Hängselbyxor

Dessa 2 plagg fick Charlie ifrån farmor och farfar igår. Superfina!

Båda plaggen kommer ifrån Newbie som finns på KappAhl :)

Gillar

Kommentarer

Monday

Måndag igen och helgen bara flög iväg.

Helgen spenderade jag på jobbet och Bagarmossen. I fredags var vi vid veterinären i Bagarmossen, Elsa har ingen sjukdom så vi står alltså återigen på ruta 1. Sen vart det direkt till jobbet efter veterinären. Lördag var det jobb igen och söndag körde jag på heldag; 7-20:30, så idag är jag lagom mör i både kropp och knopp.

Så idag har jag och Charlie bara tagit det lugnt, sovit litegrann samt tagit en minipromenad under förmiddagen. Nu ska jag ge Charlie lite mat och sedan ta ut han och Elsa på en promenad. Man får passa på nu när solen äntligen är framme :)

Gillar

Kommentarer

Att må dåligt under graviditeten

Innan jag blev gravid mådde jag riktigt bra, hade inga depressioner eller liknande.
Jag var nog i vecka 17-20 när depressionen sakta började krypa på. Dom dagarna jag var ledig ifrån jobbet var värst, jag kunde smsa min kille och vara riktigt ledsen ena minuten för att i andra minuten vända och vara riktigt arg och anklaga honom för otrohet och att han inte brydde sig om mig. Han fick helt enkelt stå ut med en massa skit.

Vissa dagar kunde jag bara ligga och gråta, jag gick knappt ut med hunden dessa dagar. Jag låg mest i soffan och grät, grät över livet, grät över att jag inte ville leva längre.
Jag berättade om hur jag mådde för min barnmorska som genast frågade om jag ville prata med någon professionell, jag tackade vänligt men bestämt nej. Jag har pratat med så många professionella människor i mitt liv och inte fått den hjälpen jag behövt. Vilket jag också sade till henne. Hon skrev hursomhelst ner lite telefonnummer jag kunde ringa när jag kände att jag var längst ner på botten.

När jag kom hem igen så kastade jag lappen. Jag ville inte inse att jag kanske behövde prata med någon, jag ville inte ha hjälp ifrån någon, vare sig utomstående eller närstående.
Jag vet inte heller hur många gånger min kille ringde eller smsade min mamma och bad om hjälp. Oj vad sur jag vart då. Jag kunde smsa Christoffer en massa arga sms och be han dra åt helvete, att han inte behöver blanda in min mamma i det här etc etc. Stackaren ville bara vara snäll och hjälpa till.

Såhär var det under hela graviditeten.

När Charlie kom så älskade jag honom från första stund. Men när vi kom hem så ville jag knappt hålla i honom, jag hade riktigt svårt att ta honom till mig. Min kille försökte verkligen med allting. Men nej, jag ville inte. Jag ville knappt titta på honom. När Christoffer väl gick tillbaka till sitt arbete så hamnade jag längst ner på botten igen.
Denna gång ringde jag honom och sa till honom att han minsann fick komma hem och hjälpa mig för ingenting funkade med Charlie, inte bara en gång utan flera gånger. Så pass många gånger att han fick varningar på jobbet. Jag kunde inte få Charlie att sova själv i sin korg, jag kunde inte gå på toaletten själv etc. Allt var bara fel. Jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv hemma med både bebis och hund och ha en sambo som kommer hem klocka 18 varenda dag.

Min depression kom tillbaka sakta men säkert. Även denna gång grät jag varenda dag, jag kände mig väldigt orkeslös och ville inte längre leva. I stället för att söka hjälp för min depression så ville jag klara mig själv. Jag visste att jag inte skulle skada Charlie, sånt "behov" hade jag inte. Utan jag kände mer att jag inte ville ha honom här, han hade förstört hela mitt mående tyckte jag.

Nu är det inte så längre. Nu mår jag bättre, mycket bättre. Och jag vet att om jag skulle hamna i denna onda depression igen så skulle jag be om hjälp. Man är inte mer än mänsklig, även som nybliven mamma så måste man våga be om hjälp eller ta emot den hjälp som erbjuds. Man är inte en sämre mamma p.g.a det utan tvärtom, man blir en bättre mamma om man vågar se till sig själv och sitt mående i första hand.

Hade jag däremot kunnat vrida tillbaka tiden så hade jag tagit all hjälp jag kunde få.

Gillar

Kommentarer