Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag gick vi in i vecka 33, alltså 32+0 och 80% av graviditeten är avklarad.

Vi var på vårat första barnmorskebesök i Randers (har tidigare bara varit i Köpenhamn). Det gick otroligt bra. Allt såg fint ut och allt lät bra. Han ligger nu med huvudet neråt, helt förberedd.

Jag har annars storstädat vår lägenhet då det inte gjorts sen vi flyttade in i början på februari. Har läst lite gravid böcker och packat BB väskan.

Jag har googlat en hel del på vad som är bra att ha med i BB väskan. Så har tagit med det jag känner är nödvändigast. Och pyjamas och plagg i olika storlekar då man aldrig vet om han är en 50 eller 62. Man kan ju aldrig vara allt för säker och skulle han födas nu så är han mindre än en 50.

Utöver det så är det otroligt skönt att nu veta att man inga framtida planer har fram till födseln. Så jag ska bara ta det lugnt och försöka njuta och få saker som jag vill få gjort, gjorda. Det som också är skönt är att allt är klart inför hans ankomst. Vi har barnvagn och babyskydd till bilen. Kläder och alla tillbehör för en liten nyfödd. Hemma i karlstad är ju allt iproncip klart. Här i Randers så ska vi bara inhandla en säng och skötbord. Så är allt 100% färdigt här också.

Vi längtar något så otroligt mycket. Nedräkningen har börjat och det är bara 56 dagar kvar tills han är beräknad.

Likes

Comments

I lördags blev jag överraskad med en BABYSHOWER!!! Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att jag skulle få en BABYSHOWER. Jag är fortfarande i chock. Verkligen. Min mor hade sagt till mig i någon veckas tid att denna helg ska vi ha en mor och dotter dag. Vi ska göra massor av saker tillsammans.

Jag fick veta att jag skulle vara klar till 11.30 på lördagmorgonen för att vi skulle göra saker tillsammans. Vi började att åka till en butik som ligger i en lagerlokal som säljer så sjukt mycket fina inredningsprylar. Jag fick med mig en otroligt fin lampa hem. Det är en bordslampa med silvrigt stativ och som har en annanas upptill, alltså med annanasblad. Otroligt snygg!! Därefter åkte vi och fikade på ett mysigt café och efteråt fick jag ett kvitto i handen.

Och vet ni vad?? Vi skulle hämta ut BARNVAGNEN till Lukas!!!!!! Som mamma och pappa beställt bakom min rygg. Inte undra på alla frågor om modell och färg osv. Jag fick min Emmaljunga i grå. Så otroligt fin och BARA min. Tusen tusen tack mamma och pappa!

Efter det skulle vi hem till min lägenhet för att lämna vagnen för att fortsätta dagen. Men när jag låser upp dörren så är det fullt med blå inredning av ballonger och jirlanger och ett bord fullt med presenter. Jag förstår ingenting. Alltså jag förstår verkligen ingenting. Och jag går in.. och helt plötsligt hoppar det upp en massa människor som skriker SURPRISE!!! Jag började gråta. Och jag grät som ett litet barn. Alla som var där, hur?? HUR?? Jag förstod ingenting, jag var i chock. Vänner och släkt jag inte träffat på år. Sen skoltider. Mitt hjärta bara skrek. Jag förstod inte hur dom lyckats med detta. Min mamma och min barndomskompis. Dom hade bjudit in ALLA dom kunde komma på.

Jag är och kommer att vara förevigt tacksam över denna dag. Det fick mig att inse vilka fina vänner jag har som kommer från olika delar i Sverige och Norge för att besöka mig och vara med på BABYSHOWERN. Att fira att Lukas snart kommer till världen. Jag fick så otroligt mycket fina presenter. Eller ja, Lukas fick väl mest. Men så otroligt fina presenter, jag är så lycklig att ha er alla i mitt liv.

Tack för att ni gjorde min dag, tack för att ni finns och ställer upp.

