Bestens jaktlycka

Fingrar dras över jord och gräs. Oförmögen att få ett grepp i den leriga jorden, dras hon längre in i skogen. Ljusen från husen blir allt mindre när hon förgäves försöker bli fri. Gråtande ber hon till gudarna om hjälp, men ju längre in hon kommer, desto mer hopplös känner hon sig.

Ljuden av monstret får rysningar att dras över ryggen. Under regnets fall drar besten hem sin fångst. Dess tänder djupt in i benet att hon inte längre känner smärtan. Blöt och kall skriker hon sig hes, hoppet om att någon ska höra henne får henne att skrika högre.

Över sten och gräs släpas hon in i mörkret. I samma skog har hon tidigare hoppat med sin korg full med bär. Glädjen så stor att hon inte såg hur skogen allt blev mörkare. Inte fören det var försent. Med hjärtat i halsen rusade hon genom snår och ris för att komma ur skogen innan solen försvann under horisonten. Nu hänger hon i trasor i bestens mun, gråtande och skrikande.

Desperat gräver hon sina brutna fingrar i jorden i hopp av att finna något som håller henne fast. Istället skär hon upp fingrarna på sten och grenar. Bönande till gudarna skriker hon högt mot månens svaga sken. Men ser bara fåglar svarta som kol fly från trädkronorna.

Vetskapen om att detta är hennes sista dag på denna jord, gråter hon för sin mor som vid detta tillfälle ser ut genom trädkojans fönster. Väntande på sin dotter som efter denna natt inte kommer synas igen.

Flickan panikslagen och rädd känner hur hon flyger genom luften. Smällen av när kroppen träffar grottans vägg tystnar alla hennes ljud.

I mörkrets håla ylar besten mot månen, dess jaktlycka ekande genom skogen.

Gillar

Kommentarer