För 1 1/2 år sedan bestämde jag mig att berätta om min rädsla för andra. Det gjorde helt enkelt för ont att hitta de där minnena som jag hade stoppat undan överallt. Jag började leva i nuet. Min kompis frågade då varför jag alltid ville hitta på så mycket hela tiden. Jag har än idag inte vågat berätta att jag vill uppleva så mycket som möjligt, ifall att just den dagen skulle vara min sista. De dämpa även min ångest, mitt tänkande för att vad som kanske skulle kunna hända. Jag poängterar ”kanske”.
Nu känner jag mig tryggare än vad jag gjorde den kvällen för några år sedan då jag flydde med våra barn. Det är få som förstår hur det är att leva så här. Jag önskar att ingen behövde uppleva det. Det känns som man har jour jämt. Man går runt och bara väntar. På helspänn. På att han ska göra något. Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Men jag vet att det kommer att hända. Kanske imorgon eller om 1 år eller 10 år.

Jag är den som ständigt är på min vakt. Ingen joggar förbi mig utan att jag känner hur mitt hjärta hoppar flera extra slag. Lättskrämd skulle vissa kalla det men jag kallar det för att vara förberedd.

Hade jag vetat att det var så svårt att lämna en man som utsatte mig och våra barn för våld så hade jag kanske inte gjort det. Det är svårt nog att lämna en sådan människa. Men det är ännu svårare när samhället eller människor runt omkring, inte ser eller förstår vad det handlar om. Jag är helt maktlös i att kunna skydda mitt barn. Jag lever nu, men inte ett fritt liv och vet inte hur långt liv jag får!

Mvh
Kvinnan som gör allt för sina barn

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej!

Ligger här mitt i natten… familjen är samlad. Alla barnen är hemma.
Jag har tre barn varav två är sedan ett tidigare förhållande.
Att ett beslut ska tas gällande skilsmässa är inte kul när man har två barn men vad ska man göra när rädslan tar över trygghets känslan? Hur gör man när nätterna går ut på att ligga vaken och fundera vad är nu nästa drag?! Vad kommer ske härnäst.
Beslutet togs…. Betänketiden gick och äntligen var den igenom.
Befrielse? Både ja och nej! Barnen skulle nu delas upp, delas upp med en mardröm.
Men för att inte säga för mycket kan jag bara meddela att vissa människor ska inte ha barn!!


Med denna blogg ska jag berätta mina innersta tankar och känslor om livet, minnena och oron. Jag ska även skriva om dom personer som valde att hänga ut mig offentligt. Era namn ska hängas ut, mina underlag ska skrivas mer samt att jag ska förklara vilka odräglig människor de finns här i världen!

Likes

Comments

​En ny blogg, äntligen få börja skriva av mig igen. De är på något vis min terapi att få öppna upp sig. Jag fick stänga den tidigare för att mitt inre mådde ej bra. Jag var inte stark nog för att pusha på mig själv att fortsätta skriva men nu så.. 

Madeleine 

Likes

Comments