Den där magiska känslan man får att veckan som kommer kan bli avslappnad och
att man ska hinna med att andas. När sedan den känslan förvandlas till en kamp mot klockan
och en uppförsbacke som kan verka ointaglig.

Jag ska försöka förklara mig.
En enda planerad lektion i skolan denna vecka. Veckan innan hemtenta och en skön
känsla att kanske till och med hinna repetera lite gamla uppgifter inför denna tenta.
Det sprack!

I måndags tänkte jag ta tag i denna repetition men jag hann öppna böckerna och
titta på vad jag behövde läsa mer på för att sedan stänga dem lika fort igen
bara för att göra annat. Livet stannar liksom inte runt omkring bara för att
man pluggar.

När vi sent på måndagskvällen fick instruktionen för det examinerande
seminariet vi ska ha på fredag gick ridån ner och uppförsbacken tornade sig.
En stor uppgift med bökiga teoretiska texter och en roman på 500 sidor att läsa.
Därefter skriva ihop en presentation på cirka 12-15 min som ska redovisas.

Där befinner jag mig nu.
Jag har läst texterna och bildat mig en hyfsad bild om vad det handlar
om men sitter nu här med en text som är alldeles för lång och spretar något enormt.
Känns som att jag skulle kunna skriva en hel uppsats om just denna roman
men det är liksom inte uppgiften just nu. Nu behöver jag fokusera för att
få med det viktigaste och hitta den röd tråden.

Tiden går...
Om en halvtimme ska jag skjutsa dottern till träningen, handla mat
för att sedan komma hem igen klockan tio.
Gissa om det kommer blir en lång natt?
Prestationsångesten plågar mig och just nu känns det som att
tiden är min värsta fiende.

Men jag får se det positivt.
Kanske har jag redan nu kommit på vad jag vill skriva om i min B-uppsats.
En sak i taget, första ska jag försöka få ihop detta
för att klara av detta sista examinerande seminarium innan
hemtenta.
KÄMPA!!!

I dag gäller det att ha huvudet på skaft och energidepåerna påfyllda.
Jag borde har varit betydligt bättre förberedd men jag får göra mitt allra bästa i alla fall.

Det är dags för höstterminens högskoleprov.
Det var många år sedan sist men jag kände för att göra ett försök.
Matte är inte alls min starka sida men jag ska gå "all in" på de andra delarna.
Är alldeles för medveten om att jag borde ha pluggat lite inför detta men det
har inte alls fungerat. Studierna och privatlivet har tagit all min tid och jag sitter nu här
och funderar på hur det ska gå.

Men men det får gå som det går.
Allt är bättre än att inte ha gjort det alls och mina chanser att komma
in på önskade ämnen under våren kanske höjs ett snäpp i alla fall.
Nu ska här läsas och räknas och fokuseras på denna uppgift.
Är helt säker på att huvudet är helt tomt när jag går härifrån men det kan
jag stå ut med. Jag ska i alla fall ge detta en chans.

Lycka till önskar jag er alla som sitter i samma situation i dag.

... du har druckit morgonkaffet utan att veta om det

... du alltid går samma väg till affären även om det finns många andra att välja på

... du alltid äter pannkakor på en torsdag och skulle inte kunna tänka dig något annat

... måste alltid sitta i samma hörn i soffan

... måste ta på dig vänsterskon först annars blir hela dagen förstörd

Vill man leva livet efter ett visst mönster?

Vissa kanske vill det men vad händer då med spänningen?
Kan man inte bara tänka utanför boxen, kanske får man uppleva något fantastiskt.

Den största risken är att man alltid gör som man alltid gjort och så missar du en massa roliga saker.

För er som har sett filmen "Click" med Adam Sandler vet precis vad jag menar.

En amerikansk komedi i sann Adam Sandler anda men det finns ett budskap.

Ett budskap alla borde förstå.

Filmen handlar om Michael som lever ett stressigt liv.

Han får en universal fjärrkontroll som kan pausa och spola fram tiden.

Men det finns en biverkning.

Livet går bara snabbare och snabbare.

Saker han spolat förbi kommer för all framtid att spolar förbi.

Trevlig middagar med föräldrarna, barnens kalas, jobbiga möten på jobbet och så mycket mer.

Nu kanske många tänker att detta är bara svammel, det finns ingen sådan fjärrkontroll.

Det stämmer!

Men det kan liknas med vår egen inbyggda "fjärrkontroll". Eller autopiloten som man kan kalla den.

Vem har inte haft känslan under barnens barnkalas, med en massa skrikiga barn, tänkt att det ska bli skönt när det är över.

Allt detta tjatande om att plocka upp efter sig, ändlösa diskussioner med trotsiga barn, inställda planer för att barnen blir sjuka, alla dessa måsten och uppoffringar.
Kan man inte bara få vara i fred.

Jag har levt med autopiloten på.

Det fungerar men det ger ingen glädje.

Tiden går och helt plötsligt kan man vakna upp en dag

och undra vart tiden tagit vägen.

Barnen är stora, åren har passerat och man har missat så mycket.

Det var ändå ganska mysigt det där barnkalaset.

Visst barnen skrek och förde liv men glädjen fanns där. Den sanna glädjen.

De där diskussionerna med barnen kanske bara bevisade att man uppfostrat dem bra.

Att de kan bli bra vuxna som klarar sig själva.

Vill jag verkligen slippa det?

Stanna upp!

Se dig omkring!

Livet pågår hela tiden och om vi lever på "autopiloten" missar vi allt.

Visst vill jag inte se mina barn gråta men jag är gärna den som tröstar dem.

Jag vill inte skälla på barnen men det får dem att lära sig något.

Jag vill inte handla, skjutsa barn, gå på föräldramöten och tvätta.

Men det är en del av livet. Att göra tråkiga saker får mig att uppskatta

de roliga sakerna ännu mer.

Tänk på det.

"Njuta av livet, det pågår nu"