Ni vet dom där bloggaren med de perfekta håret, de perfekta livet, dom felfria barnen, de som alltid hittar på saker, de som aldrig mår dåligt? Har ni träffat någon utav dom? Nej, exakt.

De enda man får se är dom ljusa bilderna, de perfekt redigerade bilderna, de spralligaste meningarna, de snygga kläderna m.m men egentligen är de bara en blogg utav lögner. Alla har toppar och dalar, alla barn gör väsen utav sig ibland, alla har dagar där de kastar upp håret i en bulle o ligger kvar i pyjamasen (om man har någon) hela dagen.
Ett liv går inte konstant och är perfekt, vi har alla några grå stunder här och var.

De är en stor anledning till att jag längre inte läser bloggar. De finns liksom inte någon verklighetsbild kvar hos dessa. ”Jag önskar jag levde de drömlivet” fuck no.

Min blogg uppmärksammas ofta som ärlig, igenkänning osv både från barndomen, nu m.m.
Jag är ofta lite mer öppen än vad man kanske borde men jag har ju min blogg som jag vill ha den och jag vill inte vara någon annan.
Jag har dagar då jag hellre hade varit en kaktus än mig själv, mina barn har dagar då dom skriker konstant oavsett vad, jag personligen har sjukdomar m.m, jag har misshandlats hit o dit både som barn och som tonåring, jag har depressioner/panikångest och torgskräck (gillar inte att vara på stora platser + platser som inte är hemma för mig.)

I min fantastiska dagar njuter jag och kan absolut skriva och berätta om de men om jag bara har toppar i min blogg så hade väldigt många av mina följare försvunnit. För hos mig läser folk som känner igen sig, folk som är nyfikna, folk som tycker om bloggen, folk som hatar mig (thats true, men så är de oftast alltid) osv. Min blogg ligger fint på listan över Västerbotten, jag är i toppen. Jag har flera tusen läsare om dagen även om jag själv ibland bara känner ”fuck it ja har inte tid.”

Jag pluggar 100%, jag är mammaledig, jag springer med 2 barn på dagarna, mina sjukdomar, mina depressioner, min kroniska värk, jag försöker hålla uppe min ”egentid”, min egentid är att måla eller spela. Spela gör jag endast ihop med sambon om vi har en timme över och måla gör jag visserligen alltid med barnen, en i knät och en mitt emot men jag älskar mitt liv ändå. Jag har inte tiden att kura ner mig i badkaret (även om de just nu inte är möjligt pga personliga skäl) men jag har heller inte tiden att ba släppa allt och fara iväg en heldag och göra vad jag vill. Barna följer med eller så får ja sitta här just nu.
Oftast när barnvakt kickar in, min mor eller sådär och jag är fri från båda barnen är när jag ligger på sjukhuset, ska på sjukhus för kontroll eller så är mamma med mig med barnen på kontroll osv. Förstår ni? Jag har barnvakt när jag ligger på sjukhus, inte för att jag ska ut o röja.

Jag hade absolut kunna sitta här på min blogg och säga ”jag ha sovit perfekt varje dag, jag tog en lååång dusch med krämer o ansiktsmask, jag går på spa en gång i veckan, varje morgon tar jag en löptur, pojkvännen bjuder på en resa till Hawaii 2 gånger om året, vi äter alltid mat med egenodlade grönsaker o potatis, mitt hår klipper jag 4 gånger om året hos frisören osv.”
MEN de går emot mig, vet ni varför? För de stämmer inte. Även om min pojkvän bjöd på Hawaii så hade jag sagt nej men de är för mina sjukdomar inte är överens om klimat/värme/kyla isch. Jag har heller inte så mycket tid för mig själv. På riktigt? Ibland hade de varit skönt att ba få se en film eller få måla en bild utan någon som säger mamma 495 gånger i minuten men jag älskar det.
Springa skulle jag väl visserligen inte göra ändå, ser ni mig springa så bör ni springa.

