När orken är slut

Hur vet man när det inte går längre?
När vet man att det är dags att dra i handbromsen?
Svaren är få och är inte alltid så lätta att finna.

Har tidigare skrivit om att jag ska berätta om min utmattning och vägen tillbaka.
HÄR ser ni mitt senaste inlägg i ämnet men alla inlägg i ämnet går att läsa HÄR.
I dag ska jag ta er med till en dag då min ork tog helt slut och resan startade.

Det är egentligen inte lätt att veta när allt egentligen startade, säkert betydligt
tidigare än vad jag kan tänka mig men jag kommer ihåg den dagen då det inte alls
gick längre. Egentligen borde jag ha fattat det redan ett år tidigare för då hade jag sluppit
falla så långt ner och resan tillbaka hade blivit betydligt enklare.

Nu så här i efterhand vet ag vad det var som gjorde att det hela startade gå utför.
Sommaren 2015 sökte jag vägar bort från jobbet då jag redan då inte trivdes men jag
visste inte riktigt vart jag skulle börja. Men den sommaren var startskottet på min väg
att finna mig själv och vad jag ville göra med mitt yrkesliv. Det var då jag på allvar
tog tag i författardrömmen och började skriva på min första roman det var även då
jag insåg att jag ville läsa en journalistikutbildning för att hitta en väg bort.

Hösten 2015 jobbade jag heltid och pluggade halvtid vilket jag då inte tyckte var
något problem. Men jag kom ända fram till februari 2016 innan orken tog slut
och jag sjukskrev mig första gången. Jag var då orkeslös, hade huvudvärk,
saknade vilja att ta tag i saker och kallade det för "duktig flicka syndrom".

Jag var en mästare på att tala om för andra att de inte skulle jobba för hårt och
inte stressa men jag gjorde tvärsemot själv. Förspillde min tid på jobbet, var trött,
hade tryck över bröstet, koncentrationssvårigheter och så mycket mer.
Pulsen rusade och jag var helt säker på att jag skulle dö av en hjärtinfarkt men
läkaren sa att hjärtat slog som den skulle men pulsen var skyhög.
Jag var sjukskriven i två veckor...
Det tyckte jag räckte för att fatta att jag skulle ta det lugnare.
Göra en sak i taget och vara kvar på jobbet där klimatet
var otrevligt och företaget gick dåligt men bara tills jag hade
klarat av utbildningen.

Visst fattade jag att det skulle bli tufft och att det skulle ta tid men
varför lyssnade jag inte mer på vad min kropp sa till mig...?!
Istället för att fatta drog jag på mig ett leende och försökte ännu mer.
Jag gick till jobbet, klarade studierna men det fanns ingen glädje kvar i det
jag gjorde. I denna veva hade äldsta dottern det tufft i skolan och blev slagen och retad.
Kroppen värkte och allt var jobbigt men just då var det en sak som gav mig en
enorm livslust och det hängde i länge.

Jag skrev en artikel om fallskärmshoppning och blev utmanad att hoppa.
Vilket jag gjorde. Läs mer om det HÄR. Det gav mig en livsglädje som jag inte trodde var
möjlig och jag levde länge på det vilket gjorde att allt annat i livet gick som på en dans.
Att jag var trött glömde jag bort och mer och mer ville jag sträva efter mina drömmar
och lyckas med allt. Men det räckte inte för alltid.

Det var hur det hela började men det får räcka för denna gång.
Att se tillbaka på detta är så nyttigt för mig även om det naturligtvis
gör att jag inser att jag borde ha reagerat långt tidigare.

Nästa gång kommer jag att skriva om min fortsatta resa.
Hoppas att ni vill följa med och dela detta med mig.

Tack!


Gillar

Kommentarer

SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Åh det här var verkligen så bra skrivit, viktigt och intressant at läsa! Modigt av dig att dela med dig! Du ska verkligen klappa dig själv på axeln älskade du! Jag själv har så svårt att veta när jag egentligen borde dra i handbromsen, jag pressar gärna på lite mer fast jag egentligen inte borde. 😊 <3nouw.com/sofialissmyr
minasvarld
minasvarld,
Tack fina du <3 Det är så lätt att pressa sig själv för långt tyvärr. Var rädd om dig <3 Kramnouw.com/minasvarld
Michelle
Michelle ,
Jag kan nog tänka mig ungefär hur det är med utmattning . Hade något liknade för några månader sen men läkaren tyckte inte det var det . Jag kunde varken gå el röra på mig vissa dagar o det tig tid innan jag fick igång kroppen igen michellefrandell.blogg.se
minasvarld
minasvarld,
Det är så tråkigt när läkarna inte tar saker på allvar. De tror oftast att man bara är lite trött, det fick jag höra första gången jag gick till läkaren. Fina du, ta hand om dig <3nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229