Jag försvann,
Jag vandrade i ett mörker.
Jag försvann,
Jag visste inte längre vem eller vart jag var.

Jag har en tid tillbaka varit väldigt off. Jag har vandrat i cirklar med panikångesten som bästavän. Jag anpassade mig efter situationen istället för att göra något åt det, accepterade sättet jag behandlade mig själv, accepterade att jag innerst inne inte var jag.

Men ett läkarbesök förändrade allt. Jag som tidigare gått omedicinerad i över ett år tog steget tillbaka och bad om nytt läkemedel.

Och vilken förändring! Från att antingen gräva ner mig i panikångesten eller flyga på ett lyckorus går jag nu stabilt med båda fötterna på jorden. Jag lyssnar mer på mig själv, gör mer för mig själv, fokuserar på det jag mår bra av och tar avstånd från sådant som tynger ner mig för mycket, som kräver för mycket energi.

Men allt var inte tipptopp på vägen till detta. Efter 1,5 veckas medicinering kände jag mig helt borttappad och förvirrad, jag visste inte vad som hände med mig. Jag låg inte längre och grät utan orsak och jag var inte uppspeedad, jag kände inte idén den plan jag var på, visste inte hur jag skulle förhålla mig till mitt mående, mådde jag bra? Mådde jag dåligt? Jag visste inte.

Det var först då jag ringde en kompis och berättade hur jag kände som vi kom på det; jag mår helt normalt. Jag är normalt, balanserad och inte med ett mående som går upp och ner som frittfall på grönalund. Jag är stabil, och aldrig har jag väl mått bättre!

Jag har börjat sova riktigt om nätterna, jag ligger inte längre i timmar och grubblar över vad som mig blir världsproblem, jag står för mig själv och den jag är, jag vågar vara ärlig mot mig själv, vågar sätta gränser allt efter vad jag känner att jag själv orkar med. Jag är lugn, klarar av att ligga hemma en kväll med en kompis och bara se på film eller prata, det behöver inte hända så mycket längre, allting behöver inte gå i 110km/h.

Jag försvann,
Jag vandrade i ett mörker.
Jag försvann,
Jag visste inte längre vem eller vart jag var.
Jag vaknade upp,
Nu är jag på ett helt nytt plan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

2017,
Tvåtusensjutton,
Tjugohundrasjutton.


Det sades att detta år skulle bli så mycket bättre än alla de andra, de sades att detta år var året som skulle göra mig hel igen, läka alla sår. Det sades att om jag bara kämpade så skulle allt bli bra, men ack så fel vi hade.

Detta år har varit det tuffaste året jag någonsin kan minnas, det mest prövade och känslokalla året någonsin. Detta år är det år jag tagit så mycket mer stryk än jag någonsin kunnat tänka mig, det året som lärt mig så mycket om mig själv och mitt liv, men inget som gjort mig till varken en starkare eller bättre människa. Jag har bara blivit trasigare.

Jag började på vad jag trodde var botten, jag kämpade arslet av mig för att hålla mitt liv samman. Jag såg bortom alla misstag, alla felsteg av personer i min närhet för att slippa att mista någon, klarade jag det? Knappast. Kvar finns bara människor som en gång var så mycket mer än vad de är nu.

Det enda positiva jag kan säga om detta år är att jag klarat av skolan, jag har blivit färdigutbildad som undersköterska och har nu ett helt arbetsliv framför mig, tack till mig själv för att jag faktiskt orkade medans min vardag var kaos.

Jag har i stort sett varit svag hela detta år, hur mycket jag än inbillat mig själv om att jag är stark och klarar allt så har jag varit svagare än någonsin. Jag har fallit för grupptryck, trott mina egna lögner, skadat andra, skadat mig själv. Jag har gråtit fler nätter än förut, brutit ihop mitt bland folk och inte orkat bry mig om vem som ser eller vem som vet.

Natt efter natt har jag suttit ensam hemma i min lägenhet och skrikit på hjälp från högre makter, för just då fanns ingen annan utväg. Jag har stängt in mig själv och inte låtit någon veta hur jag mått på djupet. Jag har fejkat mitt skratt och leende, låtsas varit någon jag inte längre är. En period på detta år gick det inte en dag utan att tårarna rann, utan att smärtan inom mig fick mig att vilja försvinna. Jag har legat under mitt täcke hela dagar och undrar när fan det ska ta slut, när fan jag ska få känna lycka och glädje över livet igen.

