Postad i: Övrigt

I vår vackra stad finns en hel del att göra för barn och barnfamiljer. Jag har inte så bra koll på hur det ser ut när man har äldre barn men jag har googlat en massa inför hösten förra terminen när jag själv var redo att börja hitta på mer med min kille. Vi har även varit på en del restauranger och fik som jag kan rekommendera och jag tänkte göra en liten tipslista på våra personliga favoriter nedan:

Lekplatser:

- Pildammsparken: Förutom att ta en sväng runt dammarna och mata ankorna (mata inte med bröd!) finns där en superfin lekplats som funkar för barn i flera olika åldrar.

- Sagolekplatsen vid Stadsbiblioteket: Denna lekplats är så himla fin, den kan vara ganska rörig eftersom där alltid är en massa folk men kommer man i god tid blir det oftast en hit.

- Folkets park: Att bara strosa i parken får själen att skutta, den har blivit så fin! Detta är en ny favorit hos min lille som gillar att sitta och köra sandbilen!

- Spirallekplatsen: Detta är Milians favorit, gungorna och att få gå bland konstverken!

Aktiviteter:

- Barnens hus: Denna fantastiska öppna förskola, två väldigt engagerade pedagoger och massor av spännande rum att utforska som liten. Det gäller att komma i god tid av två anledningar. Den ena är att om man inte kommer i god tid riskerar man att få komma en annan dag, de tar bara in ett max antal platser. Men kommer man lite senare, strax innan lunch är det propfullt och kan bli en väldigt hög ljudnivå. Milian älskade i alla fall att vara här de två gångerna vi provade innan han blev sjuk.

- Stadsbiblioteket: Min boklus kan springa runt och läsa böcker på ett och samma ställe, bästa tidsfördrivet om ni frågar oss!

Restauranger/caféer:

- Condecco: Oh, absoluta favoriten. De har till och med en lekhörna för barnen förutom sin gudomliga mat!

- Satori: Ny favorit, mysigt och barnvänligt!

- Smak: Väldigt fin mat, ligger i den övre prisklassen men helt klart barnvänligt.

Tyvärr råkade jag ut för "välkommen, men ställ vagnen utanför caféet", vid fler tillfällen och har därför bara fortsatt gå till samma ställen när vi ska fika men är ni från Malmö och kan tipsa om fler barnvänliga fik tar jag gärna emot tipsen! Inte för att min lille påg älskar att sitta still i timmar och fika men ändå haha :)

Ha en fin dag <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Postad i: Resor

När jag tänker tillbaka på min barndom tänker jag ofta på de resor som vi gjorde som familj. Allt ifrån roadtripen till Tyskland där jag och syrran gjorde det så mysigt i baksätet med massor av kuddar, täcken och leksaker till de långa bilresorna ner till Makedonien med stök och bråk i baksätet av att den ena av oss tog för mycket plats! Solsemester-resorna och första resan till Disneyland var så uppskattade av både mig och syrran! Därför har det varit så underbart att jag kunnat fortsätta resa med mannen min eftersom han också delar det intresset.

Att resa är inget billigt intresse precis men om det är något jag tycker att man ska unna sig i livet och faktiskt lägga undan pengar till är det just resor. Förutom minnen som skapas får man upptäcka nya kulturer, en annan historia och vackra platser runt om i världen och detta värdesätter jag så himla högt! Jag har alltid trott att ligga på en strand framför ett blått hav har varit min absoluta favorit - tills jag träffade min rastlösa man som inte kan sitta still för fem ören. Att då kunna kombinera dessa två världar har varit guld!

Jag hoppas att vi som familj ska skapa massor av minnen utomlands och ge våra barn massor att se tillbaka på! Ett tag framöver kommer vi få anpassa resmålet utifrån barnens ålder men det gör inget, så länge man kommer till en ny miljö räcker det för min del!

Jag har aldrig tyckt om att åka tillbaka till samma ställe mer än en gång för det finns så himla många platser i världen jag skulle vilja upptäcka, men vissa länder har lockat oss extra. Gemensamma resor som jag och mannen har gjort har gått till:

Kroatien:

- Vrsar

Turkiet:

- Kemer

Italien:

- Milano

- Rom

- Florens

- Pisa

- Venedig

Malta:

- Sliema

- Valetta

- Mellieha

Spanien:

- Menorca (Första familjeresan <3)

USA:

- New York

- Miami

- Orlando

- Los Angeles

- Las Vegas

- San Fransisco

- Chicago

- Seattle

Canada:

- Vancouver

Malaysia:

- Kuala Lumpur

- Langkawi

Förenade arabemiraten:

- Dubai

- Abu Dhabi

Resor som jag gjort själv eller med min familj har varit till Australien (Melbourne och Sydney), Grekland (Rhodos, Kreta, Halkidiki och Leptokaria), Spanien (Barcelona och Costa del sol), Österrike (Wien), Frankrike (Paris och Nantes). Jag gillar att ha mål och drömmar har jag nästan alltid - ibland går de hand i hand. Men jag skulle vilja ha som mål att åtminstone åka iväg en gång per år tillsammans som familj, drömmen är två gånger. I år åker vi faktiskt iväg till två resmål för ja, en weekendresa är också en resa enligt mig!

