Jag har alltid svårt att börja. Om jag ska vara helt ärlig har jag svårt att komma ihåg de gånger jag faktiskt helhjärtat försökt göra något helt nytt. Trots att jag verkligen drömmer om att lära mig dansa, sy, spela avancerad jazzmusik - och blogga- ersätts ofta "sykurser i Stockholm"-sökningen, eller den första minuten på en youtube-tutorial, med febrilt scrollande i det evighetslånga instagramfeedet. Fanfanfan. Återigen besvikelse och stress över att jag inte bara tar steget och gör någonting som borde kännas så lätt. Något som faktiskt på de allra flesta sätt ÄR lätt. Eller kanske borde vara. Jag lever många timmar om dagen ett liv som skulle kunna återspegla den lataste av latmaskars. Men lat- det är det sista jag är. Jag har lagt ner mycket tid och energi på att bli bra på mycket, men jag är allra bäst på att undvika det jag inte kan. Att börja på 0-


-gör mig livrädd. Att inte matcha förväntningar är min största rädsla. Oavsett om det är mina egna eller andras. Oturligtvis är mina förväntningar och krav på mig själv orimligt höga. Ligger jag inte två steg före innan jag ens har börjat är det ingenting jag kommer våga lägga energi på. Kanske har folk alltid haft höga förväntningar på mig. Kanske inbillar jag mig. Kanske är det dags att skita i förväntningar oavsett och börja göra det som intresserar mig. Välkommen till min halvdana blogg.

Likes

Comments