Att inte tillhöra en gemenskap

Tjänstledighet för studier.
Det känns skönt och befriande.
Jag får göra det jag vill och trivs med det men en sak känns konstig.

Har arbetat på samma arbetsplats i tio år.
Många kollegor har jag känt lika länge.
Visst har jag kontakt med en del utanför jobbet och kommer alltid ha.
Men den sista dagen jag jobbade verkade det inte som att någon brydde sig.
Nästan som om de var glada att slippa mig.

För vem vet om jag verkligen kommer tillbaka.
Eller är det så att de tror att jag ska misslyckas och kommer tillbaka tidigare?

Jag ska inte tänka så men jag kan inte låta bli.
- Hej då, vi hörs.
Jo, tjena...
Kommer aldrig att hända.
Det är bara något man säger då man inte vet hur man ska hantera situationen.

Ska inte vara bitter men det känns konstigt att inte tillhöra den
gemenskap man har befunnit sig i de senaste tio åren.
Ångrar inte mitt beslut om att plugga och behövde förändringen.

Kanske gick allt för fort eller så kommer dessa tankar ändå.
Människor som man har varit nära i tio år som sedan bara försvinner helt ur ens liv.
Ingen kontakt alls.
Inget "hej hur mår du?"
"Hur går studierna?"

Det är bara att acceptera.
Gå vidare och se inte tillbaka.
Kanske är det bästa i alla fall.
Jag tänker inte låta det påverka mig.

Full fart framåt, se inte bakåt...




Gillar

Kommentarer

charlottelinden
minasvarld
minasvarld,
Ylva
Ylva ,
Been there done that... könde EXAKT likadant som du när jag började journaliststudierna. Hade ju varit på jobbet HUR länge som helst och typ ingen brydde sig (jo, några av de närmste såklart men ändå!!). Jag tror så här: för det första är det så stort för en sjölv att förändra o börja plugga så man tänker att det är lika stort för alla andra. Det är det inte😊! För det andra är det ofta stressigt osv på jobb idag att kollegorna inte hinner/orkar, för dem är det bara another day at work. För det tredje är en hel bunt av dem avis på dig för att du vågar förändra och ge dig ut på okänt vatten. Tyvärr är svenskar kass på avundsjuka o istället för att ge dig cred för att du vågar ger de kalla handen. Såååå trist! Blir inte mycket bättre när man säger upp sig sen.... Men jag säger go girl o strunta i de bittra. Håller alla tummar för dig. Man mår enormt bra själv av att våga o det är viktigast!!! Kramar
minasvarld
minasvarld,
Stort tack för de peppande orden Ylva <3nouw.com/minasvarld
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229