Dagen då jag inte dog

Då var det dags igen att berätta om när utmattningen kom och
vände upp och ner på min tillvaro, hur jag drog i handbromsen och
tog en paus men sedan föll ännu längre ner.

Varför just jag?
Den frågan skulle jag senare få svar på även om jag ändå inte
kan acceptera svaret eller vill göra det. För just då hade jag gjort vad som helst
för att få vara någon annan. Hur jag hamnade just där kan ni läsa mer om HÄR.
Och vill ni läsa alla inlägg i ämnet så hittar ni dem HÄR.

När jag den gången sjukskrev mig från jobbet trodde jag kanske än en gång
på att jag bara skulle ta en paus men den pausen blev lite längre. Jag slutade
med allt jag tyckte var kul och bara satt där och visste inte riktigt vart jag
skulle ta vägen. Allt kändes hopplöst och jag blev riktigt rädd.
I dag ska jag berätta om den där dagen då jag trodde att jag skulle dö.

Just den här dagen var trycket över bröstet värre än vanligt.
Huvudvärken blev outhärdlig och jag kunde inte ens tänka. Hela huvudet
kändes som om det skulle explodera och då blev trycket över bröstet ännu värre.
Hjärtat skenade och oron i kroppen spred sig med en rasande fart. Hela jag kände mig som en
tickande bomb och vad jag än gjorde så ville det inte ge med sig. Kollade pulsen och den var skyhög
och det flimrade för ögonen. Satte mig i soffan och försökte ta djupa andetag men det hjälpte inte,
allt blev bara värre.

Tankarna for runt och den ena var värre än den andra.
Där och då var jag helt säker på att det var min sista dag i livet,
timmarna var räknade och jag funderade på hur det skulle bli när allt var slut.
Hur känns det tror ni?

"Är det så här det känns att få hjärtinfarkt och hjärnblödning på samma gång" tänkte jag
Just i den stunden var jag glad att barnen inte var hemma och slapp vara med om när jag dog.
Samtidigt som jag grät över att jag aldrig fick säga hej då till dem och att jag aldrig skulle
få se dem växa upp. Jag la mig i soffan och tankarna fortsatte mala i mitt huvud och till
slut somnade jag av utmattning. När jag vaknade igen konstaterade jag att jag inte var död
men visste samtidigt att jag inte kunde fortsätta på samma vis.

Dagen efter var jag på läkarbesök och kunde då konstatera att det inte fanns
några fysiska fel på mig och att det inte handlade om hjärtinfarkt och hjärnblödning.
Alla värden var bra, EKG som det skulle, blodtrycket normalt men trots det så mådde
jag pyton. Trycket över bröstet kom och gick, huvudvärken bestod och läkaren
kunde i stället konstatera ångest, hjärtklappning och stresshuvudvärk.
Misstänkt utmattning och jag blev hänvisad till företagshälsovården på grund av
att mina besvär var orsakade av faktorer på jobbet.

Just då hade jag väldigt svårt för att prata med någon på jobbet eller ens
höra talas om det då det stressade mig så oerhört mycket men det blev jag
tvingad till och jag kan säga att i dag är jag glad över det då jag träffade en
bra läkare, terapeut och sköterska som har hjälpt mig mycket.

Detta blev början på min krokiga väg tillbaka.
Naturligtvis blev det bättre av att vara hemma och vila, ta dagen som
den kom och känna att man fick någon kraft tillbaka men det skulle inte räcka.
Att ta reda på orsaken till att allt blev som det blev var viktig och det skulle ta sin lilla
tid att inse saker om sig själv men även om sin omgivning.

Jag har inte skrivit mycket just under denna tid då jag helt enkelt
inte orkade men denna text som beskriver ganska bra hur jag kände mig
just då.

Det var svart men det blev ljusare
Det blev grått men jag stannade där
Hur ska jag göra för att komma vidare?
Jag vill vara på en plats där solen skiner
på en plats där jag kan leva
Men jag hittar inte vägen...

Det får räcka för denna gång.
Dessa tunga dagar var en kamp mot allt och nästa vecka
kommer fortsättning. När jag träffade läkaren första gången,
jobbigt möte med företaget och sedan en plan för hur vi skulle gå vidare.

Tack än en gång för att ni delar detta med mig och tack för alla fina
kommentarer. Många kramar till er.

Gillar

Kommentarer

Yela
Yela,
Tack fina du för att du delar med dig❤️ Också varit igenom detta & dippar fortfarande i perioder men de är så viktigt att prata om! Kramyela.se
minasvarld
minasvarld,
Visst är det. Ja det går verkligen upp och ner. Kram <3nouw.com/minasvarld
Kamilla
Kamilla,
Utmattningssyndrom är ett helvete att drabbas av. själv är jag på väg tillbaka eller till något nytt som funkar. Andra ggn är sju resot värre. Var rädd om digkamillaskamera.com/
minasvarld
minasvarld,
Så viktigt att man hittar något som fungerar <3 Kram fina du och hoppas att allt löser sig till det bästa för dig <3nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229