När en paus inte räcker till och man sjunker ännu lägre

Då var det dags igen att fortsätta med berättelsen om när utmattningen
förändrade mitt liv och jag kämpade innan jag kom fram till den jag är i dag.
Trots att jag i ett tidigt skede drog i handbromsen så hjälpte det inte.

Med frågor som "När är det min tur?" och "Hur länge ska jag orka?"
fortsatte jag fundera på hur jag skulle ta mig ur ekorrhjulet.
Tidigare inlägg hittar ni HÄR.

Jag ska fortsätta några månader efter där jag avslutade förra inlägget. Som ni hittar HÄR.
För sommaren efter fallskärmshoppet och en jobbig vår kunde jag ändå hitta glädjen i så
många saker. Vi hade hel enkelt en underbar sommar och efter sommaren föll jag återigen in i
ett mörker som gjorde att jag tyckte allt var tråkigt. Jag kunde inte glädjas åt någonting,
inte ens de saker som faktiskt var roliga. Att komma tillbaka till jobbet efter semestern
var rena dödsstöten för mig. Upprörda kollegor, dålig stämning, alldeles för mycket att
göra och ingen som tog en på allvar hur mycket man än sa att man mådde dåligt.
Jag kände att jag behövde komma därifrån men jag lyckades aldrig göra det,
jag var för svag.

Jag hade så många roliga projekt att ta tag i men jag orkade inte.
Allt blev bara en massa måsten och ingenting var roligt.
"Jag måste gå upp på morgonen, jag måste lämna barnen i skolan, jag måste
jobba för att tjäna pengar, jag måste städa, jag måste skjutsa barnen till alla aktiviteter,
jag måste laga mat och framför allt måste jag hålla huvudet ovanför vattenytan."

Detta skrev jag i oktober 2016.

När jag tyckte att allt sög som värst så fortsatte jag bara.
Jag skrev på min roman, vilket gav mig en enorm glädje.
Kom på än det ena och än det andra projektet bara för att slippa tycka att jobbet
var så tråkigt och att jag kastade bort mitt liv på att jobba där. Jag gav aldrig upp mina drömmar
men innerst inne vet jag att om jag bara hade fattat så skulle jag ha sagt upp mig och varit ärlig mot
mig själv men jag var inte tillräckligt stark för det. I stället gick det åt helvetet...

När 2016 tog slut önskade jag mig bara en sak och det var att 2017 skulle bli mitt år
och så här i efterhand så kanske det blev det trots allt. Eller inte...
Jag inledde året med ett leende och alla trodde att jag var så glad men jag var
grym på att dölja mitt sanna jag och mina riktiga känslor. För att jag inte
ville visa hur illa det var egentligen och jag ville inte vara en belastning.

När jag sedan konstaterade att jag hade svårt att andas varje dag, hittade inte
hem efter jobbet och åkte runt i rondellen, var arg, ledsen, skrek när jag kom hem,
kunde inte sova på natten eller inte alls då började jag fundera på hur jag verkligen skulle
orka. Huvudvärken hade suttit i flera månader och trycket över bröstet blev bara värre och värre.
Jag kunde inte äta och det enda som var gott var choklad. Tvingade mig själv att äta mat
för att jag skulle orka varje dag och jag drack mer och mer cola.
Denna delen är svår för mig att beskriva då minnena är få och jag inte skrivit något
under den tiden. Jag kunde inte läsa och jag kunde inte skriva och varje dag
när jag kom hem från jobbet så grät jag.

Jag trodde på fullaste allvar att den sista dagen i mitt liv var kommen men det ska
jag berätta om nästa vecka. Jag har nu kommit fram till en fruktansvärt jobbig
tid i mitt liv då jag både ville flytta från min familj för att de skulle få det bättre utan mig
och jag föll så hårt mot marken men jag fattade det inte riktigt.
Till den dagen då jag inte orkade kliva upp ur sängen, då fick det vara bra.

Detta får räcka för denna gång. Det är speciellt för mig att gå igenom detta igen
men jag tror att det är viktigt att kunna se tillbaka på det med vetskapen om att jag
inte dog den där dagen och livet fortsatte, även om det blev annorlunda.
Jag vill tacka er alla underbara läsare som ger mig sådana fina kommentarer
och delar detta med mig. Tack så oerhört mycket, det betyder mycket för mig.

Många kramar till er


Gillar

Kommentarer

SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Åh älskade du, så stakrt gjort att dela med dig av detta! Det är ett otroligt viktigt ämne att skriva om, det är nog minst lika viktigt för dig att få lätta detta från ditt hjärta. Är så glad över att du valt att dela detta med oss men jag är gladast över att du lyckades ta dig upp den dagen. Glöm aldrig någonsin att du är stark, du klarar allt bästa du! Massa kramar 😊 <3nouw.com/sofialissmyr
minasvarld
minasvarld,
Dina ord värmer verkligen fina du, stort tack <3
Det är verkligen en stor och tuff process att gå igenom detta igen men jag tror att det hjälper mig att komma vidare än en gång <3
nouw.com/minasvarld
Amandizan
Amandizan,
Vad modigt av dig att du delar med dig det är så viktigt att man gör det. Helt ärligt finns det lite jag känner igen mig i. Vilket är skrämmande 😕men du är stark❤️nouw.com/amandizan
minasvarld
minasvarld,
Fina du, låt det aldrig gå för långt och var rädd om dig <3nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229