Jag har sett tillbaka i tiden och önskat att jag mådde så bra som jag gjorde då, försökt funderat på hur jag ska ta mig tillbaka till att vara en människa, leva ett värdigt liv. Men hur uppfyller man egentligen ett mål när målet är att vara någon man var för över 2 år sedan? Det fungerar liksom inte.

Ikväll skulle det firas att detta år tog slut, men bara en timme in på det nya året så slog det mig; det är fan ingen skillnad. Där satt jag bland glada människor på en nattklubb i Gävle i 1,5 timme och gjorde allt för att hindra tårarna från att rinna och panikångestattacken att bryta ut medan som jag desperat letade skjuts hem till Bollnäs igen, hem till min lägenhet, hem till min trygghet. Jag misslyckades även med detta.

Just i detta då insåg jag att ingenting blir bättre, ingenting kommer någonsin att bli bättre bara för morgondagen råkar vara den första januari vilket innebär ett nytt år. Livet räknas i år, din fysiska hälsa räknas i år men hur du mår psykiskt, det kommer aldrig att ha något med din ålder att göra och de skiter blanka fan i om det är år 2017 eller år 2155, psykisk ohälsa finns ändå och slutar inte bara för att någons nyårslöfte är att må bättre eller få ett bättre år i sin helhet än det föregående.

2017,
Tvåtusensjutton,
Tjugohundrasjutton.
Året som lämnar ärr som alltid kommer att bestå.

Likes

Comments

Det gör ont,
Allt gör så otroligt ont.
Jag orkar inte längre,
Vad hände med mig den dagen?

Jag orkar inget längre, jag är ett tomt skal. Trots så mycket roligt att skriva om har uppdateringen här på bloggen varit noll, för hur ska jag kunna skriva om saker som gjort mig lycklig när jag inte känner lyckan?

Det gick upp ett ljus för mig igår, jag kom på att jag inte alltid mått såhär, jag kom på att jag en gång i tiden verkligen var lycklig.

Det gör ont i mig, de gör ont i varenda del av min kropp och av mitt psyke, det gör ont i själen. Att se hur lycklig jag en gång var och att inte veta vad som krävs för att ta mig tillbaka dit.

För snart 2 år sedan var jag lycklig, jag mådde bra. Men det är inte så nu, jag är inte samma person längre. För två år sedan hände det något i mitt liv och efter det har jag bara varit en trasig människa. Jag har kollat tillbaka på bilder i min instagram och det enda jag önskar är att se mig själv le som då, se mig själv lycklig igen.

Jag har inga krafter kvar, smärtan har tagit över och orken finns inte. Jag ger upp, jag ger upp allt. För hur ska jag orka kämpa när jag inte har en jävla aning om hur jag ska lyckas, när mitt mål är något som jag en gång redan varit.

Likes

Comments

Jag ser det,
Jag ser det i hans ögon.
Jag ser det på hans kroppsspråk.
Jag ser det i hans personlighet.

Det är inte ofta jag möter hans blick längre, det är inte ofta jag ser den personen som en gång var hela min värld, mitt liv, min vardag. Ibland händer det och det dödar mig samtidigt som det får mig att känna mig mer levande än någonsin.

Jag kan se honom på bilder och brista ut i gråt, jag kan höra hans namn vilket får saknaden att växa sig allt starkare, jag kan prata med honom och allt jag vill är att få honom tillbaka.

Det har gått 1 år och 7 månader sedan jag fick kalla honom min och fortfarande finns hans namn så djupt inristad i mitt hjärta, fortfarande är det han som är mina drömmars mål. Jag minns hur lycklig jag var, minns hur trygg jag var i mig själv med honom vid min sida. Och hur mycket jag än skulle kunna kriga för att få honom tillbaka, är det inte det som är det hemskaste med hela situationen. För vet ni? Jag ser något på honom, i honom, som ingen annan tycks se, inte ens han.

Jag studerar hans kroppsspråk, för jag känner honom utan och innan. Trots att han är runt sina vänner och utåt sett är lika glad som alltid, så ser jag att något inte stämmer. Han utstrålar inte samma lycka, hans riktiga lycka. Och bakom hela hans fasad smyger små hintar av osäkerhet fram, och det är vad som dödar mig, att se hur han verkligen mår.