Nu när jag har barn tänker jag lite annorlunda när det kommer till att resa. Det ska helst inte ta så lång tid att ta sig dit - Kap Verde är förstås ett undantag men jag är så säker på att vi kommer lösa det. Det ska vara bekvämt - all inclusive som jag avskytt tidigare har blivit min nya bästis haha och det ska vara varmt och skönt - men tillräckligt behagligt för ett barn. Om det finns saker i närheten man kan upptäcka är det bara ett plus. Småttingar förstår sig ändå inte på historia eller är intresserade av det så den typen av resor får vänta.

Kalla mig bortskämd men jag tycker att jag är målmedveten när jag skriver att jag skulle vilja åka iväg på ännu en solsemester med Milian i år - nämligen till Zakhyntos. Har ni sett havet? Omgivningen känns så himla fantastisk, vitblå hus - precis den bild man har av Grekland. Varmt och skönt och tillräckligt mycket att utforska som barnfamilj. Jag satt och kollade lite på resor dit i sommar faktiskt - I know. Jag har inte hunnit iväg till Kap Verde och London än men sitter och kollar på resor till sommaren, jag i ett nötskal.

Och sen har jag en annan väldigt stor dröm (älskling, jag hoppas att du läser detta.) När jag blir 35... halleluja. Att se siffran och tänka tanken får mig att få kalla kårar, 35. Jag känner mig fortfarande som 25! Nåja, när jag blir 35 vill jag på tu man hand - oh yes. Bara jag och min man, fira min födelsedag i en av mina absoluta favoritstäder. Trumvirvel... New York. Vi har varit där vid tre tillfällen tidigare och jag tröttnar inte, den staden har så mycket att se.

Så i drömmarnas tecken önskar jag alla en fortsatt trevlig dag, jag ska fortsätta kolla på våra bilder från senaste resan - blir så varm i hjärtat av det <3

Likes

Comments

Postad i: Övrigt

Jag har dragit mig lite för att påbörja just detta inlägg eftersom jag vet att det kommer väcka en massa känslor - både hos mig och omgivningen. Jag har väntat på "rätt" tillfälle att skriva men det kommer inte, jag är lite osäker på hur "rätt" tillfälle i frågan egentligen ska kännas.

Sedan barndomen har jag alltid haft många runt om mig i min närhet, alltid. Jag är den som har älskat att umgås tillsammans, ju fler desto roligare. Tyvärr funkade inte detta alltid när man växte upp som flicka. Flickor kan vara så himla dumma mot varann! Jag tänkte att det är något man växer ifrån och har fortsatt att bjuda alla mina tjejkompisar på tjejmiddagar och födelsedagar och inte gjort det större än vad det är.

Ju äldre jag blev desto mer "krystade" blev dessa kalas. Jag märkte att det är svårt att bara "klumpa" ihop en massa tjejer i ett rum och tvinga dem att umgås. De senare åren insåg jag också hur olika alla mina vänner är - och det är därför de är mina vänner. Jag har inte bara "ett fack" eller en kategori. Trivs jag med en person så är det enkelt för mig.

I mina vänskapsrelationer har jag nästan alltid varit den som gett råd, stöttat, lyssnat och funnits där. Det är sällan jag som behövt prata av mig - inte för att jag inte behövt - snarare för att det inte sett ut så i mina relationer. På gott och ont märker jag nu i efterhand. I mina vänskaps och familjerelationer skulle jag beskriva mig som naiv. Jag ser alltid till den andra partens bästa och lär mig att acceptera/förtränga brister. Jag blir sällan arg eller ledsen över små "fel" eller missförstånd. Det är nog det som fått det att gå runt om jag får lov att säga det själv. Jag har sedan barnsben varit den man kan be om ursäkt och sen fortsätta på exakt samma ruta med igen utan att det ska spela någon roll. Fram tills jag blev mamma.

Förutom den personliga förändringen när jag blev mamma skedde en stor förändring i mina relationer - utan att jag var förberedd på det. Jag tror inte det handlar om att jag tagit mina relationer för givet - det är nog tyvärr så att jag blivit mer långsint i kombination med att jag börjat prata som gjort att de förändrats.

När jag tycker om en person skulle jag kunna vrida upp och ner på världen om denne är ledsen, med andra ord gör jag allt och lite till för de jag bryr mig om. När jag inte känner att det är ömsesidigt blir relationen inte densamma. Så med risk för att säga att mina relationer förändrats enbart på grund av relationerna i sig när jag blev mamma är inte helt rättvist. Jag förändrades, mina värderingar förändrades och resultatet blev att mina relationer förändrades.

