldeles för kort för mig och jag mådde pyton
när jag var tvungen att kliva in på ett ställe som gjorde mig galen, som gjorde mig sjuk.
Nu kanske ni undrar varför jobbet gjorde mig sjuk.

För det första var det dålig stämning, folk skrek på varandra, ingen utveckling
och arbetsuppgifterna hopade sig då de ständigt sa upp personal. Det är den korta versionen.
Men tänk er att just den här personen som skäller på allt och alla kommer in i rummet
och du får kalla kårar längs ryggen, du blir stressad av hennes röst och hoppas att hon ska undvika
att prata med dig. Jag kan säga att det fanns flera sådana människor på den arbetsplatsen.

Pausen var över och det var dags att börja jobba 25%.
Kan säga att känslorna var många dagen innan jag skulle börja jobba.
Anpassningar var gjorda och jag blev placerad i ett hörn kände det som.
Eller rättare sagt, jag fick chefens rum och hon fick sitta i kontorslandskapet
där jag vanligtvis satt och arbetade.
25 % kan låta som en enkel match men det var vad jag orkade med.
Första dagen gick åt till att folk trippade på tå och ville fråga hur jag mådde
och jag ville bara att de skulle vara som vanligt då jag hatar att folk daltar med mig.
När jag gick hem efter två timmar första dagen trodde jag att huvudet skulle explodera
och jag gick hem och sov i två timmar.

Men alla dagar var inte så.
Vissa dagar gick det riktigt bra. Jag slapp stressen i att svara i telefonen, tog en sak
i taget och struntade i om vi hade mycket att göra. Jag tyckte fortfarande inte att
jobbet var kul men jag gjorde det jag orkade. Men under denna tid kom jag fram till
så mycket gällande min framtid och det stärkte mig. det gjorde så att jag orkade klättra
uppåt hela tiden. Vetskapen att jag behövde jobba mycket med mig själv var tuff men
någonstans därinne visste jag att om jag bara gjorde det så skulle allt bli bättre och jag
kunde komma bort från jobbet.

Vissa dagar var enkla och vissa dagar var en kamp.
En kamp mellan mig och min kropp men även en kamp
mellan vad jag måste och vad jag egentligen vill.
Vissa dagar skriker kroppen att man ska ligga kvar i sängen och vissa dagar
går det riktigt bra att komma upp även om jag i princip hatade mitt jobb.
Men det finns ingen "Quick-fix" och det var bara att härda ut.
Vetskapen om att komma ut starkare ur det hela var vad som drev mig framåt när
det var som jobbigast.

När jag hade jobbat 25 % i sex veckor så blev det även dags för mig att jobba 50%
och det blev en ännu större utmaning kan jag lova. Men jag klarade det och såg det som en enorm
seger. För varje litet steg i detta var en seger och det har gjort mig till den jag är i dag.
På gott och ont. Nästa vecka tänkte jag berätta om den stresskurs jag fick gå men
även om den KBT-terapin som jag fick. Både gav mig insikter i varför jag hamnade
där jag gjorde men de gav mig även verktyg för att tackla de svårigheter som komma
skulle.

Tack alla fina läsare för att ni orkar ta del av min berättelse och tack för
alla fina kommentarer. Det är ingen enkel match att gå och det tar aldrig slut.
resten av livet får man bära med sig detta och det gäller att tänka sig för.
Jag har fortfarande bra och dåliga dagar men jag är en starkare människa i dag
än vad jag var för två år sedan, även om motgångarna kommer nu också.
Tack för denna gång.

Gillar

Kommentarer

Michelle
Michelle ,
det är en utmaning o ett stort steg att jobba 50 % jag förstår dej helt eftersom jag är där i livet nu 💕 michellefrandell.blogg.se
minasvarld
minasvarld,
Ja det är stor skillnad men på mågot sätt går det alltid ❤nouw.com/minasvarld
Amandizan
Amandizan,
Tycker det är så himla fint att du berättar om din historia och motgångar. Visar att även andra har sina uppochner dagar. Att man kommer starkare ur vissa saker man får göra. Att det inte finns ”Quick fix” som man ofta tror. Du inspirerar mig verkligen ❤️nouw.com/amandizan
minasvarld
minasvarld,
Tack fina du för dina ord, de värmer verkligen mitt hjärta <3nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229