En resa som började för mer än tre år sedan, men den har inget slut. En resa som inte alls var planerad och allteftersom terminerna fylldes på räddade den mig. Friheten den gav mig har hjälpt mig att vandra vidare i livet och även om vägen har varit snårig och svår är den det bästa jag kunde göra för mig själv.

Ingenting slår känslan att klara av något man trodde var omöjligt. Som människa växer man och i den stunden är till och med allt möjligt. Just där är jag nu och vägen har varit svår, men den har lärt mig oerhört mycket. Den har lärt mig vad jag ska göra och den har lärt mig vad jag inte ska göra. Även om jag nu kan plocka ut min examen tar studieresan aldrig slut. Finns många fler kurser jag skulle vilja läsa, men nu får det vara bra för ett tag. I stället tänker jag reflektera över det som jag lärt mig av studierna och delar det här med er.

Reflektioner efter studierna
Förutom kunskaper i kurserna som är det uppenbara har jag lärt mig en rad olika saker om människor. Jag har även på så vis lärt mig en hel del om mig själv och hur jag ska göra för att klara av det jag ska göra. Jag har lärt mig hur jag inte ska göra och jag har getts kunskaper om vad som är bäst och enklast för mig.
Tror att de allra flesta som studerar råkar ut för olika svårigheter. Grupparbeten, tunga läspass och en uppgivenhet när det känns som att en uppgift är för svår.

Min första termin var turbulent kan man säga. Jag visste ingenting om att plugga på universitetet och jag hade ingen aning om hur lång en litteraturlista kunde vara. Jag läste och läste. Nötte sida upp och sida ner tills ögonen stod i kors. Sedan sova jag en stund och fortsatte igen. Jag la betydligt fler timmar är fyrtio i veckan och fattade inte hur andra hann med. Vi hade grupparbeten i stora grupper och det slutade inte alltid så bra. Så här i efterhand berodde det på att vi var alldeles för olika och kämpade alla på vårt sätt. Gruppen delades och jag tror att det var bäst för alla. Lärdomen min första termin blev att JAG skulle komma först. Jag behövde fokusera på det viktiga och det var studierna. Inte engagera mig i hur det gick för andra och hjälpa dem, inte lyssna på andras gnäll utan i stället göra det jag skulle.

Termin två var tuff
Nästa termin var inte enklare och även då var det en del grupparbeten som blev lite konstiga, men jag tror det beror på att man sitter på distans och det gör allt svårare- Litteraturlistan var minst lika lång, men när jag kom in i termin två hade jag lärt mig att jag behöver inte läsa varje litet ynka ord i varje bok för då hinner jag inte med. Man skummar och hittar det man anser intressant. Sedan skummar man vidare. Även termin två var det en del kamp, eller hela studietiden var en kamp. Däremot kändes det som att ju mer man läste desto mer trillade polletten ner och jag hittade en studieteknik som fungerade. Nej, inte den där tekniken att göra saker i sista minuten utan en helt annan teknik som gjorde att jag gjorde det viktigaste.

Efter flera terminer med en rad olika ämnen på meritlistan avslutade jag med en uppsats som var tuff, men när jag satt där och skrev kände jag trots allt att jag hade lärt mig så mycket om mig själv och hur jag jobbade och därför kunde jag klara av den. Kanske är det just därför som kandidatuppsatsen ofta ligger sent i kursen.
När jag förra veckan avslutade min sista termin fick jag veta hur kaotiskt och turbulent det hade varit under den kursen. På Facebook och mellan lektorer och elever. Inget jag varit delaktig i och heller ej märkt av, men oj vilket kaos det hade varit. Då insåg jag vad jag lärt mig av kaoset i början. Jag hade helt ställt mig utanför allt och fokuserat på det jag skulle göra. Hållit mig borta från klagandet och lämnat in det bästa jag kunde.

Efter tre år har jag lärt mig mycket. Jag vet vart gränsen går, jag vet vad jag klarar av och jag har insett att jag kan så mycket mer än vad jag tror. Lärdomarna är många och att våga ställa sig utanför tjafs och turbulens är det bästa för att i stället kunna fokusera på studierna. Studietiden räddade mig och nu känner jag att hela världen ligger för mina fötter. Dessa tre år har lärt mig att tro på mig själv och det är jag väldigt glad över.

I går borde jag känt mig lättad och stolt, men det var med blandade känslor jag slog upp ögonen för att inse att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Frågan är bara om det gör något?

Stort tack till alla er som peppade mig när jag satt i klistret med min sista uppgift. Tyvärr räckte det inte hela vägen denna gång och jag har insett att det inte är hela världen. Någon gång ska man misslyckas också och det man inte gör i dag går att rätta till i morgon, i alla fall om det inte handlar om liv och död.