Jag har inte bara mig själv att tänka på - jag är någons mamma och kommer förhoppningsvis vara någons förebild framöver. Att inte kunna säga ifrån och sätta ner foten är inget som jag vill lära min son. Att ta tillvara på relationer är däremot något jag vill att han ska bli mästare på.

Jag lägger numer fokus på de som inte tar min energi, de som vill mig väl och ser vår relation som något gemensamt och som inte utnyttjar min godhet. Och jag ska vara helt ärlig, från att telefonen gått varm ocb jag haft svårt att hinna med att catcha-up med alla relationer innan jag fick barn - känns det väldigt skönt med de få som är kvar. Som genuint är kvar och är intresserade av att ha mig i sitt liv precis lika mycket som jag är av att ha dem i mitt.

Friendship is a two way street, not a one man road.

Likes

Comments

Postad i: Vardagen

Vi kan inte vara de första småbarnsföräldrarna som fick höra att man bråkar konstant under småbarnstiden. Det är nästan som om man går och väntar på det, tyvärr. För är det något vi människor är duktiga på är det att skrämma upp varandra. För att undvika en massa onödigt tjafs tycker jag att det är viktigt med en tydlig fördelning på vem som gör vad i hemmet. Som ett kontrollfreak har det många gånger för mig varit svårt att släppa måsten men att alltid kunna luta sig tillbaka till att saker och ting blir gjorda ändå är skönt.

Jag är väldigt ordningsam och tycker om struktur, mannen min är nästan tvärtom. Hade det inte varit för att han inte har några problem med att anpassa sig till nya miljöer och nya rutiner hade det nog krockat. Redan när Milian föddes blev det outtalat han som tog det stora lasset med samtliga hushållssysslor. De första tre månaderna såg jag inte köket mer än när jag skulle ställa in tallriken i diskmaskinen. Han tog det till en helt ny nivå och emellanåt kände jag mig rent ut sagt bortskämd!

Kaffemaskinen var förberedd och det jag behövde göra på morgonen var att sätta på knappen. Gröten stod framme med exakta decilitermått - precis som jag vill ha den. Till lunch gick jag till kylskåpet och tog fram min matlåda som var förberedd sedan kvällen innan och middagen lagades av honom när han kom hem. Under lunchen sprang han iväg till Willys och handlade veckans mat och tvätten både sorterades och tvättades av honom. Klingar lyx i mina öron och ögon när jag läser det nu i efterhand. Detta kan jag tänka mig är en stor del av bråk som förekommer under småbarnstiden - vem som gör vad och hur mycket.

Jag är tacksam över hjälpen jag fick i början när allt med lilleman var nytt men det ligger inte i min karaktär att låta min partner ta hela ansvaret för ett hem som vi delar. Eftersom att jag älskar att städa har jag alltid velat göra det själv och på mitt sätt - detta har därför varit min hushållssyssla. Det är även någon slags terapi för min del :) På senare uppskattar jag även att gå runt i mataffärer (mammaliv deluxe) och har velat ta den sysslan också. Vi försöker turas om med matlagning men oftast blir det mannen som står för det - jag har fullt upp om dagarna med vår lille redan som det är. Jag sorterar tvätten och han tvättar!

Vi har hittat en balans som fungerar för oss vilket känns skönt. Sen har jag mina perioder där jag kan störa mig på att fjärrkontrollen inte ligger "på rätt plats" på bordet eller att glaset som står på diskbänken inte är inne i diskmaskinen - men sånt smågnabb får man ta. Att kommunicera är a och o - utan kommunikation kan man lätt glida in i onödiga diskussioner. Vad har ni för fördelning hemma hos er? Det hade varit intressant att höra :)

Något annat som jag tror gör att man under småbarnsåren stöter på en del konflikter är att man glömmer be om hjälp. Jag menar inte hjälp från sin partner - det får man ändå. Jag syftar på hjälp utifrån. Att be om hjälp (om det finns att tillgå) under småbarnsåren är inte lika självklart som det låter. Innan jag fick barn trodde jag det skulle vara hur enkelt som helst att bara ringa över någon som kunde komma och hjälpa till. Men jag borde känt mig bättre än så efter 30+ år. Ingen annan än jag vet hur min son bäst ska tas hand om - vilket har gjort att jag många gånger avstått från att be någon komma och hjälpa till. Nu när han snart är 14 månader och jag släppt rejält på min stolthet och mitt kontrollbehov, kan jag ångra att jag inte insåg tidigare att det är ok att be om hjälp.

Jag tillhör de föräldrar som ville klara allt själv, lösa det på egen hand och ändå fungera. Men såhär i efterhand vet jag att när jag inte får sova som jag behöver fungerar jag inte. Man är inte en sämre förälder för att man ber om hjälp. Ändå kan jag inte komma ifrån skuldkänslan när jag ber om hjälp för att exempelvis gå iväg och träna eller som denna vecka när hela familjen varit sjuka - bara sitta och inte göra något. Kanske behöver jag "träna" på att be om hjälp vid fler tillfällen eller så får jag acceptera att det är så jag fungerar och att jag alltid kommer känna en viss "skuld" till och "oro" för min pojke när jag inte är med.