Likes

Comments

Under min graviditet och dessa 32 veckor som gravid så har mitt tankesätt förändrats något så otroligt mycket. Ibland känner jag att alla borde börja livet med att vara gravid, för man får en helt annan syn på sig själv och sin kropp.

Innan jag blev gravid så hade jag mycket tankar om min kropp. Men vem har inte det? Tänker jag tillbaka till 15 årsålder så gick dom flesta tankarna till ens kropp, hur man såg ut och om man var smal nog. Att man kände sig tjock osv. Ju äldre jag blivit desto mer respekt har jag fått för min kropp och lärt älska den. Så tiden innan jag blev gravid så var jag väldigt bekväm i min kropp. Jag var stolt över den.

Men nu när jag är gravid så är tankarna helt annorlunda. Jag har gått upp 20 kilo, eller för att vara exakt 17 kilo. Min mage står ut åt alla håll och dubbelhakorna bara förökar sig, mina ben går ihop och jag har precis slitit ut ett par leggings i grenen för att mina ben gnider sig emot varandra. Och det bästa med det hela är, att jag inte bryr mig ett skit!

Och det är så otroligt skönt. Just för att jag är gravid, min kropp den förändras. Och den förändras för att den ska förändras. Det är normalt. Jag fixar mig aldrig, jag knappt plattar mitt hår längre och låter det bara få torka efter duschen. Jag har inte rakat mina ben på månader. Och håret under armarna rakas inte så fort det blir stubb. Mitt ansikte ser trött och hängit ut. Jag är likblek. Jag gjorde manikyr till julafton med shellack och det sitter fortfarande kvar, utvuxet.

Och jag bryr mig inte ett dugg. Jag är trött och orkeslös. Jag skulle aldrig orka bry mig om jag så hade energi till det. Men jag är så glad över att få uppleva detta. Förr gjorde jag akrylnaglar var tredje till fjärde vecka och lika så fransförlägning, jag fixade läpparna och tatuerade ögonbrynen. Jag solade solarium eller fick spraytan. Jag tänkte alltid på vad jag åt så inte magen skulle svälla upp.

Det är så stor skillnad från personen jag var för 32 veckor sen och personen jag är idag. Livet är inte glamoröst längre. Men fan va underbart livet är. Att jag bara kan vara mig själv och inte bry mig om vad andra tycker om det. Jag är fin ändå. Jag är gravid och jag ska snart få en liten son, som kommer betyda mer än hur jag ser ut eller vad jag har på mig.

Jag har alltid varit rädd för bristningar. Men helt ärligt så bryr jag mig inte ett piss om jag kommer att få några. Jag har inte smörjt in min kropp någonting under graviditeten och det har att göra med att jag för det första är för lat och för det andra aldrig haft intresse att smörja in mig då jag hatar när det blir klibbigt. Så jag accepterade det bara.

Jag kommer att ge ett liv till världen. Det är bara så stort och häftigt och det är vad allt betyder för mig.
Det finns verkligen ingen som kan förstå detta om man aldrig varit gravid. Men jag förstår nu!

Likes

Comments

Hur träffades ni, du och din sambo?
Vi träffades genom Tinder när vi båda bodde i Oslo.

Hur länge har ni varit tillsammans?
Vi har varit tillsammans sedan dagen vi träffades för första gången. Alltså den 8 juli 2017. Låter säkert jätte märkligt för många, men vi satt ihop sen den dagen.

Hur gamla är ni, du och din sambo?
Vi är båda 24 år, födda 1993.

Hur fick ni beskedet att du var gravid?
Genom ett graviditetstest.

Vilken vecka var du i då?
Då var jag i vecka 5

Vilket kön hoppades ni på?
Jag hoppades hela tiden på en liten tjej, medans Mikkel hoppades på en liten kille, men han la aldrig så mycket energi i det. Innerst inne visste vi att det var en liten kille.

