Man kan vara helt säker när man är liten på vad man vill jobba med när man blir stor.
Det kan ändras massor med gånger och det är få som vet exakt vad de vill när de är 5 år.
Jag hade inte ens en susning när jag var liten men frågan är om jag är klokare nu.

Frisör, arkitekt, kock, polis. Det är bara några av de yrken jag ville ha.
Jag tyckte att det var otroligt kul att skriva och skrev många berättelser. Livlig fantasi och visst fanns en
liten dröm om att bli författare. Men det kunde jag aldrig bli, det var omöjligt.

Det har skriftat genom åren och i dag är jag klokare.
Inte för att jag på något vis har nått de hela vägen fram men jag vet i alla fall vad jag tycker
är kul och jag stretar framåt mot mina drömmar.
Det är skrivandet och fotograferandet som jag brinner för och som ger mig sådan energi
men det är inget man bara bestämmer sig för en dag och sedan blir man måste trots allt
försörja sig på något vis också. Visst skriver jag och fotograferar men kan inte försörja
mig på det.
Varför ska det vara så komplicerat?

Vad mycket enklare det hade varit att veta redan när man slutade nian vad man ville bli när man blir stor.
I alla fall hade det hjälpt mig. Den där Hotell- och restaurang utbildningen jag gick på gymnasiet var
rolig och lärorik men jag jobbade på restaurang en kort tid för att sedan konstatera att det inte var något för mig.
Att plugga vidare på universitet och högskolor var inte aktuellt då jag inte ens visste vad jag
ville läsa och började jobba istället.

Affärsbiträde, kock, kallskänka, väktare, recpetionist, administratör, kundtjänst.
Mat på bordet, hyran betald och allt det där man trots allt behöver i livet.
Åren har gått och det kanske är först nu jag har blivit stor. Eller åtminstone vet jag vad jag vill.
Jag kanske ska vara lycklig för det. Många går igenom hela livet utan att hitta sin grej.
Stretar på och går till jobbet varje dag utan att tycka att det är roligt.
Finns det någon mening i det?

Livet är för kort för att ha tråkigt. Livet ska levas och jobbet ska
inte få styra ditt liv även om det är en viktig del i livet. Jag vet att om jag lyckas uppnå
mina mål så kommer jag aldrig någonsin vilja sluta jobba. Än är det inte för sent
och jag ska minsann lyckas med de där drömmarna.
Jag har en lång bit kvar tills jag når dit jag vill och vägen dit är något guppig.
Men drivet finns där och kanske när jag blivit lite "större" kanske jag kommer dit jag vill.

Vet du vad du vill bli när du blir stor?
Eller lever du redan drömmen?

"Kom alltid ihåg att somna med en dröm och vakna med ett mål"

När man hittar en pärla i Smålandsskogen och trivs så
bra så att man bokar en extra natt, då har man hittat något bra.

Vi har nu varit hemma några dagar och det har varit fullt upp men jag tänkte att
jag skulle skriva om vår semester i södra Sverige. Har redan skrivit om Göteborg och Liseberg
men även om Varberg och Ullared. Nu tänkte jag att jag skulle berätta om den lilla pärlan
vi hittade att bo på när vi sökte boende inför semestern.

När vi planerade vår resa gjorde vi det i sista minuten kan jag säga.
Vi hade egentligen andra planer under sommaren men det rann ut i sanden
av många trista anledningar som jag lämnar utanför detta. Men vi visste vad vi ville
göra men vi hittade inget boende som inte kostade skjortan. Vi ville bara avsluta
semestern i lugn och ro och letade efter en lugn och skön stuga och då hittade vi
Hörsjöns Camping i Smålandsstenar.

Vi hade bokat tre nätter till ett mycket bra pris och när vi anlände blev vi
glatt överraskade. Visst hade vi tittat på hemsidan men i verkligheten var det
precis som vi hade tänkt oss. Till saken hör också att vi fick den bästa stugan på hela
campingen. Stugan låg i hörnet, helt utan insyn och utan stekande sol hela dagen.
Nära till toalett, dusch vilket var ett plus men i stugan fann kallvatten
och möjlighet att laga mat. Visst hade det varit skönt med alla bekvämligheter
i stugan men detta fungerade perfekt.

Det är en liten camping med underbar personal som verkligen
brydde sig om sin camping. Fräscht, rent och ordning och reda. Det
enda minuset skulle då vara myggen men det kan de inte rå för.
Där fanns minigolf, tempererad pool med rutschkanor och hopptorn,
en liten fiskesjö och mysiga promenadstråk. Nära till mataffärer och mycket
annat. Kan varmt rekommendera denna camping.
Vi trivdes så bra så att vi bokade till och med en extra natt bara för
att kunna ta det lugnt ytterligare en dag.