Och hur kan jag veta detta? Jo, för jag känner honom, jag vet hur han fungerar. För när vi sätter oss ner och pratar så kommer sanningen fram. Jag hör knappt orden han säger för allt jag uppmärksammar är han, hans personlighet. När vi sitter där är det hans sanna jag som kommer fram. Hela han blir avslappnad, hela han lyser av glädje och lycka och osäkerheten är som bortblåst. Jag märker att då han träffar mig, bara han och jag utan en massa krav, så är han sig själv, han känner sig trygg. Han är personen jag älskat sedan dag ett.

Och det gör så ont i mig att veta att han är såhär, att människor i hans omgivning faktist tror han är lycklig på riktigt, för de ser inte det jag ser, de förstår honom inte som jag.

Jag ser det,
Jag ser det i hans ögon.
Jag ser det på hans kroppsspråk.
Jag ser det i hans personlighet.
Någonstans inom honom finns jag fortfarande kvar.

Likes

Comments

Vänner.
Ovänner.
Okända ansikten, kända personer.
Kända ansikten, okända personer.

Jag låg precis och kollade igenom olika instagramprofiler, vissa var för mig kända, andra var för mig okända och sen fanns det ett fåtal av dem som jag har känt, men som nu bara är ett namn.

Och det fick mig att fundera, visst är det konstigt egentligen, hur människor kommer och går i livet?

Hur du lovat ditt 15 åriga jag att alltid hålla fast om dendär vännen du knappt längre hälsar på när ni går förbi varandra på stan, hur du intalade dig själv att den personen du aldrig pratar med längre skulle vara din bästa vän livet ut, eller hur du fantiserade om alla äventyr du skulle uppleva med dendär personen vars personlighet du inte längre känner igen och hur du nu alltid måste tvinga fram ett fejkat leende varje gång ni möts på stan, nattklubbsgolvet eller på affären.

Det är så otroligt konstigt, ofattbart, att de personer som haft en sådan stor betydelse i ditt liv, din resa dit du är idag, inte längre har en aning om vem du är eller vad du känner. Att de vänner som en gång i tiden torkade dina tårar och fick dig att fortsätta kriga och formas till en bättre person idag inte ens frågar hur du mår. Har de slutat brytt sig? Eller bryr man sig bara så länge man umgås dagligen?

Jag vet att tiden förändrar livet, jag vet att människor växer ifrån varandra, men till vad? Är det verkligen så acceptabelt att ”växa ifrån varandra” att man inte längre kan skicka ett sms eller gå fram och hälsa när man möts på stan? Är allt så annorlunda nu när man inte längre kan ta en fika eller ringa ett samtal? Är allt så annorlunda nu, motför då, att man inte längre bryr sig om de personer man i de yngre dagarna kallade för bästa vänner?

Jag kommer nog inte fram till ett svar på den frågan, det enda jag vet är att det är så, det har blivit så, och vilken idiot jag skulle framstå som om jag skickade ett sms till alla mina föredetta bästa vänner och frågar ”hur mår du?”. Jag vet tankarna som skulle sättas igång i deras huvud; ”varför skriver hon nu?”, ”vad är hon ute efter?”, ”varför bryr hon sig om hur jag mår?”, ”är hon verkligen så ensam att hon måste skriva till just mig”.

För just så är det idag, du måste ha en solklar acceptabel anledning att skriva till någon om du inte vill framstå som ett freak. Det ska genom varje bokstav i ditt meddelande framgå just varför du skriver, tycker ni det låter konstigt? Tyvärr är det inget annat än sanningen.

——————

Jag har en speciell vän jag tänker på när jag läser igenom allt jag skrivit. En vän som kom min familj så nära att mitt hem var även hennes hem. En person som idag bara är ett ytligt skal för mig, vars personlighet jag saknar.

Hon bodde utanför civilisationen, hon var dendär 15 åriga tjejen med båda fötterna på jorden samtidigt som hon for fram som en virvelvind. Jag minns alla de minnen vi delade fram tills sommaren efter gymnasiet, då vi helt gick olika vägar och utan ett ord var allt de vi delat som bortblåst.

Jag träffade denhär tjejen den 26 december 2016 och berättade för henne om min familjs situation, hon kramade mig och sa att hon skulle stötta mig genom allt. Efter det varken pratade vi eller träffades vi förens i juni/juli denna sommar, på en uteservering då hon gick förbi. Allt var stelt, hon var inte längre den personen som jag en gång kände eller som jag pratade med vintern innan, något var annorlunda och det syntes så väl.