Dina graviditets cravings?
Jag har hela tiden sagt att jag aldrig hade några cravings. Men jag åt runt 0,5kilo med blåbär i början, även hallon och jordgubbar. Som sedan gick över till Burger King, deras pommes med så mycket salt på att det knappt gick att äta enligt andra och med deras Garlicdip. Sen gick det över till gröna äpplen och tomater. Så cravings vet jag inte om jag kan kalla det då det är något jag alltid ätit, bara det att nu åt jag det i större mänger och kände mig alltid tvungen att ha något av det. Ett tag drack jag också så sjukt mycket vatten med massa citronsaft i. Jag var aldrig sugen på NOCCO, Cola eller choklad. Vilket jag faktiskt var ganska så glad över då NOCCO var en av mina vardagsintag.

Vad är dina tankar kring att bli en "ung" mamma?
Mina tankar kring att bli en "ung" mamma är att jag känner mig glad över att inte vara så gammal när vi blir äldre. Att jag alltid är 25 år äldre och inte 30-35 år. Att vi förhoppningsvis kommer kunna vara där för varandra längre. Annars så tänker jag inte så mycket på det.

Blev du gravid med eller utan preventivmedel?
Jag blev gravid utan preventivmedel

Hur ska ni göra med bostad? Vart ska ni bo?
Vi har 2 bostäder, en i Sverige, Karlstad och en i Danmark, Randers. Men som vi ser på det just nu så kommer våra liv utgå från Danmark och det är också där han kommer att få växa upp.

Vad ska barnet heta?
Han kommer att heta Lukas Hage Bryske

Hur många barn vill du/ni ha?
Mikkel har alltid viljat ha många barn, så att säga runt 4 stycken. Jag har alltid varit inställd på max 2 barn. Men vi har kommit överrens om att det blir max 3, om vi i framtiden fortfarande kommer kunna få barn och om allt är som det ska.

Hur reagerade du när graviditetstestet var positivt?
Jag reagerade inte direkt. Jag blev chockad. För innerst inne visste jag ju att jag var gravid, men ändå förstod jag det inte. Så jag blev varken glad eller ledsen eller arg eller något. Jag var helt tom på känslor. Det var väldigt svårt att faktiskt ta in.

Hur berättade du för din sambo att du var gravid?
Vi visste ju om detta test båda två, men eftersom vi inte var hos varandra när jag tog testet så skickade jag en snapchat på testet med en text "DU SKA BLI PAPPA"

Var det planerat?
Nej det var inte planerat. Men det var heller inte oplanerat. Då vi båda var medvetna om att jag inget preventivmedel tog och att vi nästan såg till att jag skulle bli gravid. Men vi planerade det inte.

Hur lång tid tog det för dig att bli gravid?
Eftersom det inte var planerat så är det en liten svår fråga att svara på. Men om jag tänker på första dagen jag mötte Mikkel tills det att jag var gravid, så var det faktiskt direkt, med kanske 1-2 veckors mellanrum.

Var du orolig för missfall?
Jag var och är orolig för missfall hela tiden omedvetet. För det är inget jag går runt och tänker på. Men självklart var jag mer orolig i början av graviditeten innan det blivit ett foster och också efteråt då fostret är såpass litet.

Vem i er närhet fick veta nyheten först?
Min mamma fick veta nyheten först. Sen två dagar senare fick min pappa veta det. Sen 6 dagar senare var det många som fick veta det, då jag i en grupp på facebook ville fråga om råd (En svensk grupp i Köpenhamn), då jag ville veta hur det funkar med mammaledighet osv och eftersom jag precis börjat mitt nya jobb, om jag ens kommer kunna få mammapeng osv. Men det jag inte visste var att gruppen var offentlig och inte sluten. Det var absolut inte meningen att det skulle komma ut där och då. Så vissa vänner, släkt och även min chef såg det. Så på något vis blev det enklare i slutändan.

