Oroväckande lugn

Det har nu gått en tid sedan jag stressade klart med min uppsats och ramlade ihop som en liten blöt fläck. Bokstavligen gjorde jag inte det, men det har varit en kämpig tid bara för att återfå orken igen. Snart är det dags för inlämning igen och det känns konstigt.

I tre års tid har jag kämpat med varje inlämning. Jag har suttit sena nätter och långa dagar. Ibland har jag till och med skippat sömnen bara för att hinna i tid. Det har inte varit bra för mig och risken att halka ner i hålet igen är stor. Det är inget jag orkat tänka på under resans gång, men just i dag upptar det en hel del av mina tankar.

Inlämningen närmar sig
Det har känts som att jag haft lång tid på mig och jag har försökt vila för att orka. Jag har försökt göra andra saker som jag tycker om och nu sitter jag är med en inlämning på måndag och tenta nästa fredag. Tentan har jag inte ägnat en enda tanke och känner att går det så går det. Vad har hänt med mig egentligen?

Till inlämningen på tisdag, där jag ska ha 75% av mitt råmanus klart, är det desto viktigare. Jag har bestämt att om jag ska klara planen som jag satte upp från början ska jag ha skrivit tio kapitel till på tisdag och en teoretisk del om stilen i mitt manus. Jag har haft två månader på mig att göra detta, men jag har haft för mycket av annat att göra och sedan behövde jag bara få falla fritt ett tag. Det tog tid för mig att komma igång, men när jag väl kickade igång planeringen av manuset gick det av bara farten. Jag planerade till och med en del av nästa inlämning som är slutet av romanen. Sedan var det bara att börja skriva.

Varför är jag inte stressad?
Vanligtvis i denna situation brukar jag ha svårt att komma igång. Jag brukar göra allt annat än det jag ska och sedan hamna i ren panik på slutet bara för att kunna lämna in, men den här gången är det annorlunda. Jag har min planering. Jag skriver mina kapitel och de får ett eget liv som ibland bryter mot planeringen, men det är välkommet. Jag tror på att det blir bättre så. Man ska vara försiktig med att ha en för hård planering för då dödar man kreativiteten och skapandet.

Än så länge har jag hunnit med att skriva fem kapitel sedan i måndags och jag känner mig riktigt stolt över det. De resterande fem kommer inte att bli ett problem och jag sitter här med ett oroväckande lugn i kroppen. Det bådar inte gott och jag funderar på varför jag inte är stressad. Tidigare har jag alltid skrivit i ren förbannelse på slutet och hjärnan har varit helt borta för att komma på vad som ska hända härnäst. Vad är egentligen annorlunda nu än förra gången jag skulle lämna in?

Kanske slipper stormen den här gången
Detta skulle jag beh��va analysera rejält, men jag är trött på analyser för tillfället och väljer i stället att njuta av lugnet. Det känns skönt i kroppen och jag hoppas innerligt att jag slipper stormen denna gång. Tänk att bara få skriva för att det är roligt. Njuta av att planeringen finns och kanske få komma till deadline och känna ett lugn. Mycket kan hända innan måndag och av erfarenhet vet jag att allt kan ställas på sin spets. Detta oroväckande lugn skrämmer mig en aning, men jag försöker låta bli att tänka på det. I stället gör jag det jag ska för det är det enda jag kan göra.

Det finns ett kanske i allting och kanske kan jag få slippa paniken på slutet denna gång. Har en aning om varför det känns lugnare denna gång och det beror inte alls på att jag är piggare. Jag tror det beror på att jag inte skriver en uppsats samtidigt, eller läser en tung kurs som kräver allt av mig. Inte heller stormar livet just nu och jag behövs någon annanstans. Det kanske bara är att njuta i stället av situationen. Jag tänker skriva på helt enkelt så får vi se vad som händer.

Gillar

Kommentarer