Inte ens två veckor har passerat av vårterminen och jag märker att jag letar efter saker
som kan hindra mig från att plugga. Har svårt att komma igång och det finns så mycket annat att göra i stället.
Så när de hörde av sig från jobbet och undrade om jag kunde jobba var jag inte sen att
säga JA. För att vara ärlig så svarade jag innan jag ens hade koll på om det krockade med studierna.

I bland tar vi varje tillfälle vi får för att slippa göra det vi egentligen ska göra.
Jag är helt inne i den perioden just nu. Borde egentligen plugga fonetik, dialekter och
fotots historia men i stället kommer jag på mig själv med att fokusera på andra saker.
Visst läser jag en del av det jag ska och tittar på föreläsningarna men det känns inte
som att jag kommer någonstans. Innerst inne vill jag detta men energin hindrar mig
från att köra fullt ut.

Om två veckor har vi första examinerande inlämningsuppgiften och jag vet att
ämnet är riktigt klurigt men som jag känner just nu så skulle jag hellre slippa
kursen helt. Just nu fångar den inte alls mitt intresse och jag tror att det är
höstens tempo och många motgångar som gör att jag har svårt att bara komma vidare.

Som en räddare i nöden fick jag en förfrågan från jobbet och ingen blev
gladare än jag. Jag gjorde det enda rätta och sa JA till tio timmars arbete i stället
för att fortsätta med det jag egentligen borde göra.
För ingenting kan få mig att skingra tankarna lika bra som att jobba.
Hjälpa andra och bara köra på.

Så i dag är jag konferensvärdinna på Tele Arena och i morgon
återvänder jag till studierna igen. Förhoppningsvis med lite ny
energi och en större lust att ta tag i saker.
Inget är bättre än att bara fly från sina måsten, även om det bara är
för en kort stund. Texterna finns kvar och de får helt enkelt vänta till på
fredag. Förhoppningen finns att det ska gå lättare då.

Vissa saker betyder mer för den ena än vad det gör för den andra.
Men vad händer när en tonårings käraste ägodel går sönder?
Kan de leva utan den eller är det strunt samma?

Den här dagen startade med sorg.
För min egen del var det mest frustration men för dottern var det ren katastrof.
En stor sorg och ett bottennapp bara för att inse att mobilen har kilat vidare.
En salig blandning av färger på displayen och många funderingar hur hon ska
kunna klara sig utan den.

Jag har själv svårt att klara mig utan min mobil men inte av samma anledning som hon.
I mitt fall handlar det om praktiska saker som bank id, skolplattform, information
från barnens skolor och andra sådana viktiga saker. Men för hennes del spelar inte sådana
saker någon roll. Det är Snapchat som är viktigast och ingenting annat.
"Hur ska jag annars kunna prata med mina kompisar?"

Ja, så ni förstår att i dag är det sorgeband som gäller.
Äppelpaj, äppelskrutt eller vad man nu kan kalla hennes mobil men
så sorgligt för henne. Som tur var hade vi en äldre Samsung-telefon
liggande som vi dammade av och som får duga så länge.
Men det är inte samma sak.
Bara tanken att byta från Iphone till Android gav henne ångest.

Mitt förslag var att vara utan men gissa om jag fick en mördande
blick när jag släppte den kommentaren.
Jag fattar att hon behöver mobilen men så länge får hon nöja sig med
en annan. Stackars barn!
Om den andra går att laga har jag ingen aning om.
Skadorna på den kommer från en ren olyckshändelse så visst
kan jag tycka lite synd om henne.

Vi får helt enkelt finna oss i att ha en väldigt frustrerad tonåring här hemma
som med nöd och näppe kan hålla kontakten med sina vänner på en mobil
som inte alls är hennes kompis, om man ska lyssna på henne.
Snacka om ilandsproblem.
Förstår inte hur hon ska kunna överleva denna sorgens dag.
För mig är det bara en pryl men för henne är det hela världen.

#tonårsliv
#ilandsproblem

Ett samtal från skolan brukar oftast betyda att något inte är som det ska.
Sjukdom, incident eller något annat. Visst hade det hänt något men så här i efterhand
kan man skratta åt det och mer konstatera att barn är något förvirrade och inte riktigt tänker hela vägen.

Skickade i väg Olivia till skolan och när klockan var 8.15 ringde hennes fröken.
Min första tanke var att hon sölat hela vägen till skolan och inte kommit fram i tid.
Eller att hon ramlat, är sjuk eller något annat jobbigt.
Men så var inte fallet.

Förutom att hon var trött hade jag svårt att tro att hon var sjuk.
På grund av tidigare erfarenheter med äldsta dottern fanns ändå oro att något hade hänt.
Med henne fick vi ett samtal varje dag från skolan om någon incident eller något bråk
som hon varit inblandad i. Men här har vi sluppit det.

Problemet var att hon inte hittade sina glasögon.
I stället hade hon ett tomt glasögonfodral och min första tanke var vart jag skulle kunna hitta
glasögonen. De fanns inte att hitta någonstans hemma och jag funderade på vart hon skulle
kunna ha tagit av sig dem. Då kom jag på att jag inte tittat i gympapåsen hon hade dagen innan.

Sista stället och de sämsta stället jag kunde tänka mig att leta på.
Jo då mycket riktigt låg de där längst ner i påsen med skor och diverse annat över.
Verkligen ett utomordentligt ställe att förvara ett par glasögon på.
Speciellt med tanke på att jag tog upp påsen ur väskan och slängde den på golvet.

Hursomhelst kom de till rätt och jag fick klä på mig och ta en promenad till
skolan för att lämna dem. Lite svårt att hänga med i skolan om man inte ser
ordentligt. Tur att vi har nära till skolan och som bonus fick jag en skön morgonpromenad.
Men hur tänker man när man lägger ett par glasögon längst ner i en väska, utan fodral.
Antagligen inte alls men egentligen är det typiskt barn.
Varför ska man fundera på vad som kan hända när man lägger dem där.
Dessutom var det rena turen att jag hittade dem.

Ja, ja livet med barn kan vara oerhört spännande vissa dagar.
Samtidigt är det skönt att det bara var ett par borttappade glasögon
och inte något annat jobbigt.