​Nu sitter jag här hemma och undrar vem jag kan höra av mig till. Hela huvudet är fullt av tankar och jag vet inte hur jag ska bli av med dem. På något vis så finns de kvar oavsett om jag är glad eller ledsen. Det slutar bara med att jag blir helt tom. 

Jag blev lämnad den 23:e December av den jag trodde skulle bli en långvarig kärlek. Kanske mitt livs kärlek för den delen. Han var dock aldrig kär i mig, men oj vad kär jag var i honom. Vi pratade varje dag i över ett halvår. Vi bodde i samma korridor under sommaren där vi jobbade och på kvällarna brukade vi smyga in mina saker hos honom så jag kunde sova där. Vi hörde ihop på ett sätt jag aldrig hört ihop med någon tidigare. Men nu är det bara jag kvar. 

Jag tänker ofta på vad han har för sig nu. Om han har någon ny, om han mår bra eller om han ens funderar på att skriva till mig. Jag har ingen aktiv saknad efter honom men han lämnade mig med ett stort hål. Det fanns där redan innan så allt går inte att skylla på honom men det har växt. Det har blivit större än vad jag orkar hantera.

Nu vill jag inte mer, helt enkelt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

"Hey guys. Vet inte vad som hände idag och vet inte vad det beror på. Jag har ingen mer förklaring än att jag var helt tom. Jag är inte arg eller nåt. Mest tom."

"Ja, jag vet inte själv så inte så konstigt om ni inte förstår. Jag pratar å min ledsnas sidas vägnar fast jag nog kommer hata mig själv- försök att inkludera mig för ibland tackar jag nej ändå. Jag vet att det är så jävla drygt men jag vill inte hamna efter. Jag kan inte göra så mycket.

Det finns nog inget att prata om. Inget jag är redo att prata om iaf så vi tar det från här som det är. Kanske vaknar jag på bättre humör imorgon"

Detta är inte kul att skicka till sina närmsta vänner. Utan att de hade gjort någonting hatade jag varenda del av deras existens idag. Jag klarade inte av dem och stängde in mig i min destruktiva lilla värld.

Nu har jag huvudvärk, kanske är den regelbundna smärtan tillbaka. Jag är inte förvånad om det är så, jag har väl inte tillräckligt med tur för annat.

Kanske vaknar jag på bättre humör imorgon, kanske vaknar jag inte alls?

Man vet aldrig. Ta hand om er. Godnatt.

Likes

Comments

​Idag trillade jag in sent till grupparbetet. Vi ska prata om alla hjärtans dag. Det började som ett bra ämne tills jag insåg hur ensam jag är. På något vis får jag fixa något till mig själv. Men det känns motigt.

På vägen dit hade jag lyssnat på sorglig musik och inte velat gå en meter till. Bara sätta mig ner och gråta.

De hade delat in uppgifter:

"Vi gav inledningen till dig för du skapar alltid så bra stämning. Vi tänkte att du är så glad och kan få alla andra glada!"

Här sitter jag, går sönder inombords men ändå är jag den som är glad. 

Fake it til´you make it. Men jag vill inte ljuga för varken mig själv eller andra längre. Jag mår inte bra.

Likes

Comments

​Nu sitter jag här i kvällens dunkel. både stämningsmässigt och vädermässigt. Det mesta är emot det jag en gång önskat. Nu vet jag inte vad jag vill eller vill tro ska hända längre. När jag försökt ta ödet i egna händer har det bara gått snett. Kanske borde jag bara låta all skit ske. Innerst inne kanske jag förtjänar det.

Jag är rädd för att jag inte vet vem jag är eller vart jag är på väg. Jag är annorlunda. Jag gillar saker och tänker att vissa saker är roliga som inte andra gör. Det jag dock vill gör i livet vill alldeles för många andra också. Detta är det enda jag är säker på. 

Jag hör hemma på scenen. Jag ska va en annan person som det är planerat om det ska gå bra eller dåligt för. Det är planerat om den kommer göra rätt eller fel. Med fötterna på scenen känns inget annat mer än karaktärens känslor. 

