När man ser sina barn le

Att ha barn är det mest fantastiska som finns i livet, men det är också det jobbigaste och mest krävande vi utsätter oss för. Vi ska gå igenom mycket och många stunder får vi fundera på vad vi gett oss in på.

Den dagen de föddes var de bästa dagarna i mitt liv och det skapades en mening jag inte trodde fanns. Sedan dess har mycket hänt, både bra och dåliga saker. Roliga och sorgliga. Tuffa och glädjefyllda. Det är livet som passerar och vi måste genomgå ett antal saker för att komma vidare. Sedan kommer den de där stunderna med lycka som är värt allt slit. De stunder då det känns som att solen skiner varje dag.

Att inte tro att man ska orka
Ni som har barn ni vet precis hur det är. Ingenting är så rosenrött som man trott och när barnen blir större inser man att det inte var så jobbigt med småbarn trots allt. Eller visst var det jobbigt, men jag hade en väldans tur och hade världens snällaste bebisar. Sedan kommer trotsålder, elaka människor i skolan, magsjuka, vab, problem med kompisar och en rad andra svårigheter som ett barn går igenom bara för att finna sig själv och växa upp. Kan lova att jag upplevt många stunder där jag velat ge upp och säga upp mig som mamma. Bara få vara ifred och slippa ansvaret.

Min ork har inte räckt till och att få en stund där allt bara fungerar har många gånger inte funnits. Jag har funderat på vad som är värst. Förpubertet eller tonår. Ohälsa eller trots. Hjärtesorg eller utmattning.
Det blir som pest eller kolera till slut och man vet inte åt vilket håll man ska vända sig för man får inte ge upp. Orken finns inte och man vill ge upp, men man får inte. Aldrig någonsin får man överge sina barn bara för att det blir lite jobbigt. I stället gäller det att kriga på för det finns en tid då man kan se tillbaka på saker och le.

Behövs för att komma vidare
Vi alla går igenom svårigheter och vi alla upplever olika svårigheter. Vi reagerar på olika sätt och det måste vi få göra. Ingen är den andra lik och vi måste acceptera att alla är olika.
Sista året har jag gett upp flera gånger och brutit i hop för att jag inte trodde att de skulle bli bättre någon gång. Jag försökte peppa andra med att allt inte är evigt och inget elände varar för alltid. Vet inte om jag vissa dagar trodde på det själv, men när jag nu ser tillbaka på allt som var inser jag att jag hade rätt. Det var inte för evigt och nu är vi här.

Kanske var det just detta vi behövde gå igenom för att komma vidare. För att hitta sig själv och inse att man är bättre utan vissa saker, men även för att inse att det finns någonting mycket bättre på andra sidan. När mognaden gör så att man tar kloka beslut och till slut hittar rätt. Då kommer det ett leende bakom alla tårar. Det leende som gör att det är värt allt slit. Det är då jag inser att allt jag gör för mina barn är värt det, bara för att få se dem LE. Bara för att få se dem lyckliga. Ingenting i livet är lika fantastiskt som att höra sina barn berätta om hur lyckliga de är och hur glada de är över att vara där de är just nu. Då glömmer man allt annat och ler tillsammans med dem.

Utmaningar kommer och går
Självklart tar inte ett leende bort allt det jobbiga och nästa dag kan trotsen ta över helt och man känner sig lika maktlös och orkeslös igen. Utmaningarna kommer oavsett om vi vill det eller inte och det är en del i att ha barn. Vi utsätts för prövningar vi aldrig någonsin visste att vi hade varken kunskap eller ork att klara av, men vi gör det bara för att vi älskar våra barn. Det är just då vi måste komma ihåg de där dagarna när barnen ler. De där dagarna då det känns som att solen skiner och allt är underbart. De dagarna får oss att orka ännu lite till. För det där de dagarna som visar oss det fina i livet. Meningen med att just vi skulle få dessa barn att vårda och göra till självständiga individer. När jag tänker så skapas en rysning genom hela kroppen och jag kan inget annat än att le tillsammans med dem. De är verkligen det bästa jag har i livet, även om de driver mig till vansinne i bland!

Gillar

Kommentarer