- Detta är ett gästblogg-inlägg ala Blondina.

Jag skäms inte längre för detta så därför kommer jag nu själv och berättar för ER istället. Ni har garanterat hört skvaller om detta eller hört förvridna sanningar om vad som har hänt som kanske har fått er att dra er undan men inget ni kunde fråga mig personligen. Nej, nej att dömma andra människor är så MYCKET lättare. Att skvallra och snacka skit är enklaste vägen att gå. Det är så jobbigt att lyssna på sanningen, att snacka om människor, skvallra, dömma och se ner är mer bekvämt. Ni växer ju utan folks uppmärksamhet då ni kommer med skvaller.

Kom nu ihåg att JAG har släppt detta och bearbetar allt än idag men mår inte dåligt utav de, jag kan inte ångra någonting för detta har gjort mig till den jag är. Starkare, mer försiktig och mer rationell. Men visst, de jag har sårat mest; Sandra min bästa vän och @rednalyn och DET skäms jag över som fan. Men vi är vänner sams de har förlåtit mig

Det blev så fel, så jävla fel. Men jag kan inte fortsätta straffa mig själv längre, nej inte ens om vissa utav er därute fortsätter älta och dömmer mig än idag. I dont Give a fuck anymore. Jag fattar att alla inte är lika förlåtande och förstående som just de människor som har valt att förlåta mig - det är en del av livet.

Jag var med en kille för några år sen 2011-2012 om jag minns rätt. Allt var bra till en början men den psykiska misshandeln kom och sen även den fysiska. Jag som kommit ifrån ett sånt förhållande då jag bodde i en annan stad.

Det eskalera, lögner och otrohet slutade med att jag gjorde en fejkanvändare på en community just för att snoka och kom på honom men låtsades som ingenting.

Jag kände mig plötsligt ensam och som en hemsk. Det kändes som att jag inte hade några vänner, ingen fanns där men jag bad ju heller inte om hjälp. Jag berättade inte heller. Ingen visste väl hur jag egentligen mådde förutom jag själv. Jag skämdes.

Inte fan vart det bättre alltihop då jag redan var isolerad pga hans hund, pga allt som hände runtomkring och för att jag var arbetslös. Det blev en djup depression & fruktansvärd ångest. Jag orkade knappt träffa vänner för jag fick ju bara vara hundvakt.. och skulle jag träffa vänner så fick jag ta hunden med mig.

Den påhittade personen på communitien vart tillslut min ”vän” och en trygghet - för i min skalle fanns inte mina riktiga fanns inte där (så jag tänkte i all depression) men jag vet att de skulle de bara om jag bad de.

Den påhittade personen slutade med ett flertal påhittade användare (de va ju jag själv allihopa så de visste ju exakt hur jag mådde och allt) jag älskade mig själv men inte på riktigt och inte tillräckligt för att inse de gått för långt, att detta var fel. Så jävla fel!

Allt jag ville var uppmärksamhet - jag ville att folk skulle märks och se vad som egentligen hände. Men jag SKÄMDES!

JAG VERKLIGEN SKREK EFTER HJÄLP! Varför fattade ingen?! Varför insåg ingen jävel vad det var som hände..

Nej just det, för jag sa ju inget!

Min fd vän Emy o hennes ex N kom på mig tillsist då hennes ex och numera nära vän kollade upp allt via Skatteverket. Och ja givetvis spelade ja dum - då vare ju min trygghet var ju mina vänner?!

Vad fan skulle ja göra nu om alla kom på mig? Jag ville inte förlora den trygghet som jag hade skapat men jag insåg det va idiotiskt att jag stötte undan folk. Men jag var ju påkommen och jag rasade handlöst ner ännu djupare i depressionen och föll bara djupare.

Det tog slut med exet även med vänner & tillslut kände jag att jag inte hade någonting kvar och jag var länge i ett svart hål jag fortsatte förneka allt som sades, saker skrevs på ask, i bloggen - men jag drog mig bara undan. Jag var inte redo..

Vissa av mina vänner stannade kvar andra drog fortare än vinden. De ville inte lyssna eller ens förstå. Men mina riktiga vänner som stannade de kanske tänkte "Whats Done is Done, hon berättar väl om hur de ligger till sen när hon är redo” Och sanna mina ord, de fanns verkligen där genom ALLT. Och för de flesta har jag orkat prata med, och berättat sanningen och de lämnade inte mig, de förstod mig.

Nu har jag berättat för alla mina närmaste inklusive er..

Ja det var fel sätt att gå denna väg då jag mådde så fruktansvärt dåligt, jag borde ha hanterat allt på ett helt annat sätt men jag vet hur jag ska hantera det nästa gång jag hamnar i sån skit igen. Jag kan inte få något ogjort men jag har lärt mig något utav det. BE OM HJÄLP! PRATA! BERÄTTA!

Var inte rädd att berätta hur du egentligen mår eller hur du egentligen har det.

Och nu är jag ÄNTLIGEN redo att dela med mig om vad som egentligen hände för er därute, och vad exakt som rörde sig i min skalle just då allt hände. Jag valde att ta det via Min vän Mikkiz och gästblogga hos henne.