Helt plötsligt var jag ignorerad, hon mötte min mamma vilken hon tyckte var mer intressant och rolig att träffa än mig. Jag vände mig om, gick därifrån och kollade mig inte över axeln, för just där och då, kände jag att det inte spelade någon roll om vi pratade eller inte.

Nu en tid efter sommaren, såg jag ett ansikte jag tyckte mig känna igen, i vimlet utanför nattklubben. Men då jag tröstade en kompis, tog jag mig inte tid att leta. Jag ser det kända ansiktet komma fram mot mig, hon stannar, hon kollar på mig och vänder på klacken och går.

Det var just då jag insåg, att vår vänskap var ett avslutat kapitel och kommer aldrig bli mer än falska leenden och lovord om att sakna varandra när vi ses.

——————

Vänner.
Ovänner.
Okända ansikten, kända personer.
Kända ansikten, okända personer.
Människor som alla en gång hade en plats i ditt liv

Likes

Comments

Ångest,
Noll jävla koll.
Saknad,
Tårar som faller nedför kinden.
Här ligger jag.


Jag har gått hela dagen med en känsla jag inte kunna sätta ord på, en känsla som gjort mig nå oerhört förvirrad och ofokuserad på livet.

Vid dagens slut lägger jag mig med telefonen, helt plötsligt är jag inne och kollar på gamla bilder, från en annan tid, ett bättre liv. Och just där blev allt så jävla glasklart; jag längtar tillbaka. Jag vill tillbaka till den tid i livet där dagarna var fyllda med kärlek och lycka, där jag verkligen skrattade och kände mig glad. Jag längtar tillbaka till den tid i livet då jag kände mig levande. Jag hade gett hela livet för att få komma tillbaka och känna alla dessa känslor ännu en gång, om så bara för några sekunder eller tills dagen jag dör.

Det tog 2-3 bilder innan ögonen fylldes med tårar, ytterligare 2-3 bilder innan alla dessa tårar föll som en flod nedför min kind.

Ångest,
Noll jävla koll.
Saknad,
Tårar som faller nedför kinden.
Här ligger jag,
Och är helt jävla förkrossad och trasig av kärleken.

Likes

Comments

Jag omfamnades av tystheten,
Omfamnades av stillheten.

Jag tände ett ljus som så många gånger förut, stod och kollade på din gravsten och undrade hur du har det just nu. Har du fortfarande ont? Har smärtan försvunnit? Är du frisk? Följer sjukdomar med efter döden?

Jag stod där en stund, med alla tankar på dig. Minnen spelades upp om och om igen i mitt huvud, glädje, skratt, tårar. Du var allt jag någonsin hade, du är allt jag någonsin kämpat för.

Än idag saknar jag dig, saknaden tar aldrig slut. Än idag älskar jag dig, i varje andetag jag tar. Jag minns allt, skratten, gråten, de lyckliga dagarna som kallades min barndom.

Jag fick bara 7 år med dig trots att jag behövde dig hela min livstid, 7 år var alldeles för litet.
Du finns med min än, i mitt hjärta och på min högra fotled i varje steg jag tar. Du vägleder mig, låter mig ta snedsteg, torkar mina tårar, fyller mig med styrka.

Jag saknar dig, vet du det? Hör du mig? Ligger du här bredvid mig som så många gånger förut? Torkar du bort varje tår som faller ner för min kind? Värmer du mig då jag fryser? Är det fortfarande du som kastar saker i min lägenhet? Är det fortfarande du som går på mitt golv?

Jag älskar dig, de kommer jag alltid att göra min älskade ängel.

Jag omfamnades av tystheten,
Omfamnades av stillheten.
Jag omfamnades av dig.

Likes

Comments

Så många gånger jag skrikit mig hes,
Så många gånger jag kallat dig alla dessa ord,
Så många gånger jag svurit på att aldrig mer prata med dig,
Så många gånger jag hotat med att lämna din sida,
Så många tårar jag gråtit över dig.

Trots allt som hänt i vår vardag, alla skrik, alla bråk, alla tårar som fallit ifrån våra kinder, du kommer alltid att vara pappa med stort P!

Så många gånger jag svikit dig,
Så många gånger jag sett in i dina ögon när du gråter,
Så många gånger jag sagt alltför dumma saker,
Så många gånger jag skrikit på dig för absolut ingenting,
Så många gånger jag klandrat dig för saker som aldrig varit ditt fel.