Vad tänker ni om hjälp och hur ofta ber ni om hjälp med barnen när det kommer till utomstående?

Ha en fortsatt trevlig kväll <3

Likes

Comments

Postad i: Vardagen

God förmiddag vänner!

Här har vi sjukstuga! Dumma mamma smittade sin älskling i helgen med massor av feber, inte kul alls att se sin lilla ha det jobbigt. Vi har inga planer denna vecka och ska försöka kurera oss. Vi skippar Öppna förskolan och träffar med andra så att vi med säkerhet blir friska.

Innan vi hann bli dåliga upptäckte jag en väldigt rolig grej - min lille kille försöker sjunga med till flera olika låtar och är rätt duktig med att härma orden i låtarna.

- Blinka lilla stjärna

- Broder Jakob

- En liten båt

- Vem kan segla förutan vind

Dessa är inga som vi direkt "övat" på mer än att jag sjungit med när de spelats upp i vår Spotify lista och som vår lilla kille snappar upp allt nu! Jag blir alldeles varm i hjärtat av stolthet <3

Jag har förberett matschemat för veckan och har alla ingredienser hemma så det ska lagas en och annan matlåda - och så ska jag läsa i min nya bok som är S Å spännande redan efter 70 sidor!

Ta hand om er, vabbruari närmar sig med stormsteg!

Kram <3

Likes

Comments

Postad i: Föräldraskap

Idag verkar det finnas en stor strävan bland befolkningen att vara perfekt. Jag skyller det mesta på sociala medier eftersom det är detta som påverkar människor direkt och indirekt! Speciellt kvinnor upplever jag strävar efter det "perfekta livet".

Du ska jobba, helst 100 % för då fokuserar du på karriären - jämställt ska vara jämställt! Du ska hinna träna fyra pass i veckan och ha den där slanka kroppen med lagom muskler för att instagrambilderna ska bli så perfekta som möjligt. Samtidigt ska du hinna laga mat, nyttig - ekologisk - näringsriktig mat som gör sig fin på bild. Du ska dessutom vara den perfekta mamman som hinner ta ditt barn på 13 olika aktiviteter i veckan samtidigt som ni ska ha tid för mys och att umgås hemma. Det slutar inte här - ditt hem ska konstant vara uppdaterat med de senaste prylarna, nystädat och dofta rent. Ja - helt ärligt skulle jag kunna fortsätta i all evighet men ni förstår poängen. Det har gått på tok för långt.

Det som har fått mig att reagera ännu mer på utvecklingen är tiden som mamma. Aldrig någonsin tidigare har jag blivit så bedömd, analyserad och uppläxad som när jag blev mamma. I mamma världen finns det två läger, alltid - i alla frågor som kan tänkas beröra barn. Båda läger har lika starka åsikter om vad som är RÄTT och vad som är FEL. För ja, enligt mammor finns det massor av andra mammor som gör fel.

Jag har lagt märke till en del vid olika situationer och blir rent ut sagt ledsen över hur elaka vi kvinnor kan vara mot varann. Jag satt och fikade med en kompis när jag i ögonvrån ser hur det tisslas och tasslas vid några bord bort. Det tog inte lång tid för mig att förstå vad det handlar om. Jag vet inte om det var väldigt tydligt eller om det bara ligger i min karaktär, men att läsa av människor och läsa mellan raderna är jag en mästare på. I hörnan av fiket satt en mamma med sin lunch och lilla bebis som såg ut att vara runt 6 månader. Samtidigt som hon försökte mata bebisen och få i sig sin egen lunch innan den kallnar tog hon hjälp av sin telefon som stod uppställd mot ett glas och hade "Babblarna" igång. Rätt eller fel?

Flera forskningsartiklar på senare har just handlat om barns tvtittande - specifikt barn under 2 år kan löpa stor risk i framtiden för diverse diagnoser om man litar blint på forskningen. Det som sällan framgår i artiklarna - eller så har jag inte fördjupat mig tillräckligt i temat - är hur länge barnet har fått titta dagligen eller hur ofta. Alla föräldrar som är någorlunda vettiga och inte lider av någon sjukdom som försvårar det kognitiva tänkandet - sätter väl inte sin bebis för att se på tv 8 h i sträck per dag? Är det då den lilla stunden som skulle kunna leda till koncentrationssvårigheter i framtiden? Och har man tagit hänsyn till all annan stimulans barnet får dagligen via övriga aktiviteter? Ja, mina frågor är många och jag vet inte riktigt var jag själv står när det kommer till bebisar/barn och tv-tittande/plattor.

Jag reagerade mest eftersom det kändes som att vara tillbaka på lågstadiet igen - fast i vuxenvärlden. Att behöva bli uttittad på det där sättet och analyserad, fy. Jag hade mest velat gå fram och fråga vad det egentligen är som stör dessa mammor så mycket. Varför blir vi människor så provocerade av varandra när någon väljer att göra något som man själv inte gör? Jag höll på att skriva - som inte stämmer överens med normen - men det är passé. 2018 och tekniken har nått alldeles för långt för att den nya generationen inte ska eller kommer bekanta sig med plattor förr eller senare.