OCH KOM IHÅG:

Ärlighet varar ALLTID längst även om de kommer till ens självmående. Ingen kan hjälpa dig om du inte berättar. Skäms inte över dina misstag, det är en del av dig. Hatar folk dig, snackar folk skit om dig och dömmer dig för GAMLA misstag kom då ihåg, de är inte så jävla perf

XOXO @Blondina

Detta är en bild utav 3 tjejer. Inte bara jag och 2 utav mina vänner utan 3 tjejer som antingen blivit sexuellt utnyttjad, sexuellt trakasserad, våldtagen eller någonting annat.
Vi är 3 människor, helt vanliga tjejer som på olika sätt har utsatts sexuellt. Vi delar inte historia, vi delar inte smärta..

Många delar ” Me too.

If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. #metoo ”

På min Facebook har nästan varje tjej och t.o.m en tredje del utav killarna delat detta. Förstår ni hur många det är i världen som blivit utsatta? Förstår ni hur många själar som är trasiga?
Tänkt er då att mer än dubbelt så många vågar inte berätta, inte ens dela statusen för då kanske folk frågar och man skäms ju. Det är ju vidrigt!

#metoo delas överallt för att visa hur vanligt det är att kvinnor eller män blir utsatta. Dom flesta får höra att dom är feminister och att dom drar alla killar över en kam men det är inte det de handlar om. Alla får en inblick i hur skadat det är i samhället.. Varför tjejer/killar inte vågar prata med främlingar ensam på kvällen, varför man springer hem om man är ute, varför man inte vill gå hem ensam på natten, varför man alltid vill att telefonen har batteri..
Jag är inte feminist men jag kan bara tala för mig själv, vad som hänt mig och detta är KILLAR som gjort. Jag drar inte alla över en kam, jag har fina bröder, snäll pappa, underbar pojkvän, fina vänner osv. Jag har fått en och annan tuttbild eller en bild på en vagina eller liknande, brudar har tagit mig på brösten, klämt mig på röven, dragit handen mellan benen på byxorna osv. Brudar är inga änglar, absolut inte. Dom kan också våldta, ta någons oskuld eller självkänsla.. Men majoriteten är killar. Tjejer har inte så lätt att försvara sig alla gånger, dom behöver få synas för att försöka få ett stopp på det. Vi alla är skadade på något vis även om det kanske inte är #metoo så är det någonting annat.

Hur många har egentligen blivit utsatta? Har ni någon koll på varför? Vad händer med människor som gör detta mot andra?

Vi står upp mot sexuellt utnyttjande, sexuella trakasserier. Vi reser hashtaggen som en symbol för vad vi råkat ut för och för att visa andra hur vanligt det är, hur starka vi är tillsammans för alla behöver vi någon.
Res taggen med mig om du känner igen dig!
#METOO

Hej på er!
Idag tänkte jag dra upp ett ganska viktigt ämne då min fina och en utav mina bättre vänner råkat ut för.
Hon blir uthängd 24/7 och falska anklagelser, påhopp osv. Det är så himla svinigt och det går till en sådan gräns att det sedan blir olagligt men ägarna på dessa bloggar tar bort sina inlägg och alla vi bloggare vet att saker man skriver ska man stå för och att ta bort inlägg, bloggar osv gör att läsarna försvinner. U welcome!

Att vara bloggare anses vara lättast i världen att ligga på ranklistan. "Man skriver ju bara, man lägger ju bara upp bilder, man kommenterar lite här o där och sen är det skitsamna." Ellerhur? Visst är det någonting vi alla fått höra?
Dock är det inte allt så enkelt. Vi blir påhoppade as mycket då en del utav oss tjänar pengar, vi får liksom lön för vad vi gör och folk som är arbetslösa cant take that shit. "Come down to earth." Liksom.. jag är ingen person som bryr mig om sånt. Jag tjänar mina pengar, ni tjänar era. Jag älskar mina läsare, följare och jag älskar att blogga, vlogga osv. I don't care vad folk tycker och jag bryr mig inte om pengar. Vi har ju roligt Ellerhur? Har faktiskt stängt av funktionen på youtube, eller pausat den som man kan säga så tjänar inga para där. Vet ni varför? Jag visar en poäng för en vän faktiskt. De kan vi ta lite senare! :)

Hur som helst.. vet ni vilka typer utav människor som är värst mot oss bloggare? Det är BLOGGARNA!
En del är så kära i drama, så kär i skitsnack, så kär i den äckliga statistiken att dom skapar nå typ utav kissie-paow-Kenza-fooki-drama som fanns för många år sedan. "Asså kolla den bruden, asså ja svär hon mena mig med den bilden. Asså gud jag måste berätta för mina true followers vilken fucking fitta hon är. Hon snor allt av mig. Kommentera hur arga ni blir asså. Puss puss darlings!!!"

NI ÄR TRÖTTSAMMA BLOGGARE. Vi vill inte ha er på nätet. Vi vill inte ha er som hänger ut oss andra för att ni hittar på historier som om ni vore från west side i USA. Ni är omogna, handväsk-älskade brudar med endast DRAMA skrivet i ansiktet.
Blir inte ni själva less "jag är för gammal för drama, hon är blabla gammal så hon om någon borde vara för gammal för drama!" Hur många gånger har inte läsare och bloggare hört och sett denna förbannade mening och ändå kommer nya inlägg om hur värdelösa bloggare är? Vad folk gjort osv? Riktiga skitsnackare är vad ni är. Jag har tusentals åsikter och jag står för dom. Ni är nog nr 1 utav de människor jag inte vill se på internet.

Sluta häng ut bloggare för era dåliga påhitt. Väx upp, skaffa ett liv och klarar ni inte av att hålla oss bloggare på samma kant så sluta med ert bloggande.
Vi är 1. Kom ihåg det.