Hur gick ni ut med det officiellt?
Vi gick ut med det på Facebook där vi la upp en ultraljudsbild och berättade att vi skulle bli föräldrar och det var den 11 oktober 2017

Hur reagerade din familj och dina vänner när du berättade att du var gravid?
Min familj reagerade jätte bra. Mamma blev först väldigt chockad då jag ringde henne på FaceTime och sen bad henne kolla messenger där jag hade skickat en bild på testet. Men hon blev ju såklart otroligt glad för att bli mormor. Mina vänner tog det också otroligt bra - läs tidigare inlägg.

Känner du dig redo att bli mamma?
Ja fullständigt JA! Jätte konstigt. Men jag känner mig redo. Jag har tidigare aldrig haft kontakt med småbarn eller barn överhuvudtaget. Första barnet är väl egentligen min systerdotter som föddes sommaren 2017. Men jag vågar knappt hålla i henne. Men jag vet att när vår lilla Lukas väl kommer så kommer jag att vara mer än redo och jag längtar så mycket efter att få ta hand om honom och se han växa upp.

Hur känns det att ha en bebis i magen?
Det känns så overkligt och så sjukt spännande. Man kan lixom inte förstå att det växer en människa i ens kropp. Vissa dagar när man tänker för mycket på det så blir det bara läskigt.

Hur mycket har du gått upp i vikt under graviditeten?
I början gick jag inte upp så mycket mer än 5 kilo. Nu i sluttampen när jag bara har 2 månader kvar så har jag redan gått upp 20 kilo!!!!?! Det är helt otroligt. För mig så är 20 kilo jätte mycket och jag väger mer än min sambo, min bror och min pappa. Men när jag ser mig själv så förstår jag inte vart dom där 20 kilona är. Och ja visst det ligger en bebis på 2 kilo i min mage och kroppen är fylld med vatten och fostervatten och det har ju säkert tillkommit fett också...

Cravings?
Blåbär, hallon, jordgubbar, fries med massa salt på från Burger King med Garlicdip, citrusfrukter, gröna äpplen, tomater.

Gravidkrämpor?
Illamående, sammandragningar, foglossning, ryggont, ischias, svårt för att andas, trötthet, orkeslöshet, sämre kondition...

Har ni planerat några namn?
Vi hade redan bestämt namn i samma veva som vi träffades. Mikkel har alltid viljat ha en pojke med namn Lukas och jag en tjej med namn Olivia. Och eftersom det blev en pojke så får han heta Lukas. Vi har även kommit överrens om våra framtida barns namn.

Hade ni lätt för att komma överens om namnen?
Ja inga problem alls, det var helt klart.

Vad tror ni att det blir, en flicka eller en pojke?
Vi vet att det blir en pojke, då vi kollade upp det så fort vi kunde

När är bebisen beräknad att komma?
16 april 2018 är han beräknad att komma

Likes

Comments

Att bli gravid och hur vänner reagerar.
Jag har alltid varit en person som haft många bollar i luften. Festat en del och levt mitt liv. Just därför var jag väldigt nervös när andra i min omgivning skulle få veta att jag var gravid. Jag visste inte riktigt hur dom skulle ta det då man inte riktigt ser mig som "personen som blir gravid nu". Jag var ju heller inte direkt beredd och det var ju inget som var planerat, vilket gjorde mig ännu mer nervös.

Men det är en stor omställning i livet och varken jag eller Mikkel har någon gång känt oss osäkra på det. Vi har alltid varit inställda på att behålla det. Jag har aldrig tidigare varit gravid och har aldrig gjort en abort. Och det är något jag vet att jag inte skulle klara av då det skulle vara för jobbigt psykiskt. Men det är ju klart att tankarna kom. Men innerst inne så visste man redan vad man ville och kände.

Den första vän jag berättade det för tog det väl kanske inte helt perfekt. Hon var en av mina närmsta vänner, en vän jag kunde säga allt till och prata med allt om. Hon visste allt om mig. Och självklart förstår jag att det kom som en chock och att den chocken måste lägga sig. Så är det ju för oss alla. Men hon blev aldrig riktigt glad för min skull. Hon fanns lixom inte där längre. Och idag är vi inte längre vänner.