Trots allt som hänt i vår vardag, alla skrik, alla bråk, alla tårar som fallit ifrån våra kinder, du kommer alltid att vara mamma med stort M!

Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka er för livet ni gett mig, för hur mycket ni på ett eller annat sätt stöttat mig när jag som mest behövt det de senaste 8 månaderna. Ni har hjälpt mig att bygga ett liv, hjälpt mig att stå stadigt på båda benen. Ni stöttar mig, ni hjälper mig, ni tror på mig. Trots att jag just nu vandrar i mörkret, kommer jag alltid vara er tacksam för att just ni är ni, utan er hade jag aldrig klarat det här.

Så tack,
För att ni sedan jag varit liten hjälpt mig upp när jag fallit.
För att ni stått ut med mitt mående, mitt humör, mina skrik.
För att ni fortfarande visar att ni älskar mig trots det monster jag varit.
För att ni kommer då jag behöver er och backar undan när jag klarar mig själv.
För att ni börjat förstå hur jag fungerar trots att jag knappt gör det själv.
För att ni förlåter mig och mitt inre monster, ångestattack efter ångestattack.


Tack, för att just ni är mina föräldrar med stort F!

Likes

Comments

Jag har snubblat, klivit upp igen och ramlat på nytt.
Jag har sett livets avgrund samtidigt som jag drömt om att ta mig upp.
Jag har gråtit, skrikit och hyperventilera tills jag somnat.
Jag har klivit upp, fixat sminket och satt på det falska leendet.
Jag har kämpat för att allt ska bli bättre,
Det sägs att tiden läker alla sår.

Jag känner inte igen mig själv längre,
Jag har aldrig varit så olikt mig själv som jag är nu.
Jag har lyckats göra misstag efter misstag, alltför många gånger. Jag har sparkat och blivit sparkad på, jag har gråtit och jag har orsakat andras tårar.

Det fanns en gång i livet då jag visste vem jag själv var, då jag kunde se mig själv i spegeln och vara trygg i det jag såg. Jag fann lyckan inom mig, en lycka jag nu bara finner i andra personer.

Jag har gått ner mig själv så många gånger. Jag har skadat, jag har blivit skadad. Jag har gjort allt i min makt för att orka fortsätta kämpa, men snart finns inga krafter kvar.

Jag sitter i det tomma intet, jag lyssnar på stillheten, på det ljudlösa, men det är bara mig själv jag hör, mina tårar, mina ytliga andetag som gör ett desperat försök att överleva. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, det enda jag vet är att jag måste orka. För mig, för mina vänner, för min familj.

Att vakna och se fram emot en dag är inte roligt längre, det tar alldeles för mycket energi. Jag använder mig av alla de resurser jag har, ändå tycks jag bara komma bakåt, inget jag gör tar mig fram i livet.

Jag tänder en ny cigarett, för någonstans långt inom mig är det de enda som får mig lugn. Jag har knäppt av precis allt, glädje, lycka, hat, sorg, kärlek. Just nu är jag ett vandrande tomt skal i det okända, på en väg som knappt tar mig ur. Jag går runt i cirklar och jag minns inte att vägen jag nyss vandrat bara tar mig tillbaka dit jag redan varit.

Jag har skyllt mitt mående på andra, för varför skulle jag någonsin skada mig själv på detta sätt? Varför skulle jag acceptera att må såhär? Att såras så djupt av allt på detta sätt?

Den smärta som finns inom mig är för svår för att förklara, hur mycket jag än försöker. Den smärta jag känner försvinner inte trots ångestattacker, nätter där jag ligger gråtandes till sömns, kärlek, skratt, en fejkad glädje.

Jag har snubblat, klivit upp igen och ramlat på nytt.
Jag har sett livets avgrund samtidigt som jag drömt om att ta mig upp.
Jag har gråtit, skrikit och hyperventilera tills jag somnat.
Jag har klivit upp, fixat sminket och satt på det falska leendet.
Jag har kämpat för att allt ska bli bättre,
Det sägs att tiden läker alla sår,
Men ärren kommer för alltid att finnas kvar.

Likes

Comments

Musiken är på låg volym allt känns så tom
Varenda andetag gör så ont
Hur fan ska jag resa mig och ta mig här ifrån
Det är som sägs från min demon
Händerna dom skakar biter på naglar
Bilderna kommer och saker börja klarna
Och nu sitter jag här och bara väntar på svar
Känns som bara de är jag kvar

Likes

Comments