Har fått frågan många gånger om hur det känns att tävla som konståkare.
Så hur känns det?

Självklart så är det olika för hur man själv känner, tycker och hur man beter sig innan sin tävling och det hoppar från vem man igentligen är.

Jag brukar känna ganska olika men det första jag känner i början är

Innan tävling: Så fort jag kommer in i själva ishallen så får jag som en ny värld öppen för mig och jag blir allt mer och mer tävlingsinriktad och taggad men samtidigt nervös.

Jag skulle kunna beskriva den kännslan med att man är spännd ( man går bokstavligen runt och spänner sig i hela kroppen) och är lite lätt spyfärdig.
Inte så spyfärdig att det känns som om att jag kommer spy här och nu, utan mer som att man har fjärilar i magen och att man verkligen inte vill ha någon mat, varken frunkt eller godis, men det brukar jag trycka i mig ändå även fast jag inte vill.

Vatten brukar hjälpa, och dunk-musik i öronen. Innan is-uppvärmningen värmer jag alltid upp ordenkligt i kanske 40-60 min.

I stunden: Vi konståkare har först 4-6min uppvärmningstid beroende på vilken tävlingsnivå man tävlar i. A+B tävlingar är det 6min.

Inför uppvärmningen känns det bara bra och fjärilarna lugnar sig. oavsätt om det går bra eller dåligt på uppvärmningen så är det skönt efter.

Tävling: Nu kommer vi till det absolut värsta biten på tävlingen, och det är när du får vänta.
Att vänta på sin tid kan vara ganska jobbigt, nervöst och långtråkigt. Man brukar vara ca 6-8 åkare i en uppvärmningsgrupp och varje åkare har ett tävlingsprogram från ca 2:30-3:30min beroende på om det är långa eller korta man ska köra.

Tiden då det är din tur brukarar man få en kram och några råd från sin tränare ( jag brukar inte kramas då jag inte tycker om) och sen kör man iväg.

Vet inte hur det är för alla andra konståkare men när jag tävlar så känner jag mig helt borta. jag gör det jag ska men allt känns inte verkligt, det är en specifik kännsla. man hänger med i början och på slutet men i mitten kommer jag inte ihåg.

Det har hänt flera gånger att jag inte minns hur det gick för mig efter att jag klivit av isen, men ju mer man tävlar dessto mer van blir man och då händer sånthär mer sällan.

klar!: När man är klar och har tackat så går man till en kiss&cry där man får sätta sig och vänta tills dem ropar upp hur många poäng man fick och vilken placering man ligger nuvarande.

kännslan på isen när man är klar är helt fantastisk. Man njuter verkligen och man försår verkligen vad folk menar med att ett berg har ramlat av axlarna.
För att det känns precis så, helt underbar kännsla, speciellt när man är nöjd.

Sedan kan man i lugn ovh ro sätta sig och kolla på sina konkurrenter som tävlar eller vänta på prisutdelningen.
Det som också är underligt är att så fort man är klar så växer aptiten supersnabbt och man blir superhungrig direkt😂

Hoppas jag svarade er på frågan och ha en fortsatt bra dag! Kram❤

Axel Paulsen föddes18 juli år 1856 i Oslo ( Norge) och dog år 1993, blev 82 år gammal.

Idag är han en internationell ihågkommen uppfinnare av axel-hoppet (enkel och dubbel A.), vilket än idag räknas som det svåraste av standardhoppen i konståkning. 1882 visade han upp hoppet för första gången in för en internationell publik, vid tävlingen i Wien, där han dock slutade som trea efter österrikarna Leopold Frey och Eduard Engelmann.

Under hans uppväxt var konståkning en av dom mest populära fritidssysslorna under vintertid.

Axel Paulsen var också en hastighetsåkare och gick in i flera världsrekord.

I helgen avgjordes konståkningens discipliner i Vinteruniversiaden, i Almaty, Kazakstan. Alexander Majorov slog personbästa och tog ett historiskt brons i herrklassen - Sveriges bästa placering någonsin inom singel, par och isdans i tävlingen.
Grattis!

Framför 14 000 åskådare i Almaty Arena i Kazakstan åkte Alexander Majorov sig till ett personbästa både i friåkningen (165,55) samt i totalpoäng (246,56). Det räckte till en bronsmedalj bakom Keiji Tanaka från Japan på silverplatsen och hemmaåkaren Denis Ten från Kazakstan på guldet. Majorovs brons är Sveriges bästa placering inom singelåkning i Vinteruniversiaden, en tävling för alla elitsatsande idrottare som även läser eftergymnasiala studier. Inom synkroniserad konståkning har Team Surprise ett guld från 2009.

Sverige hade i herrklassen två ytterligare deltagare – Ondrej Spiegl på 22:a plats och Marcus Björk som tyvärr inte kvalificerade sig till finalen efter kortprogrammet. På damsidan tog Josefin Taljegård en 15:e plats.