Alla har vi våra sätt att få avlastning på i vardagen vare sig det är genom en partner, mor/farförälder, övriga släktingar - leksaker som får sysselsätta barnet eller ... trumvirvel ... plattan. För ja, även om den används i skolor för arbeten och pedagogisk utveckling används den nog i hemmet som avlastning eller underhållning.

En annan situation som jag blev chockad över är en situation jag själv var med om. Jag och en kompis var på biblioteket, ungarna hade röjt under hela förmiddagen. Efter lunch bestämde vi oss för att gå ut på en promenad så småttingarna kunde få sova. Jag höll på att packa ner våra saker i skötväskan samtidigt som Milian grät och var övertrött. Tillräckligt högt för att jag skulle höra men ändå i låg ton till sin väninna säger en annan mamma: Jag förstår inte varför man låter sin unge vråla på det sättet!

Missade hon att jag höll på att packa ihop och bara har två händer? Det tog inte mer än 1 min och jag gjorde mitt allra bästa för att skynda på. För det är det man gör - sitt bästa. Mer än så kan man inte göra! Barn far inte illa av att skrika eller gråta, barn behöver få visa känslor - alla sorts känslor och man är inte en sämre mamma för att man inte får tyst på sitt ledsna barn med en gång.

Andra fel som man tydligen kan göra är att ge sitt barn burkmat för alla vet väl att barn ska äta hemlagat? Att byta ut alla plasttallrikar och bestick borde väl alla mammor känna till att man ska ha gjort innan man får barn? Du ska helst ha barnsäkrat ditt hem så att du själv har svårt att komma innanför dörren. Ditt barn ska vara väluppfostrat, ha gott bordsskick och respektera andra - har du inte förstått att ditt barn ska vara en programmerad robot så är du fel på det. Typ.

Frågan som jag ställer mig ofta är när räcker det? När är man tillräckligt bra? Och jag har svaret gott folk :) När ditt barn har en varm och trygg famn att landa i och ett ton kärlek. Det är good-enough och ditt barn kommer varken kräva mer eller mindre för att tycka att du är den bästa föräldern på planeten!

Innan vi dömer och bedömer bör vi ta oss en rejäl funderare över vilken situation mamman som vi valt att inrikta oss på kan tänkas ha. Jag har säkerligen själv dömt och funderat över någon annan men framförallt har jag bedömt och varit elak mot mig själv när det kommer till mitt sätt att välja att hantera vardagen med min lille kille. I år ska jag vara snällare mot mig själv och uppmuntra andra till detsamma!

Kind is the new way :)

Likes

Comments

Postad i: Vardagen

Ny vecka, nu kör vi! Tidigare hade jag söndagsångest, måndagarna kändes alltid för långa och tunga. Måndag är numer min favoritdag - en ny början på ännu en vecka med min favoritkille!

Förra veckan hade vi fullt upp, en del planerat med mina mammalediga kompisar men andra aktiviteter med bara mig och lilleman också. Vi besökte aldrig biblioteket, det var för fint väder för att vara inomhus. Man får passa på att vara ute innan det blir alldeles för ruskigt och kallt :)

Denna vecka är lugnare, vi ska träffa min bästis och hennes två småttingar. Milian älskar när han får leka med äldre barn, det är nästan som om han tror att han är i samma ålder som dem. När vi var hemma hos Jojo (@joannao) och Milian fick leka med Gabriel såg jag att han försökte sig på saker som Gabriel gjorde haha! Lille Milian, Gabriel är lite mer än 2 år äldre än dig!

Vi avslutade förra veckan på öppna förskolan, gissa om det blev en hit? Olika rum att springa runt i, nya leksaker, massor av bebisar och två väldans trevliga pedagoger som hann lära sig lillemans namn! Gissa om han kan charma, min lilla buse! Det blir eventuellt ett besök i veckan och om vädret är dåligt ska vi gå bort till Stadsbiblioteket.

Jag ska iväg till Plantagen och handla nya blommor men utöver detta har vi inget annat planerat. Det är lite som att vi väntar ut januari - i februari drar kyrkan äntligen igång!

Nu ska jag uppdatera mig på youtube och sminkvärlden - mammahjärnan får jobba extra under ledighet :)

Ha en fin vecka <3

Likes

Comments

Postad i: Övrigt

Under några månaders tid spenderar jag varje söndag hemma hos mina föräldrar under en heldag. Att få komma och äta mammas mat och inte behöva lyfta ett finger är så skönt. Det blir en fin tid för Milian och hans mormor/morfar att få umgås och för hans mamma att få lite avlastning :)

Under mina timmar här gör jag det som tiden inte annars räcker till -till. Kollar på tv, bloggar eller annat som jag behöver för att få tanka energi. Idag tog jag med min bok som jag håller på att läsa, fortfarande haha! Att läsa tar betydligt längre tid nu med barn och blir inte lika prioriterat som jag hade önskat. En stor del av söndagen blir tankar, med tempot som småbarnsförälder känns det emellanåt som om man inte ens har tid för just det - att tänka.

