Total ro och vågornas brus. Vinden i håret och en stund att bara finnas till. Tänk att det kan vara så skönt att ligga på stranden.

Att ha havet runt knuten är det bästa jag vet. Bara hoppa in i bilen och åka en stund för att bara få uppleva lugnet och harmonin bara av att lyssna på bruset. Denna gång blev det även en härlig fika bland stenarna.

Utflykt till Stenstrand
Närheten till havet är något som gör att jag inte vill flytta och jag älskar att ha flera alternativ när jag vill göra en utflykt. Denna gång föll turen på Stenstrand på Torö. Torö ligger i Nynäshamn och Stockholms södra skärgård. Det är en strand fylld med fina stenar och så nära öppet hav man kommer utan att lämna fastlandet. Detta är ett ställe jag gärna återkommer till varje år och varje gång jag kommer dit finner jag en stor ro.

Att bara sitta där och titta ut över havet är magiskt. Höra vågornas brus och se dem slå in över stenarna är underbart. Det var till och med skönt att lägga sig raklång på stranden bland stenarna och bara slappna av. Ta ett djupt andetag och släppa allt för en stund. Där någonstans tar orden slut och bilderna får tala sitt tydliga språk.

Jag är inte troende men visst tror jag på något. Att vi på något vis leds genom vissa saker i livet och att vi i bland visas åt ett visst håll. Kan det verkligen vara så?

Om vi kan kalla det ödet eller inte det kan jag inte säga men jag väljer att tro på ödet. Flera gånger har jag sett tecken på saker som jag ska göra eller inte göra, frågan är bara vem som skickar dessa tecken till mig och varför. Kan tillägga att jag saknar helt kunskap i detta och använder i stället mina tankar kring ämnet.

Vad är ödet för mig
Jag tror inte på att vi föds för att leva ett visst liv eller att vårt liv redan är utstakat. Självklart gör vi våra egna val och styr över hur vårt liv ska bli men det finns något mer. Att vi till exempel drabbas av sjukdomar är en slump och inget som för förutbestämt men det finns andra saker i livet som kommer till oss av en anledning. Jag tror främst på att vissa människor kommer till oss av en anledning. Människor som berör oss på olika vis och som antingen stannar kvar eller går.

Det finns människor som kommit in i mitt liv som gjort mitt liv till vad det är. Det finns även människor som kommit men även försvunnit som jag lärt mig något av. Sedan finns det människor som du tror att du klarar dig utan och gör vad som helst för att undvika men till slut kommer du på att det inte går. I stället behöver du dessa människor i ditt liv för att kunna leva. Människor som berört din själ och aldrig någonsin försvunnit.

Vi är ämnade till vissa saker
Jag har många gånger funderat på vad jag och människor i min omgivning gjort för att förtjäna jobbiga saker. Saker som vi kämpat med länge och väl. Elände som aldrig någonsin verkar ta slut. Vad är det för mening med det? Är det meningen att vi ska lära oss av detta för att bli starka och kunna gå vidare?
Att drabbas av elände är aldrig kul och alla människor är olika starka. Vi har fått vår beskärda del av svårigheter och många gånger har jag funderat på hur vi klarat av det. I dag kan jag ändå fundera just på det där med ödet och hur saker som hänt format oss. Hur saker gjort oss till dem vi är och lett oss åt ett visst håll.

Vi kan välja att tro att en sak är helt rätt för oss eller det enda rätta. När vi däremot kämpar för att komma vidare och tecknen kommer då blir det svårt. Det kan vara de tecken som någon sänder oss för att vi ska hitta "hem". Att hitta till det som är rätt för oss även om det kan innebära svårigheter innan vi hittar rätt. Vem sänder då dessa signaler? Jag vill tro på att det är människor som inte finns i bland oss längre, människor som varit oss nära och vill leda oss åt rätt håll. I alla fall känner jag att det är fint att tänka så och jag tackar de vänliga själar som finns att de vill leda oss rätt för att vi ska finna vårt öde. För att vi ska finna våra själsfränder, kärleken eller bara den rätta platsen i livet där vi trivs.

Detta är mitt sätt att se på ödet och någonstans tror jag på att vi leds på rätt väg. Den väg som ska leda oss till lycka men det gäller att se dessa tecken. Inte kämpa emot känslor och krångliga vägar för att kanske till slut finns den lycka som vi alla förtjänar.

Hur ser ni på ödet?

Jag är en periodare och när jag är för sliten kan jag inte koncentrera mig. Sommaren brukar vara min största läsperiod och på samma sätt som skrivandet är en verklighetsflykt är läsandet precis samma sak. I går slog jag väl ändå något slags rekord när det gäller läsande.

Att öppna en ny bok är något speciellt. Man vet inte vad som ska hända och man bygger upp en förväntning att berättelsen ska ta en med till en annan värld. I alla fall är det så för mig. Resa i väg till en annan ort och delta i någon annans liv bara för att släppa allt annat för en stund. Den här gången blev det en lång stund.

Jag kunde inte släppa den
Efter en jobbig och känslomässig dag behövde jag mota bort ångesten på något sätt. Jag har lärt mig genom åren hur jag ska göra det även om det inte alltid fungerar. Ställde mig framför bokhyllan där jag har minst trettio olästa böcker att välja mellan. Drog handen över boktitlarna och bestämde mig för en deckare. Kröp upp i soffhörnet och började läsa. Normalt sett när jag börjar läsa en ny bok så har jag lite svårt att komma in i den men inte denna gång.

Tiden rusade i väg och helt plötsligt hade jag läst de första hundra sidorna och var helt fast. Ångesten jag tidigare känt var som bortblåst och sidorna avlöste varandra. Allt mer sjönk jag ner i en annan värld och även om den stundtals var våldsam och svår så var det inte min värld. Där och då insåg jag varför jag läser böcker och det vid sidan av skrivandet är min terapi. Att bara få släppa allt annat en stund och läsa. Avkopplande och välgörande på samma gång.

Snipp, snapp, slut...
Det fanns däremot ingen gräns denna gång och jag tror jag slog ett rekord. När jag i går kväll gick och la mig hade jag läst ut boken och även om det kanske blev en aningens mycket läsande på samma dag för min trötta hjärna så kändes det bra. 456 sidor med uppnystande av en mordgåta och jag var med hela tiden. Från början till slut. Jag brukar läsa snabbt men detta är ett rekord för mig. I dag blir det nog en läsfri dag för att smälta denna berättelse innan jag sätter tänderna i nästa.

Tack Viveca Sten för underhållningen. Boken fick mig verkligen att tänka på något annat. I de stunderna förstår jag varför jag tycker om att läsa och att få ta del av så många andra liv vid sidan om sitt eget är roande. Nu väntar nya öden att ta del av men det får vänta tills i morgon för i dag ska jag roa mig med annat.