Jag anser att en vän, oavsett om man är nära eller ej ska finnas där och stötta. Vad är man annars för vän? Jag vill inte riktigt säga att jag förlorat någon vän mer än henne. Alla andra som jag berättat det för har varit så glada för min skull och hela tiden viljat vara "delaktiga". Att dom längtar efter att få se han. Det är att bry sig.

Sen förstår jag att ytliga vänner försvinner. Och vänner som inte stått mig så nära.
Men av mina allra närmsta vänner så försvann bara en. Och det är jag otroligt glad och stolt över att jag ändå faktiskt hade så otroligt fina vänner som stod kvar vid min sida, oavsett om jag blev gravid. Det är det inte många som gör.

​Bilderna är tagna sommaren 2017.
Jag levde. Jag festade. Och jag hade mina ytliga vänner.
Idag är jag glad för att se vilka vänner som verkligen var mina vänner. 

Likes

Comments

Nu är vi i vecka 32+3. Tiden har bara flugit förbi. Jag förstår inte hur snabbt tiden har gått, men samtidigt som man tänker tillbaka så känns det som att jag varit gravid i evigheter. För tänker jag tillbaka på när vi fick veta det så var det ju sommar och sol och min kropp hade inte förändrats något.

Sen efter det har jag haft förjävliga veckor och bara blivit större och större. Och det värsta är ju att större kommer jag bli. Hur ska jag orka det? Men som tur är. Så är det ju bara 2 månader kvar av allt.

Jag kan börja med att säga att en graviditet var absolut inte som jag hade förväntat mig. Och den har inte varit på rosa moln och ja, jag längtar efter att få vara mig själv igen. Och jag menar läääääääääängtar! Att få andas normalt och kunna sova på mage, inte behöva tänka så mycket på vad jag stoppar i mig gällande mat och dryck. Och att orka med saker. Inte bli andfådd för mista lilla och att vara mer pigg och inte trött och sova hela tiden.

Fram till vecka 12 så hade jag det jätte dåligt. Jag förstår inte hur det är möjligt att man kan må så dåligt fysiskt. Jag mådde illa hela tiden. Jag kräktes faktiskt bara tre gånger, vilket jag är glad för. Men som jag ser på det i efterhand så kräks jag hellre ofta då illamåendet försvann direkt efteråt och att man ska slippa känna den känlsan, när kommer det komma? Illamåendet satt lixom i varje dag, vissa dagar enklare än andra. Jag sjukanmälde mig från mitt arbete ganska "ofta" för att vara mig då jag inte klarade att ta mig upp ur sängen.  Det värsta var mornarna, när jag gick upp. Var jag utan mat allt för länge så blev illamåendet värre under dagen. Så jag började ta åksjuketabletter när jag gick och la mig för att den fortfarande skulle verka när jag vaknade på morgonen. Det hjälpte inte alls så mycket. Det som hjälpte bättre var att vara "stressad" till jobbet. Att istället för att gå upp i tid och göra mig iordning och få något i magen, så var det enklare att vara ute i sista sekund och komma precis i tid och få något i magen på tunnelbanan. För då han jag aldrig få tid "över" till att hinna tänka på illamåendet.  

Jag åt knappt något då jag var så illamående och åt jag något var det nästan bara äpplen, tomater och bär. Jag fick kväljningar av tanken på pesto och choklad. Att se filmer på facebook där dom gör massa gott med nutella fick mig bara att vilja spy.

När det blev vecka 12 så kände jag mig direkt mycket bättre och det härliga var att mina kollegor och min chef såg stor skillnad på mig. För jag var så nere innan. Var nästan aldrig med i samtalen och ville hellre vara tyst än att prata. Just för att jag hela tiden koncentrerade mig på hur jag mådde och mitt illamående.