Blandade känslor efter avslutningen
Dagen var kommen och det skulle känns som ett lättnad att vara klar med ytterligare en termin. Den sista terminen med heltidsstudier och det skulle äntligen vara dags att knyta i hop säcken. Just nu skulle jag ha njutit av att vara KLAR, men det blev inte alls som jag hade tänkt mig.
22.44 i tisdags insåg jag min egen begränsning och då gav jag upp. Ja, ni läste helt rätt. Där och då insåg jag att det inte var värt att pressa sig till gränsen bara för att hinna färdigt. Då kom tankarna om misslyckande och jag kan lova att det kändes väldigt surt att inte klara av den sista uppgiften i tid. Att GE UPP är inte riktigt min grej.

När jag satt där mitt i kaoset insåg jag att det handlade inte om liv och död. Det handlade inte ens om att klara min examen. Detta vara bara en utfyllnadskurs för att jag skulle kunna plugga på heltid även under våren. Vad spelade det då för roll om jag inte klarade den just då? När det gäller uppgifter får man alltid en ny chans att lämna in den och när jag senare under dagen i går fick ett mail från min lärare kunde jag släppa det i vetskapen att jag bara kan göra klart uppgiften och lämna in den, då blir det enbart en sen inlämning. Vad gör väl det?

Den vände fort
Från ett misslyckande och en uppgivenhet till en stor glädje. Ja, det vände verkligen fort och i ett vips hade jag glömt att jag inte klarat av en sak. Då kom nämligen slutbetyget på kursen i kreativt skrivande och jag kunde bara klappa mig själv på axeln. Där och då visste jag att jag hade min examen klar. Alla kurser som ska räknas in i min examen är avklarade och nu återstår bara att ansöka om examen. Hur märkligt känns inte det?

Jag kan nu äntligen plocka ut en examen efter flera år slit och det känns så vansinnigt skönt. Jag gjorde det!
Att jag behöver skriva min uppgift i efterhand och lämna in den känns nu helt ok. Det gör inget och kanske är det bra att inte lyckas med allt. Det gav mig en reflektion över vad som var viktigt och målet dessa tre år har hela tiden varit examen. I går kväll unnade jag mig lite gott att äta och ett glas bubbel bara för att fira lite. När allt har sjunkit in och tillfälle ges ska jag fira detta lite mer ordentligt med mina nära och kära.
Skål för dessa tre år! Många gånger har jag tänkt att strunta i allt, men det gick vägen. Nu blir det nya utmaningar och man vet aldrig om det blir mer studier framöver. Just nu ska jag bara njuta ett tag av detta!.

Då var det dags att knyta ihop säcken och avsluta något som pågått en längre tid, men som jag har ställt till det. Jag har väntat och väntat, gjort annat och nu sitter jag här och funderar på vad som egentligen hände.

Tiden rann i väg. Jobbet tog tid. Rutinerna saknas.
Det finns mängder med saker att skylla på, men egentligen finns inga ursäkter. Jag har helt enkelt ställt mig i denna situation själv och vare sig jag vill det eller inte behöver jag ta mig i kragen och bara göra det som ska göras. Jag ska väl inte misslyckas med det allra sista?

Det sista jag gör
Sista uppgiften i vårterminens kurs ska lämnas in i morgon och jag ska ärligt erkänna att jag ligger risigt till. Dokumentet finns, rubrikerna är satta och efter det finns ingenting förutom en tanke om vad jag ska skriva om. Det är en uppgift om litteraturvetenskap och kriminologi som ska skrivas och just nu önskar jag bara att jag varit mera flitig tidigare. Att sitta så här sista dygnen och känna att man inte klarar det är vansinnigt jobbigt. Det är trots allt sista uppgiften och jag har alltid innan lämnat in i tid och fått uppgifterna godkända. Ska jag misslyckas nu?

Hur det än är tänker jag göra ett försök att få till något som jag kan lämna in. Det kommer inte att bli enkelt, men jag ska i alla fall försöka. Det är inte likt mig att strunta i det och jag vill inte att det sista jag gör i mina studier ska bli underkänt. Det kommer att bli tufft för jag jag har allt för mycket kvar. Jag har alldeles för mycket annat att göra just nu och ändå vill jag så mycket. Jag ruskar om mig själv och hoppas att polletten trillar ner så att jag bara kan ta mig an detta. Jag vill verkligen klara det och jag ska göra det, hoppas jag i alla fall.

Önskar mig lycka till, jag kommer verkligen att behöva det!