Utmattad och tvingad att jobba heltid

Det gäller att ta till drastiska medel för att klara sig om man blir sjuk.
Att man dessutom anses vara frisk när man egentligen bara vill krypa ner
under en filt och försvinna är något som är riktigt skrämmande.
Tur att man hade triumfkortet kvar när man stod helt själv och skulle
klara sig.

Jag har kommit en bit in i berättelsen om när utmattningen kom och vände upp och
ner på min tillvaro. Hur marken rämnade och allt föll, inklusive jag. Hur jag fått
kämpa mig igenom alla hinder bara för att kunna jobba igen för att jag inte ska vara en belastning för vården.
Att få leva ett liv utan onödig stress och inte vara en börda för någon.
Jag har tidigare skrivit om KBT och stresskurs men har även berättat om hur det hela startade
när mattan rycktes bort under mina fötter och föll ner. Vill ni läsa övriga inlägg om vägen
tillbaka hittar ni dem HÄR

Denna vecka ska jag fortsätta där jag slutade förra veckan genom att berätta hur jag
var tvungen att lösa min arbetssituation för att inte falla rakt ner igen.
Enligt min läkare var jag frisk och skulle börja jobba heltid men jag orkade knapp
jobba de 75 % som jag gjorde just då. Men mallen sa att så skulle det vara och jag
hade gått mina behandlingar tyckte de och skulle vara redo för att återgå till det
arbete som gjort mig sjuk.

Det tog ett tag och innebar mängder med ältande innan jag kom på att jag
hade triumf på handen, jag hade barn under åtta år. Det vill säga att jag hade
rätten på min sida att gå ner i arbetstid ända till den dagen hon fyllde åtta. Kändes ganska
märkligt måste jag säga att göra detta när hon redan var sju år då jag aldrig hade behövt
det innan. Jag blev alltså tvungen att förlora inkomst för att jag skulle följa de regler läkare
och annan vårdpersonal är tvingade att följa. Visst hade jag gjort det innan när jag var
sjukskriven men detta blev ett helt annat bortfall. Ett mer permanent sådant.

Det blev alltså ingen heltid för mig, i stället lyckades jag få jobba 80%
av heltiden vilket var en rejäl tröst även om det var riktigt jobbigt i vissa situationer.
Orken fanns ändå inte där och arbetet var absolut inte roligare än tidigare.
Beslutet fick mig att slappna av och jag gjorde upp en plan för hur jag skulle
lyckas med att ta mig därifrån. Trots allt visste jag att om jag bara kunde byta jobb
och komma till ett ställe där jag utvecklades skulle jag må ännu bättre men ville jag
jobba heltid?
Om vilja hade varit det enda jag rättat mig efter så ville jag så klart jobba heltid
men kroppen sa i från så fort det blev för mycket och jag sökte endast deltidsjobb.

Jag fick inget nytt jobb kan jag säga men i stället ägnade jag mig åt det
jag tyckte om att göra på fritiden. Fotografera, skapa en hemsida för fotograferandet,
redigera boken, skriva nya berättelser och letade efter skrivarkurser.
Sökte utbildningar på universitetet men med tanke på mina mediokra
gymnasiebetyg fanns det ingen större förhoppning att jag ens skulle komma in.
Trots tristessen gick jag ändå till jobbet, behövde vi vabba så tog jag det, jag
tog extra semesterdagar för att förlänga helgerna och bestämde mig för att bara
göra en sak i taget. Inga extra saker, inga nya projekt, bara tråkiga samma gamla
arbetsuppgifter som jag haft i tio år.

Varför gjorde jag ens det?
Jag som hade lärt mig att vara ärlig mot mig själv, som skulle ta tag i min
framtid och lösa jobbsituationen. Varför sa jag inte bara upp mig?
Den tanken slog mig många gånger men det slutade alltid med att jag inte hade
råd med det. Skrämmande egentligen hur vi jobbar oss sjuka, hur vi lider men inte
får någon hjälp och till slut får men för livet.

Allt jag någonsin lärt mig om mig själv under de kurser jag gått och
allt vi pratat om under terapin var helt borta. Tvivlen på mig själv var så stora och
jag kände mer och mer hur jag återigen slukades av det svarta. Huvudvärken kom tillbaka
och jag blev allt tystare på jobbet. Slöt återigen in mig i min bubbla och gjorde min grej.
Ska ärligt erkänna att jag har nog aldrig varit så oengagerad någonsin i mitt jobb, har aldrig
jobbat så lite och brytt mig föga om hur det gick på jobbet. Det spelade liksom ingen roll om
de sa upp mig för jag ville ändå inte vara där.

Jag kommer i håg att den hösten skedde stora förändringar på företaget och
en del av företaget skulle säljas. Många var rädda för hur det skulle påverka deras
arbetssituation och om de skulle få behålla jobbet. Jag brydde mig inte alls, jag såg
det i stället som ännu en jobbig grej att gå igenom och jag ville bort mer än någonsin.
Skulle de bestämma sig för att säga upp mig så skulle jag bara ha blivit glad.
Den hösten var tuff på många vis och när julen kom det året var jag helt säker
på att jag skulle gå under helt. Tillbaka i samma gamla dåliga vanor
och med ingenting att se fram emot.

Det får vara allt för denna gång.
Känns som att det finns så mycket bitterhet i det jag skriver och
för att vara ärlig så var det en rejält bitter tid i livet där allt bara gick åt skogen.
En utmattning får man leva med resten av livet men det finns saker som kan göra att
det går att leva med utan att må dåligt varje dag. Den räddningen kom och den ska jag
berätta om längre fram. Det tar på min energi att gå igenom detta igen men det är
samtidigt nyttigt. När jag nu skriver det vet jag vart jag är i dag och det är en tröst.

Tack till er fina läsare som varje vecka tar del av detta.
Det betyder oerhört mycket att ni läser och kommenterar. Ställ gärna
frågor om ni undrar över något. Resan fortsätter och även om jag idag är
en bit i från detta så känns det ändå skönt att kunna lätta sitt hjärta. Tänk om man bara
kan hjälpa en enda människa att dra i handbromsen och slippa detta, det skulle göra mig
oerhört glad. Detta har gjort mig till den jag är, på gott och ont.

Hoppas ni vill fortsätta dela denna resa med mig.

Många kramar till er

#personligblogg #nouwbloggare #psykiskohälsa #utmattningssyndrom

Gillar

Kommentarer

Yela
Yela,
Fina du, du är så stark som delar med dig❤️ Tycker de är helt sjukt att vi måste jobba trots att vi egentligen inte alls kan. Jag har inte kunnat jobba på ett bra tag nu pga. min värk och mitt mående, finns absolut ingen förståelse eller hjälp för det. Hade jag börjat jobba vilket jag även försökt med faller jag bara djupare..yela.se
minasvarld
minasvarld,
Blir så ledsen att de inte bara kan se individen bakom sjukdomen. Med rätt hjälp kanske flera skulle kunna få leva ett betydligt bättre liv.nouw.com/minasvarld
paamcakees
paamcakees,
Tyvärr får man inte vara sjuk. Mamma vart utförsäkrad av FK för ett par år sedan trots att hon varit sjukskriven flera år och inte kan arbeta. Nu har dom ordnat upp det men då och då kommer hot om att hon måste börja arbeta trots fibromyalgi, Sjögrenssyndrom och reumatisk. Helknäppt. nouw.com/paamcakees
minasvarld
minasvarld,
Det är fruktansvärt att det ska vara så. Fattar inte varför de inte kan försöka ordna så att människor får leva ett drägligt liv utan stress i stället.nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229