Sen började problemen komma. Jag började blöda i underlivet till och från. Men jag tänkte att det inte var så mycket och det gjorde inte ont så skulle det inte vara någon fara. Och så var det i 1 månads tid. Jag mötte min barnmorska som tyckte det var otroligt konstigt att min livmoder/mage var så hård. Hård som en fotboll. Hon tyckte jag skulle ta det lugnt framöver och gav mig en tid hos Gynekologisk akutmottagning. Jag har då under 1 månads tid blödigt, oftast på mornarna och haft starka mensvärkar. På Gyn tog dom massa prover och la märke till att jag blöder otroligt mycket från mig livmoderhalstapp. Men utöver det så visste dom inte vad det kunde vara.

Det gick några veckor och blödningen avtog. Jag hade däremot börjat få så sjukt onda sammandragningar. Och hela tiden tror jag ju att allt är normalt. Jag kunde knappt gå till affören för att handla för att min mage spände sig otroligt mycket och gjorde så ont att jag fick sätta mig ner mitt på gatan tills det lugnat sig. Oftast när det hände ville jag spy och lägga mig i fosterställning och gråta. Men jag fortsatte arbeta och jag var ofta stressad.

Värkarna blev värre och oftare, även när jag låg ner och tog det lugnt kom dom. Men jag brydde mig inte så mycket då vi varit hos Gyn som inte såg några "fel" och vi har varit på många ultralyd som gett oss starka svar på att ALLT är okej med den lilla. Han ser perfekt ut, växer perfekt och allt är bara perfekt med honom. Vilket inte har fått mig att oroa mig så mycket.

Men efter ett tag så kände jag bara att nu klarar jag inte av dessa värkar längre. Jag jobbade mina sista dagar den 23 och 24 december. Jag tog sedan hem till Sverige/Karlstad och var hemma i en hel vecka, firade nyår hos Mikkel i Danmark och sen var det dags att jobba igen. Jag gjorde första arbetspasset den 2 januari detta året för att dagen efter inte klara att ta mig upp ur sängen. Så jag sjukanmälde mig. Skrev till min barnmorska som ville att jag skulle sjukskriva mig. Jag fick tid hos läkare på födelsemottagningen som kände och klämnde, tog prover och kollade lillen. Allt var bra med honom fortfarande vilket lugnade mig otroligt mycket. Men även dom sa att jag borde sjukskriva mig och ta det lugnt då det är så nära i tiden tills det att jag ska föda. Så var dom alla rädda för att jag skulle kunna föda för tidigt.

Jag lyssnade på dom och blev sjukskriven i 10 veckor. Alltså fram till förlossningen. Först fick jag världens ångest. Tänkte på arbetet och allt annat runtom. Men sen åkte jag hem till mina föräldrar i Karlstad och där kände jag bara, Tack! Jag sov och sov och vilade. Och konstigt nog så försvann många av värkarna. Jag kände dom inte hela tiden som förut. Nu kom dom bara lite då och då.

Utöver allt det, så har jag i efterhand mått väldigt bra. Jag är fortfarande väldigt trött och slut. Men jag klarar mig bättre nu än förr.

Likes

Comments

Hej på er,

Tänk att sist jag skrev var det den 8 juli. Och att jag bara några veckor efter det skulle vara gravid? Vem hade kunnat ana det? Att livet bara skulle förändras så.

Tänk att ett plus på en liten sticka kan förändra ens liv totalt. Plusset var inte planerat. Men heller inte helt oplanerat, då vi hela tiden sa att det som händer, det händer. Så vi var fullt medvetna om det.

Jag har alltid sagt att jag ska ha barn tidigast vid 28 årsåldern. Men det finns mycket man kan säga. Och jag vet att allt kommer när man är redo för det. Och tiden var väl inne för ett litet liv nu.
Jag har heller aldrig känt mig så ”klar” med livet som nu. Att allt jag viljat göra i mina ”ungdomsår” har jag fått göra. Jag har levt mitt liv till fullo och alltid gjort som jag vill. Vilket jag är otroligt glad för. Och just därför tror jag också att jag kände mig lite mer redo för ett litet liv.