Här kommer lite bilder från våra fyra dagar på campingen
och vill ni veta mer om den så kommer länken HÄR.

Frågorna är många men svaren bara snurrar runt i skallen. De lägger sig en
stund och bildar ett vakuum. Hjärnan står stilla och man vet inte om man ska
skratta eller gråta. Så man sitter där och bara finns till med en stor oro inför framtiden.

jag tänkte fortsätta min berättelse om när utmattningen kom och vände upp och
ner på min tillvaro. Hur dagen då jag inte dog förändrade mitt liv och hur jag
kom vidare. För att läsa tidigare inlägg hittar ni dem HÄR.
Och för att läsa mer om just den där dagen jag inte dog, kan ni läsa det HÄR.

Mitt största problem har nog alltid varit att jag är för snäll, ställt skyhöga krav på mig själv
men även att jag alltid varit för glad. det sistnämnda har alltid gjort att människor
inte tar mig på allvar och tror att jag är glad jämt. Att jag inte har ett enda problem i livet
och även om jag skulle säga till dessa människor att mitt liv suger så skulle de
inte tro mig. Hur galet det än låter så är det sant.
"Du som är så glad kan väl inte må dåligt"

För mig var det stort att bara inse att jag blev besegrad.
Jag ville så mycket och kämpade så länge men till slut gick det inte längre.
När jag för första gången skulle träffa läkaren på företagshälsovården var jag
nervös men vad hade jag egentligen att vara nervös över. Jag hade drivit mig själv för långt
och skämdes men jag var inte ensam om att göra det. Läkaren var rak och tydlig,
vilket för mig var fantastiskt. Inget trams, bara rakt på sak.
Även hon kunde konstatera utmattningssyndrom men även depression.

Jag kände mig som ett litet barn som satt där och jag tror aldrig någonsin
jag känt mig så liten som jag gjorde då. Frågan om jag ville testa antidepressiva
kom och jag visste varken ut eller in, så jag sa ja till att prova.
Om jag vetat det jag vet nu så hade jag nog undvikit det men i den situationen
hade jag inget val kändes det som. Jag blev sjukskriven tre veckor och skulle
på återbesök och tanken var redan då att jag skulle börja jobba igen.

Tänk er att ni är stressade till max, helt urlakade och kämpar med att komma
upp ur sängen när någon säger att du ska börja jobba igen. Gå tillbaka till en arbetsplats
som bidragit till att du blivit sjuk, jag kan säga att det inte blev så. Den morgonen jag
skulle gå dit klarade jag inte ens av att klä på mig på morgonen och jag kunde inte andas,
så jag ringde läkaren och blev sjukskriven längre.

När jag sedan kom på återbesöket tänkte jag vända redan i väntrummet.
Där satt nämligen min chef och personalchefen på företaget jag jobbade på.
Vilken chock jag fick då de inte hade berättat för mig att det återbesöket innebar
även ett första möte med företaget. Men i chocken gick jag med på mötet, även
om jag gjorde det motvilligt. Jag var brutalt ärlig under mötet och sa precis som det
var och vilka personer som var det största problemet på företaget men jag själv kände mig
som en idiot.

Det efterföljande besöket ensam med läkaren handlade mycket om mötet
med företaget och det var så skönt att känna att hon hela tiden fanns vid min sida.
Hon ställde så bra frågor och hjälpte mig på traven hela tiden. För jag kan säga att det
är inte lätt när man är helt utmattad, deprimerad och vill ge upp att veta vad som egentligen
är bäst för en själv och som är det verkliga problemet i situationen. Läkaren var helt överens
med mig att jag behövde byta jobb men det är inte läge att göra det när man är sjuk.
Istället behövde jag komma underfund med hur jag skulle tackla allt och komma
på fötter igen.

Istället blev jag erbjuden KBT och stresskurs vilket jag ska
berätta mer om vid ett senare tillfälle. Kommer även att berätta mer
om SSRI vid depression och mycket mer som ingår i hur jag faktiskt kom vidare.

Nästa vecka ska jag berätta om hur det var att komma tillbaka till jobbet igen
och hur jag blev bemött av kollegor men även av omvärlden när jag berättade om
min utmattning.

Tack än en gång alla fantastiska läsare för att ni delar detta med mig.
Tack för peppande kommentarer och kärleksfulla hälsningar. Jag hoppas att jag med
detta kan hjälpa någon eller bara finnas som ett stöd med att berätta min resa.
Den var lång och den fortsätter ännu.