Det finns många listor på vilka böcker man bör läsa. Vilka som är de bästa och mest läsvärda.

"1001 böcker du bör läsa innan du dör"

"100 bästa böckerna du måste läsa"

Jag har aldrig tagit del av någon sådan lista, även om jag älskar att läsa.
Har säkerligen läst många av dem men antar att mycket av litteraturen man läser inte är "fin" litteratur. Men vad spela det för roll.?

En bok ska ge något, en upplevelse, avkoppling, lärdom eller bara spänning.
Själv har jag haft en period där jag mestadels läst böcker av svenska författare.

Eftersom jag nu studerar Litteraturvetenskap väljer jag inte själv vilka böcker jag ska läsa.
Kanske låter trist men jag får ta del av böcker som jag bara hört talas om men aldrig läst.

Mörkrets hjärta av Joseph Conrad skulle läsas denna vecka.
Till en början gillade jag den inte men ju mer jag läste blev jag fångad.
Språket var lättläst, handlingen spännande och det fanns mycket att fundera på efteråt.
Först reagerade jag på hur de beskrev afrikaner och om denna bok varit skriven i dag hade den aldrig fungerat. Men den är skriven i slutet av 1800- taket och det var annorlunda då.
Visst var de vita rasister och hade många fördomar mot svarta. Men som tur är har det ändrats.
Skrämmande hur de kallades för vildar och knappt uppfattades som människor bara för att de var svarta.


Sjökapten Marlow berättar som sin resa uppför Kongofloden.
Resan går till det innersta av Afrika, det okända.
I det okända, som är befolkat av svarta, härskar den omtalade Kurtz.
Den framgångsrike elfenbensjägaren som sprider skräck och död omkring sig.
Han är skoningslös och Marlows uppdrag är att kontrollera vad han gör.
Desto fler människor de stöter på längs floden blir denna Kurtz mer och mer mystisk.

Detta är en bok som har inspirerat många författare. Boken är en klassiker och jag är glad att jag läst den. Kanske ingen bok jag valt själv men det var en mycket trevlig lässtund.

Att tiden går fort är ingen hemlighet. I alla fall känns det så.

Känns som att man precis vaknat när det är mörkt och dags att sova.
Då kan det vara härligt att kunna se tillbaka på dagar, som även gick fort, med glädje.
Fantastiska dagar med mycket skratt och gemenskap. Kärlek och lugn.

Jag har många sådana dagar. De livar upp en mörk tråkig dag och genast kan jag känna glädje igen. Att bara välja en dag är svårt men just den här dagen är en av de bästa.

Mina barn både älskar och hatar överraskningar.
De kunde aldrig gissa vad de skulle få göra men vilken dag det blev.
Vi vaknade upp på hotellet i Mölndal och redan då låg förväntningen i luften.
Frukost och sedan spårvagn till Liseberg.
Gissa om barnen var överlyckliga?!

Det blev en av de bästa dagarna på hela förra året.
Inget tjafs och inget bråk. Bara glädje, kramar och många skratt.
Vi åkte hit, vi åkte dit, upp och ner och i vatten.
Jag skulle gärna uppleva denna dagen igen. En perfekt dag med dem jag älskar mest.
Sommar, sol och världens bästa människor.

Tänk dig att du vaknar en morgon och värken i bröstet är värre än vanligt. Du är helt säker på att detta är din sista dag i livet. Timmarna är räknade och du funderar på hur det blir när allt är över.

Hur känns det tror du?

Första gången det hände hade jag en outhärdlig huvudvärk.

Då kom även trycket över bröstet. Hjärtat skenade och oron i kroppen spred sig med en rasande fart.

Kände mig rastlös och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Hela jag kändes som en tickande bomb och vad jag än gjorde ville det inte sluta.

Kollade pulsen och mycket riktigt var den hög. Satte mig i soffan och försökte andas lugnt men det hjälpte inte.

Tankarna for runt och den ena var värre än den andra.

Där och då var jag helt säker på att det var min sista dag i livet.

"Är det så här det känns att få hjärtinfarkt och hjärnblödning på samma gång" tänkte jag.

Jag var glad att barnen inte var hemma så de slapp se mig samtidigt som jag ville säga hej då.

Men efter några timmar konstaterade jag att jag inte var död.

Som tur var...

Efter läkarundersökning och vila kunde jag konstatera vad det berodde på.

Det fanns inga fel på mig, fysiskt.

Alla värden var bra, EKG var bra, blodtrycket var normalt men trots detta mådde jag pyton.

Värken i bröstet kom och gick men huvudvärken bestod.

Jag hade inte fått hjärtinfarkt och hjärnblödning.

Tack och lov!

Ångest, hjärtklappning och stresshuvudvärk.

Utmattning, depression och en lång väg tillbaka.

Det kan kännas skönt men samtidigt oroande.

Vart kommer detta ifrån?

Numera kommer attackerna inte lika ofta.

Jag vet vad huvudvärken beror på och det är för mig en stressfaktor som talar om för mig att vila.

Kroppen är enastående på att tala om hur den mår.

Man måste bara lära sig att lyssna på den.

Men efter allt detta har jag blivit bättre på att ta hand om mig.

När trycket i bröstet kommer vet jag att något är jobbigt.

Att det är för mycket runt omkring mig och att jag inte orkar med.

Huvudvärken har varit svårare att bli av med. Den dras jag med till och ifrån men även där vet jag att vila oftast hjälper. Det är inte alltid lätt att handskas med saker som inte syns utanpå.

Det är svårt för människor runt omkring att förstå hur man egentligen mår.

Ni som har upplevt samma sak vet precis hur det känns.

Men jag lovar att det är svårt att förklara känslan av en kraftig ångestattack som bara gör att du vill gå och gömma dig. Du vill inte prata med någon och det skönaste är om man orkar somna så man slipper känna.

Det värsta och det bästa är att man lär sig leva med det.

I början kändes det jobbigt, var jag hemma kunde jag gå och lägga mig men var jag ute någonstans var det svårare att komma undan. Djupa andetag och när jag väl kom hem var jag så trött så jag behövde sova.

Numera tacklar jag det bättre och det har blivit bättre.

Men jag lider med alla som behöver uppleva samma sak.

Jag vet att den dagen inte var min sista.

Det gäller bara att ta vara på tiden.

Man kan aldrig veta hur livet ser ut men med en sådan upplevelse får man perspektiv på saker.

Jag har tänkt om och kommit fram till vad som är bäst för mig.