Facebook, Instagram, Snapchat, Twitter. En rad olika sätt att hålla kontakt med nära och kära, dela med sig av sin vardag i form av text eller bild. Idag är vi ständigt uppkopplade och har vi mot all förmodan glömt mobilen hemma blir vi smått paralyserade. Jag hade ett Facebook konto för ett bra tag sen men när jag själv ansåg att mitt användande saknade syfte tog jag bort det. Instagram kändes betydligt enklare, man behövde inte uppdatera med en massa statusar (för det var väldigt populärt när jag använde Facebook) utan kunde nöja sig med att lägga upp en bild och skriva en kort kommentar.

Ju längre tid som gått har jag även med Instagram börjat känna att jag saknar ett syfte. Eller så är det Instagram i sig som fått ett annat användningsområde. Du öppnar upp flödet och bombarderas av inspiration till hem, fina semesterbilder på glada familjer, nya inköp i form av kläder eller annat materiellt. Ja, för mig är Instagram nu mer en väldigt materialistisk app.

Oavsett om du vill eller inte kommer du att påverkas av det du ser, det är så vi människor fungerar. Att påverkas kan många gånger leda till att jämföra sig vilket kan få förödande utfall. För mig har Instagram helt och hållet tappat sitt syfte - för även om jag skulle kunna säga att det är trevligt att få inspiration till exempelvis hem kan jag bli stressad över att det ständigt ska förnyas, renoveras och köpas. Ett ha-begär verkar finnas hos samtliga och man ska bara ha, trots att man lever ok. Förutom detta ska det konstant visas upp alltifrån det man redan har eller planerar att köpa/fixa odv. 

Det är det här som jag blir smått allergisk mot - även om jag själv gillar materiella saker vill jag aldrig att detta ska ta över och jag vill kunna nöja mig med det jag har. Det är inget fel på maten jag äter heller för den delen, trots att majoriteten av bilderna på Instagram är vegetariska eller veganvänliga på grund av djur och miljö. Mina kläder går att använda ett tag till och min bil är fullt fungerande. Semester är inget jag vill skylta med och likes är inget jag jagar.

Jag har kommit fram till att jag inte har det behovet som verkar finnas hos majoriteten av oss. Jag behöver inte få mina likes för att gå på nästa träningspass och jag behöver inte ha följare som jag inte känner på mitt konto för att mitt konto ska bli så stort som möjligt. Jag vill heller inte exponera mitt barn på nätet offentligt med gulliga bilder för egen vinning. Jag - vill inte detta.

Sedan jag blev mamma har mina värderingar och relationer förändrats (ett eget inlägg om just relationer kommer inom kort). Min rädsla för alla hemskheter som finns i världen och allt som skulle kunna skada mitt barn har växt enormt under detta år och jag gjorde en total rensning på mitt eget konto och följer enbart mina närmaste vänner och min släkt. Jag kan dela mina bilder utan att behöva vara orolig.

Jag säger inte att allt detta är fel - det är bara något som jag själv har valt att ta avstånd ifrån. Och det är känslan av att vara annorlunda i bemärkelsen sociala medier som jag vill framhäva. En väldigt märklig men befriande känsla. Befriande eftersom jag under en lång period inte förstod vad det var med just Instagram som fick mig att känna obehag - men nu vet jag och får fundera vidare på om det överhuvudtaget är lönt att ha det kvar.

Mitt eget syfte är att kunna dokumentera min vardag i bild - när jag orkar, men det stämmer inte överens med det nuvarande sättet att använda appen på. Med risk för att bli alldeles för djup och analyserande önskar denna Instagramifrågasättande användaren er en härlig söndag :)

Kram på er <3


Likes

Comments

Postad i: Tankar om framtid

I början var jag nästan helt bestämd på att jag skulle nöja mig med ett barn. Mannen har alltid varit öppen för fler men jag har haft olika tankar kring detta och mestadels har det handlat om rädsla för olika saker kring livet som flerbansfamilj och tvåbarnsmamma. Efter ett år som mamma har jag landat i att jag kan tänka mig att få att Milian ska få ett syskon. Jag tar aldrig något för givet och vet att bara för att vi haft lyckan att bli gravida och få barn en gång betyder det inte automatiskt att det kommer gå ännu en gång. Men jag skulle vilja försöka och den stora frågan är - NÄR? Självklart kan man inte planera detta överhuvudtaget men jag skulle vilja skriva ner lite för- och nackdelar jag kan komma på just för att enklare ta ett beslut. Även om jag vet med mig vad jag känner och vill egentligen :)

Frågar man en mamma med två barn som har tätt mellan barnen kommer hon med ett leende på läpparna säga att detta är det bästa. Frågar man istället en mamma som har några år mellan barnen kommer hon såklart tycka att detta är det bättre alternativet - för man vet ju inte hur det andra alternativet är såvida man inte har tre eller fler barn.

