Lyssna när kroppen viskar...

...när den vrålar kan det vara för sent.
Om man inte förstår detta kan vägen tillbaka bli lång och krokig.
Jag vet hur det känns och jag ha fått lära mig den hårda vägen.

Jag har som ni redan vet skrivit om hur utmattningen kom och vände upp
och ner på min tillvaro men även om hur det var att komma ur den.
Det har handlat om KBT, stresskurs, SSRI och en tung väg tillbaka.
Vill ni läsa övriga inlägg om vägen
tillbaka hittar ni dem HÄR

I dag tänkte jag i stället skriva om en av de saker som jag
lärde mig under en av de värsta tiderna i mitt liv. En tid där jag inte fungerade
om människa och funderade mycket på hur jag skulle kunna fortsätta mitt liv.
Det handlar om att lyssna på kroppen då den i många lägen kan vara väldigt ärlig.

Huvudvärk, humörsvängningar, total ilska, enorm trötthet och avsaknad av vilja att kliva
upp ur sängen. Äsch, det går säkert över snart. Bara jag får sova. Detta fortsätter dag efter dag
och när kroppen viskat till dig ett år blir den med största sannolikhet förbannad.
Varför ska den nöja sig med ett avslaget tillstånd där huvudet inte riktigt fungerar.
Den börjar skrika...
Lusten att umgås med andra människor försvinner.
Allt känns jobbigt. Inget är bra. Jag är värdelös.
Huvudet bankar ännu värre, synen flimrar, hjärtklappningarna avlöser varandra.
Andningen blir tyngre och det känns som att hjärtinfarkten är nära.

På något vis kommer man ändå upp ur sängen, klär på sig, lämnar barn i skolan
och anländer till jobbet utan att veta hur man har kommit dit.
Man slutar äta för att mat är inte gott och det enda man kan få i sig är kaffe.
Blir man inte rädd då?
Kanske, men det fastnar i en gegga av tankar och ältande.
Vad ska alla tro om mig om jag inte vill umgås med dem?
"Du är en sådan glädjespridare"
Alltid så glad, alltid så positiv men ingen bryr sig om vad som egentligen finns bakom
det där leendet. Där bakom där allt är svart, där du vissa dagar är rädd för dig själv och
funderar på vem du egentligen är.
"Du som alltid är så glad"
Gissa hur många gånger jag har hört det?

Fasaden är en mur och ingen ska få se när jag håller på att bryta sönder och samman.
Ingen ska få se mig svag och misslyckad för att jag inte orkar mer, för att jag inte orkar
vara mamma, fru, vän eller för den delen människa.
Allt är ett misslyckande och det är svårt att leva med men jag håller det inom mig
för då är det ingen som märker att kroppen för längesedan talat om för mig att det
inte går längre. När kroppen inte orkar skrika längre finns det inget annat kvar att göra.
Den vrålar...

Vrålet sprider sig i hela kroppen och till slut börjar den stänga av.
Vrålet är så högt så att huvudvärken tar över hela tillvaron, synen fortsätter vara grumlig,
ångesten tar över tillvaron och till slut försvinner även orken och det finns ingenting kvar.
Vad ska man göra då?

Alternativen är få...
Huvudet håller på att sprängas, rygg och axlar värker, det känns som
att hjärtinfarkten är nära, du tror att du får en hjärnblödning och att allt är slut.
Är det så det känns när döden knackar på?
Är det nu jag dör?

Nej, som tur är.
Det blir bara ett väldigt hårt uppvaknande vilket resulterar i en lång och krokig väg
tillbaka. Tillbaka till vad?
Livet finns fortfarande där men det står och väntar, väntar på att du ska fortsätta leva.
Vara snäll mot dig själv, acceptera hur du mår och ge dig själv den vila du behöver.
Vissa dagar går det upp och vissa dagar går det fort utför.

Min har varit lång och har inte tagit slut ännu, jag kommer att bära detta
med mig resten av livet, vare sig jag vill det eller inte. Jag har tömt kroppen på alla reserver och
energin tog helt slut. Jag kommer aldrig att bli samma människa igen, på gott och ont.
Jag har fått börja om och hade jag bara lyssnat på kroppen när den viskade STOPP.
Då hade jag sluppit allt detta eller vad vet jag, i alla fall en del av allt elände jag gått
igenom. Jag brukar tänka att det alltid är någon som har det värre och visst är det så
men trots det så förtjänar jag att få bli respekterad för hur jag mår och för den jag är.

Ingen står där i slutet och tackar dig när din ork är slut.
När orken är helt slut då finns det bara en sak kvar att göra och det är att
acceptera att det är som det är, vila, lyssna på dig själv och ta den hjälp du behöver.
Du är inte svag för att utmattningen drabbade dig, det är mera ett tecken på att
du varit stark alldeles för länge.
Vänta ALDRIG till kroppen vrålar, värker och ger upp. Var vaksam på signalerna
och lyssna när kroppen viskar. Kroppen är rak och ärlig och talar om för oss när
det är dags att ta det lugnt. Är huvudvärken besvärlig, testa att vila eller fundera på varför
du har ont i huvudet. Värker kroppen utan förklaring så behöver du ta reda på orsaken till det.

Jag vet, det är inte enkelt i detta stressade samhälle men
om jag bara för en sekund hade lyssnat på min kropp så hade jag sluppit mycket elände.
Många sorger, besvär och tvivlande på mig själv.
Låt gärna kroppen viska men lyssna på den.
Tacka i stället kroppen för att den fungerar och varnar dig för att fortsätta
när du inte mår bra. Kanske slipper du då hamna i en utmattning.
Vrålet är högljutt och det vill ingen vara med om och när vrålet väl
kommer blir vägen tillbaka väldigt lång.

*
Tack för att ni läser och följer med i min resa varje vecka. Ni betyder oerhört mycket
för mig. Har ni frågor eller funderingar så tveka inte att ställa dem.
Kan jag bara hjälpa en enda människa att slippa detta är jag den lyckligaste
i världen.

Många kramar till er

#personligblogg #utmattningssyndrom #psykiskohälsa
#nouwbloggare #bloggareisverige #bloggareistockholm



Gillar

Kommentarer

Sandifighter
Sandifighter,
Jag sitter med tårarna rinnandes. Jag känner igen mig, du sätter ord på det jag har känt, det jag känner. Fantastisk text och ett bra inlägg med ord på känslor och tankar du haft ❤sandifighter.se
minasvarld
minasvarld,
Tack fina du ❤ Blir alldeles rörd av dina fina ord ❤nouw.com/minasvarld
Popprinsessan
Popprinsessan,
Känner så väl igen mig när du skriver att alla sa att du såg glad ut. En period försökte jag gå och lära mig spela keyboard. Stressade dit och var megastressad hela tiden för att jag skulle vidare och hämta barn osv. Min lärare sa alltid att jag kom dit som en frisk vind - ehh, ja det var för att jag sprang från parkeringen varenda gång... Till slut insåg jag att det inte funkade och slutade. Trist, för jag hade nog eg mått bra av själva spelandet - det var bara det här med tiden... www.popprinsessan.se
minasvarld
minasvarld,
Det är verkligen trist när man ska behöva ta bort de roliga sakerna i livet ❤nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229