Men jag har gått vanligt på gymnasium, vanlig grundskola och vanlig förskola Hur ska jag fightas mot dem som studerat drama hela livet? De som hade stjärnglans i vällingen. Hur ska jag överglänsa dem?

Jag överväger att släppa alla tankar på min dröm. Undvika alla tänkbara filmer, serier och pjäser. Det går inte att sitta i publiken. Jag kan inte tänka: "Det där borde vara jag". Men jag kanske bara ska börja med ett sånt där vanligt jobb, ha en sådan där vanlig villa och ha en sån där vanlig vardag med gurkstavar till fredagsmyset. Men jag vill ju inte det.

Jag är feg. Jag önskar att jag bara vågade drömma och bara lyckas. Men jag är rädd för att misslyckas. 

Idag vet jag inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ska tänka. Kanske har jag listat ut det imorgon.

Likes

Comments

​Jag har under den senaste tiden känt att jag velat skiva ner allt. Att få ut tankarna som gnager och äter upp mig inifrån ut. Nu känner jag inget alls kring det. Jag är likgiltig av den anledning att jag inte tror att någon kommer se detta. att ytterligare kommer allt et jag har inom mig, bra och dåligt, bara försvinna.

Jag vill inget hellre än att bara åka bort. Bara få försvinna ett tag med mina tankar. Helt själv, alldeles ensam. 

Vilka saker man inser när det ropas på hjälp. Jag klagar på ensamheten men vill ändå känna den. Det är orimligt vad orationell jag kan bli ibland. 

Ytterligare en kväll har gått. Jag känner mig ganska tom. Bara dränerad på de känslor som bara förra veckan, igår och för någon timme sen var så starka. 

Jag fick rådet: "Säg att allt är bra även fast det inte är det". Gör jag fel i att klaga då? Är det verkligen mitt eget fel att jag mår som jag mår? Att jag gör som jag gör? Det var inte meningen att bli så här. Varje dag är en kamp med längtan från liv till död. Andra påpekar mina toppar och dalar, som om jag inte märkte det själv. Jag är så medveten att det är skrämmande. Jag är rädd men vågar inte inse det. Därför vill jag inte erkänna att känslorna övergår i en tomhet fast det är sant. Helt enkelt blygsamt tom. 

Jag vet inte vart jag kommer hamna i världen eller livet. Just nu kan jag bara lägga mig under mitt täcke och försöka ta in hur det känns. Känna efter ifall det är lika bra som förr.

Jag ska försöka känna det fina i dagens sista medvetna andetag. Jag ska försöka se ljusare på livet. Jag ska försöka säga att "Allt är bara bra!" om någon frågar. Det kommer inte bli lätt men det är min utmaning.

Fokus. Andas. Håll ihop. Godnatt.

Likes

Comments

Så känner jag mig just nu. Helt ensam. Ett litet liv som ibland inte ens vill leva. Jag försöker verkligen hålla humöret uppe, men ibland går det bara inte.

Just nu vet jag inte vem jag. Jag vet inte om jag har borderline, är bipolär eller något annat den psykiska avgrunden har att bjuda på. Främst av allt vet jag inte om det bara är mig som det är fel på. Kanske finns ingen bakomliggande psykologi. Bara ren idioti.

Jag känner mig ensam för att jag har blivit lämnad. Ensam då det var du och jag. Ensam då det bara är jag kvar. Ensam för att jag inte har sällskap i mig själv.

Framförallt känner jag mig ensam för att jag inte vågar visa någon den här sida. Jag vill inte bli hittad, inte bli räddad eller något av det där. Just nu vill jag ingenting.

Jag kommer känna mig så här ensam tills det vänder. Efter det kommer det va bra. Sen kommer det vända. Upp och ner, upp och ner. Tills dess är jag ensam.

Ännu mer ensam när jag inser att jag inte är ensam. Ingen når bara fram.

Jag får ensam dra mig upp trots att jag är nedbruten. Plocka upp mina bitar och sy ihop dem med sömmar av guld. Helt själv. Alldeles ensam.

Tills nästa gång: kom ihåg att andas.

Likes

Comments