Fördelar:

Jag ser fördelar med både och. Att ha tätt mellan barnen dvs. 1,5-2 år kan ha många fördelar! Man är redan inne i lite sömn, blöjor och "oriktiga" rutiner. Man kanske inte har hunnit återgå till jobb än och lever kvar i babybubblan eller så hinner man precis tillbaka men behöver gå på föräldraledighet igen. Barnen växer upp och följs åt, kanske hamnar i samma grupp på förskolan eller går i samma avdelning på skolan (vissa skolor har ju åk. 1- 3 på samma plan osv.) Även om det inte alltid är så poppis kanske man delar vänskapskrets och det blir enklare att leka för att man är nära i ålder och har samma intressen.

Att ha 3-4 år mellan barnen kan också ha en del fördelar. Man har hunnit komma förbi en stor del trots, barnet är förmodligen blöjfritt, nätterna fungerar och man är tillbaka på jobb och barnet går på förskolan. Bara att få komma tillbaka till jobb och få använda andra delar av hjärnan som varit totalt avstängda under tiden som mammaledig tror jag är väldigt utvecklande. Man har kommit in i vardagen med riktiga rutiner och verklighet och kan lägga fokus på nummer två på ett annat sätt - även om jag hört att nummer 2 inte får lika mycket uppmärksamhet som det första barnet :)

"Nackdelar":

Nackdelar är väl ett aningen tungt ord men ni förstår vitsen :) Hur hinner man med två blöjbarn, som inte hunnit utveckla sitt tal helt och hållet, som kräver minst lika mycket uppmärksamhet och som behöver stimuleras på olika sätt? Det är dessutom betydligt enklare att lämna bort ett barn till exempelvis mor- och farföräldrar om man vill ha lite tid för varann - hur gör man med två? En liten spädis behöver sin mamma och kan inte lämnas bort hur som helst (såvida man inte erbjuder flaska och inte har några problem med att någon annan matar). Det innebär att egentiden blir svårare att få till och här tycker jag att man verkligen kommer få känna på hur det är att vara helt upptagen! Tid känns nästan som ett ord som man får glömma som tvåbarnsförälder till två småttingar.

När du precis kommit in i rutiner och vardagen med ett barn, kanske börjat lämna bort över natten eller till och med rest iväg och haft egentid med partnern och börjat njuta av "friheten", tiden för varann och egentid - van vid hela nätter och att inte byta blöja. Då ska man på det igen och byta kavajen från jobbet till en nedkräkt tröja i en sisådär 13 månader till :) Hur ger man sitt första barn den uppmärksamheten som behövs - även om denne klarar sig mer själv? Orkar man med sömnlösa nätter när man blivit van vid fungerande? Kan man någonsin komma ifrån ett avundsjukt storasyskon vid mys med den lille bebisen?

Ja, som ni ser. Många frågor, tankar och funderingar så bring it on flerbarnsföräldrar. Vilket är det bästa, hur ska man tänka?

Likes

Comments

Postad i: Tankar om framtid

Hallå fredag och helg! Min energinivå har varit lika med noll denna vecka. Vi har haft en för fullspäckad vecka och jag har ätit så himla dåligt. Jag behöver äta rätt och röra på mig för att huvudet och kroppen ska hänga med och det har jag slarvat med. Och efter veckan som gått får jag erkänna för mig själv vad det beror på - stress. Onödig sådan! Eller inte?

Eftersom jag är en person som tycker om struktur och ordning vill jag vara förberedd på diverse saker och ha en plan. Livet funkar inte alltid så i alla lägen, det är jag medveten om - men i det man faktiskt kan påverka själv vill jag ha någorlunda koll. Att ha åtta månader kvar med lilleman känns underbart - rent ut sagt lyxigt! Jag vet nog inte hur jag hade klarat av att gå tillbaka till jobb nu - nu när hela utvecklingen tagit fart. Jag hade missat så mycket och ångesten hade ätit upp mig.

Åtta månader kan låta och kännas länge men de kommer gå så fort, det vet jag. För att inte få världens chock gör jag som jag alltid har gjort inför jobbiga eller nya situationer - jag försöker förbereda mig. Så fort jag kommit över den barriär jag själv skapar kan jag slappna av - innan dess är trycket över bröstet påtagligt, tårarna ligger och lurar bakom ögonlocken och hjärnan går på högvarv. Ungefär såhär var det inför amningsavslutet och jag behöver säcka ihop en vecka och få lov att tycka synd om mig själv för att kunna gå vidare. 

Ungefär så har det varit denna vecka - känslorna ligger och spökar och jag märker att jag inte är helt hundra. Och det är just för att jag tänker på att jag ska börja jobba i augusti. Självklart är jag medveten om att jag måste tillbaka till vardagen förr eller senare - men förutom rädslan över att vara utan min lilla pojke finns en annan rädsla. Rädslan över att inte kunna gå tillbaka till jobb och vara professionell längre.