Vårat första graviditetstest tog vi i början på augusti. Men det testet visades lite otydligt. Vi båda var på helspänn och ville innerst inne att det skulle plussas. Mikkel var mer redo för det än vad jag var. Men när vi aldrig såg ett plus/två streck så blev jag faktiskt lite besviken. Jag kollade testet igen och såg att det såg ut som 2 streck, men att det inte var så tydligt. Vi läste beskrivningen som sa att oavsett hur otydligt det än är, så ÄR det ju ändå 2 streck.

Vi bestämde oss för att vänta 1 vecka och ta ett nytt test. Det var en fredag och jag skulle få min mens. Men den hade inte kommit. Det gjorde mig lite fundersam. Plus att jag någon dag tidigare hade otroligt ont i magen på något konstigt vis. Mikkel var hos mig i Köpenhamn. Vi hade inte köpt hem något test. Och jag visste att det var mest säkert att ta testet på morgonen. Så jag åkte ner till centrum för att köpa ett test. Jag var såååå kissnödig. Så jag kunde inte vänta tills jag kom hem. Så jag (tro det eller ej, haha) gick till McDonalds och frågade efter en mugg och gick sen på en betaltoalett. Kissade i koppen för att sedan sticka ner stickan och den visade ganska direkt ett starkt plus.

Jag kunde inte tänka. Samtidigt som det flög tankar omkring. Jag tog en bild och skickade direkt till Mikkel. Själv just nu blev jag bara rädd. Miljoner tankar kom, vad händer nu? Kommer vi klara detta?

Min mamma fick veta samma dag. Jag kände att jag behövde någon att prata med. Det var otroligt svårt att ta in. Och det kändes inte som att det var på riktigt. Det fanns däremot aldrig några tvivel på att ta bort det.
Ju mer dagarna gick så var humöret på olika nivåer. Vissa dagar var jag så glad och tyckte det var så spännande. Andra dagar var jag otroligt nervös och tänkte mycket på vad andra skulle tycka och säga.

Vi gjorde några ultraljud. Lite för tidigt för att se att det faktiskt var något, men vi kunde iallafall konstantera att det var på riktigt. När vi sedan fick göra det första ultraljudet där vi faktiskt fick se en liten ”människa” så förändrades det ganska mycket. Där och då förstod man att det faktiskt är ett liv i min mage och att vi gjort detta tillsammans...

Likes

Comments

Jag vet att det är många som är avundsjuka på mitt liv. Och att jag ofta har det emot mig.

Att ta dom valen jag tar i mitt liv, att jag alltid gör vad jag vill när jag vill och att jag ofta bara tänker på mig själv - skär i mångas ögon.

I vårt svenska samhälle är det inte okej enligt vissa att vara som mig.

Men enligt mig så är det helt okej. Enligt mig så är man bara in the good twenties once in a life time. Så varför inte leva fullt ut? Jag har aldrig ångrat något i mitt liv. Jag kommer aldrig ångra något i mitt liv. Och det är för att jag tar vara på varenda minut av det.

Det borde ni också göra! Sluta bry er om vad alla kommer tycka eller tycker om er eller vad ni gör. Tänk mer på er själva. Och var mer spontana. Dom som väljer att kommentera negativt på era liv, skulle själva önska att dom var som du och det är deras förlust om dom väljer att förlora dig. Medans du ska ta vara på dom som står och hejar på dig!

Jag kan säga att jag hade aldrig stått här, stadigt på mina egna ben idag om det inte vore för dom valen jag tagit i mitt liv. Jag är idag så stolt över mig själv, mår bra i mig själv och älskar mig själv. Om andra har en mening om det så är det deras mening. Och hela tiden utvecklas man.

Jag är inte heller perfekt! Jag har inte drömkroppen, drömhåret, drömjobbet eller drömlivet. Men jag lever det iallafall precis som jag vill och det kan jag inte klaga på.

När jag blir äldre kan jag bara tacka mig själv för att ha levt livet när jag kunnat. Man vet aldrig vad som händer. Så bäst att ta vara på tiden när den väl finns ❤

Likes

Comments