Varför har vi behovet av att folk ska följa oss? Jag skriver för att jag vill och jag mår bra utav de. Kanske tappar jag en följare här o där och får en ny här o var. Jag älskar mina följare, dom verkar ha så fina hjärtan allihopa men jag skriver inte om saker för att folk ska följa mig för att jag är ”över alla andra.”
Nej jag och mina följare är på samma nivå, en del kanske har de bättre än mig och en del har de sämre. Livet är så och de är de vi borde uppmärksamma.
Jag kan ha en fin dialog med mina läsare. Dom kan öppna sina hjärtan till mig, skriva långt om vad dom varit med om, vad dom känner m.m och vi kan tillsammans dela våra känslor och ibland även händelser.

Vi kan gå här tillsammans och stötta varandra, njuta av toppar och dalar tillsammans. De kan man inte om man är perfekt med de perfekta livet.
Bloggare borde vara mer ärliga. Det skulle dom vinna så mycket mer på.

Vad tycker ni om perfekta blogglivet? En del håller absolut inte med mig och de är de som är de fina. Vi kan diskutera kring de.

Bjuder på en bild på mina 2 fantastiska barn som jag älskar över allt annat.

Jag har länge fått mail om era erfarenheter och berättelser om vad ni varit med om och en del har jag svarat på och en del har jag inte hunnit svara på. En del är riktigt hjärtskärande och en del är riktigt fina att läsa. Jag vill mest bara tala om att jag inte har glömt er, inte skiter i vissa mail och att jag absolut bryr mig. En del ger mig glädje och skratt medan en del verkligen bränner i min bröstkorg. De är hemskt att en del delar liknande händelser ihop med mig men också helt underbart att vissa har så mycket fint att tala om.

Många utav er har jag ju faktiskt också fått en väldigt fin relation till just pga min blogg. Häftigt hur den kunnat föra oss samman egentligen. Tycker alltid att det är super kul att gå ute och någon känner igen en eller att få saker skickat till mig som jag fått utav en hel del. Allt från brev till paket. Jag svarar ju gärna också. En tjej skrev ett brev till mig och jag fick hennes mail adress men valde att skriva ett brev tillbaka hit för att hon var så gullig och tog sig tid att skriva. Jag tyckte att det var super gulligt hur som helst!

Det hade varit så kul att lära känna och träffa en del utav er. Ni berättar ju ändå era djupa hemligheter, ångestattacker, barnfödsel, pinsamma händelser osv på mailen.
Detta ÄR OKEJ att jag skriver ut men jag skriver inte namn.

En tjej skrev till mig på mailen för några dagar sedan och berättade hur hon varit kär i en kille i typ sådär 6 år. Varje gång dom sågs så var hon så sjukligt nervös att när dom var umgicks så skrattade hon nervöst åt någonting super kul så kraftigt att hon kissade ner sig. (JAG KAN RIKTIGT TÄNKA MIG VILKEN PINSAM ÅNGEST...)
Nu är dom dock sambo och väntar sitt första barn, trots de. Han friade dessutom till henne några dagar innan hon skrev mailet och sa att han hade pussat henne på pannan efteråt och sagt att hon för alltid kunde vara hans kissfia nu.
Hon hade ingen aning om att han kom ihåg de.

Jag tycker på riktigt att de va så kul att läsa. Inte bara för att hon kissa ner sig, fick ångest osv utan också för att dom nu är sambo och väntar bebis!!
Hahaha men det var riktigt roligt också... kanske var det min natthumor eller så var det kul!
Jag vill tacka för hur underbara ni är och för att ni skickar så fina snap till mig när jag mår lite sämre.

Jag har haft ”haters” sedan dag ett och skulle nog säga att dom som varit värst hör till min familj/släkt tyvärr MEN ni muntrar alltid upp mig och ni backar mig otroligt. Er tycker jag om! <3