Jag har i 9 års tid arbetat med socialt arbete - fokus på barn och ungdomar. Tre av dessa år har jag ägnat åt myndighetsutövning vilket kräver en enorm ödmjukhet, lyhördhet, professionalitet samt kunskap - enligt mig. Samtidigt som lagen ska följas är det små människors liv som ska behandlas på ett så värdigt sätt som möjligt. Hade jag fått den här typen av tjänst direkt efter min examen hade jag nog aldrig mäktat med. Den kompetens och erfarenhet jag fått med åren har nog varit till stor nytta när det kommer till att behålla det professionella men ändå vara ödmjuk, rak och tydlig.

Rädslan jag har handlar om min egna nya livssituation - det faktum att jag numer själv har barn och är mamma. Kommer jag kunna fatta de beslut som behövs med hjärnan nu när jag själv har ett litet barn och vet vad det betyder? Svaret är såklart ja eftersom jag aldrig hade kunnat leva med att inte se till barnets bästa men - skillnaden är att jag inte tror jag kommer kunna släppa jobbet på samma sätt. Det kommer följa med hem alltför många gånger och kommer det då påverka min egen situation i hemmet med min familj? Jag är en väldigt känslig person egentligen även om jag upplevs på två olika sätt: ödmjuk i mitt arbete men arrogant i mötet med nya människor privat (det här skulle kunna bli ett helt eget inlägg haha).

Jag är inte socionom i grund och botten och det är väl detta som drivit mig extra till att komma dit jag är/var innan jag gick på föräldraledighet. Jag känner att jag haft en mycket längre sträcka i mitt yrke och att motbevisa övrig omgivning att jag kan minst lika mycket som en socionom har ofta funnits i bakhuvudet. Jag har fått prova att arbeta med olika saker inom socialt arbete vilket jag är så tacksam över men för något år sedan började jag känna mig splittrad. 

Många gånger känns det sociala arbetet så tungt och man ser inte ljuset. Du jobbar och sliter men det tar inte slut. Vetskapen om att det finns så himla många barn som lider kan äta upp mig emellanåt. Det är denna tanke som fått mig att fundera över om jag ska byta bana. Jag kan beundra florister och frisörer - tänk att de får syssla med (förmodligen) sina största intressen och att det i sin tur är ett arbete som de kan livnära sig på. Missförstå mig inte, en ekonom - ingenjör - doktor älskar också sitt arbete men många har inte det som intresse på sin fritid såvida man inte har öppnat eget. Tänk att på riktigt få kombinera ditt intresse med jobb? 

Mode har länge varit ett av mina största intressen men att arbeta i en butik har aldrig lockat. Någonstans här kom jag över inköparutbildningen. Det är en YH utbildning på två år, en väldigt intensiv utbildning med långa skoldagar kombinerat med praktik. Här i Malmö tar de bara in en klass per år á 25 elever. Det är en lång ansökningsprocess och arbetsmarknaden just i Malmö vad gäller inköpare är inte den bästa som jag förstått det. Som ni ser - påläst. Varför? Jo, för att jag velat söka men aldrig vågat. Dels för att det känns läskigt att gå från heltidsjobb och lön till studier och CSN men också för att jag inte känner mig helt säker på att jag verkligen vill byta bana.

Ska 9 års kompetens gå förlorad? Finns det annat inom socialt arbete jag bör ha provat på innan jag tackar för mig? Ska jag verkligen ge upp? Och inför varje terminsstart har jag struntat i att skicka in en ansökan till inköparutbildningen och prova. Under min mammaledighet har tanken slagit mig igen - är det inte dags nu? Bör jag inte söka och se om jag kommer in - kanske en extra lång paus från det sociala arbetet kan göra att jag får andra perspektiv och nya ögon? Kanske behöver jag göra annat en period och sen gå tillbaka till socialt arbete igen?

Tanken är lockande men verkligheten bromsar. Jag är inte ensam längre, jag har en liten att tänka på. Om jag leker med tanken och söker, kommer in och börjar skolan istället för jobb behöver jag vara ifrån min pojke 100% istället för 75% som tanken är om jag ska arbeta. Kommer jag att klara av det? Kommer jag hinna läsa och lära mig nytt samtidigt som jag vill lägga resten av all vaken tid på dygnet på att umgås med min pojke? Eller ska jag bara gå tillbaka till arbetet och göra det jag redan kan ett tag till? Många har varnat för att man vabbar en del när de små börjar på förskolan - hade jag hunnit vabba och plugga samtidigt? Nej, just nu lutar det mer åt att gå tillbaka till jobbet och skjuta ett tag till på studier - om det någonsin blir aktuellt. För känslan av att vara en "quitter" äter också upp mig. 

Usch. Fredagstankarna blev mer negativa en positiva men förhoppningsvis vänder det nu i helgen när jag får umgås med min lilla familj!

Ha en fin helg allihop, ta hand om er <3


Likes

Comments