❤️

Nu sitter jag här. I min säng, i mitt rum, i Miami.

Ibland slår det mig hur lycklig jag är nu, och hur mycket stolthet jag har i min kropp.

Snart är det 3 år sen jag förlorade min storebror och verkligen allt vände. Det går inte att föreställa sig smärtan som man faktiskt känner, om det inte har hänt en själv. Det starkaste man känner är smärta och sorg. Men det är så mycket mer också. Ibland är det ingenting alls, jag har varit helt nollställd. Nu, nästan tre år senare kan jag se hur mycket det påverkade mig hur jag blev och är som person idag.

Jag minns när jag var påväg till Coop på lunchen, med Henrik och Filip. Det låter så konstigt och tillgjort, men när mobilen vibrerade och det stod att mamma ringde fick jag så ont i kroppen, och jag visste direkt att något dåligt hade hänt. Mamma sa att jag behövde komma till sjukhuset för det hade hänt något med Lukas. Jag sa bara okej, jag kommer och la på, sprang med tårarna rinnande tillbaka till skolan. Jag visste att han var död, för annars hade jag inte behövt komma. Både Lukas och jag har alltid varit oförsiktiga, haft diverse skador och olyckor, men aldrig har våra föräldrar ringt Lukas när jag var på sjukhuset och vice versa. Jag letade upp min mentor Susann som var mitt uppe i en annan lektion och sa vad som hade hänt och att jag måste gå. Hon avslutade lektionen och körde mig.

Minns att jag sa till en sjuksköterska att jag behövde träffa min bror Lukas men istället ledde hon mig till ett rum där mina föräldrar var och det låg en broschyr på bordet där det stod ”för anhöriga”. Pappa och mamma kramade mig och jag bara skrek. Alla visste att jag visste, fast ingen hade sagt något än. 15 minuter tog det innan min mamma berättade vad som hade hänt. Han hade hängt sig. Min älskade storebror. Varför hade ingen berättat för mig att han mådde dåligt? Varför hade han inte berättat för mig? Jag hade ju kunnat hjälpa honom... Jag fick se honom en sista gång. Men det håller jag för mig själv. Det är vårt egna minne. Torsdagen den 15e december.

Till en början så grät jag bara hela dagarna, alla besökte oss och skickade blommor och kramar. Vi åkte till Tyskland några dagar senare för att vara där under jul & nyår med släkten och våra familjevänner. 5e januari gick min morfar bort. Min mamma hade förlorat sin son och sin pappa inom loppet av 3 veckor. Mitt hjärta brister.

När vi kom hem igen höll Borgarskolan en minnesstund & sen var det begravning, fredagen den 13e december. Över 800 personer. Kärlek. Och smärta.

Skolan började igen och allt gick & kändes skit. Det går inte att försöka beskriva ens, eller föreställa sig hur ont det faktiskt gör. Jag ville inte prata om det, och jag ville inte gråta längre. Vilket jag gjorde ändå, men i smyg. Ville inte vara svag. Ville inte behöva någons axel att luta mig mot, det var ju jag som ville vara den personen för alla andra. Jag var så taskig mot mig själv, jag tyckte att jag var världens största pajas och mes för jag inte kunde prestera som jag gjorde innan. Jag tror att det var Susann som sa till mig att, om detta hade hänt din kompis, så hade du väl inte tyckt han var svag eller mesig för han var ledsen. Vilket stämmer, men tyvärr är man ju så mycket hårdare mot sig själv.

18 olika psykologer gick jag till under ett år. Jag ville inte, men alla i min omgivning ville att jag skulle gå. Fruktansvärt, tyckte jag att det var. Jag kunde prata med typ Sofie, Wania, Susann & skolkuratorn ibland men det räckte där. Jag ville bara förtränga och leva i total förnekelse. Alla dagar var dåliga, men det fanns också dagar som var horribla. Min 18års dag, till exempel. När jag tog mitt körkort, julafton, nyår, en helt vanlig onsdag, etc. De stora dagarna var jobbigast, nog för att det alltid är dem dagarna man är med familjen och sina nära, som man gärna hade velat få en kram av sin storebror på. Mitt hjärta går i bitar när jag tänker på att mina föräldrar miste sin son, något som går helt emot naturen, och ändå fortsatte kämpa och fortsatte vara föräldrar.

Psykologbesöken var väldigt jobbiga, de tre första slutade med att de tog mig till psykakuten, för jag sa vad jag kände och tänkte. Efter det lärde jag mig att det skulle jag inte göra, utan jag skulle bara säga att ”allt går ändå helt okej, är ledsen ibland men kan hantera det”. Jag tyckte det var så jobbigt att behöva prata med någon om Lukas, eftersom de inte kände honom, och jag aldrig hade kunnat förklara hur han var som person. Jag ville inte att någon skulle få en bild av min familj eller honom som inte stämmer, vilket är lätt hänt om man dömer en händelse på bara händelsen och inte anledningen. Efter sommaren pallade jag inte mer och tyckte att jag mådde sämre av att gå till psykolog än att inte göra det. Så jag slutade. Nu var det höst och påväg att bli årsdag.

Efter en helvetes vinter kom våren och jag fyllde 19. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, hade ingen livslust överhuvudtaget och jag tyckte hellre om att ta bussen till skolan än bilen, för tog jag bussen fick jag mer tid att sitta och tänka på hur jag skulle avsluta mitt liv. Ångestladdat & hemskt. Skolan gick katastrof, jag hade försökt att prata med lärarna och rektorerna om att det inte gick att ställa samma krav på mig som det gick förut, då jag egentligen hade varit en mönsterelev med hösta betyg & poäng i alla ämnen första året. Kändes som att ingen fattade och i ren trots ansökte jag om studieavbrott. Återigen tack till Susann som skällde ut mig för att försöka ge upp. Hur som helst gick jag klart tvåan. Såg mina gamla klasskamrater och alla andra 99or ta studenten. Skadade knät och med det inleddes sommarlovet. Nådde botten. Fyfan. Minns inte vem det var, men någon följde med mig och bokade tid hos en psykolog, igen. Kom till världens bästa Frida. Gick dit en gång i veckan hela sommaren. Hade värsta och bästa sommaren i mitt liv. Den var bäst för jag gjorde så mycket, träffade kompisar och det var bombväder hela sommaren. Den värsta för så fort jag kom hem så gick tanketåget igång.

Minns när 3an började och jag gick in med inställningen att mitt mål var att gå till skolan tre hela dagar i veckan. Hoppade rätt snabbt av två kurser som tyngde mig och jag försökte ha så kul som möjligt utanför skolan. Jag gick till skolan rätt mycket men så fort jag missade en dag så fick jag höra det av lärarna när jag kom tillbaka, vilket fick mig att inte komma alls resten av veckan. Jag hade en gående dialog med Susann om allting och jag har så mycket att tacka henne för. Finns få lärare som hade gjort vad hon gjort för mig.

Sista gången jag fick en ångestattack och tänkte ta mitt liv, var 7e oktober, 2018. För ett år sen idag. Jag var så trött och arg. Arg för att jag visste att anledningen till min depression var inget som kunde lösa sig eller som satt i mitt huvud som jag kunde jobba bort. Anledningen var ju att min bror hade dött. Att jag aldrig mer kommer få träffa honom, att mina framtida barn inte kommer få träffa honom. Att min framtida man inte kommer få träffa honom, att ingen mer kommer kunna lära känna den roligaste, snällaste och finaste människan som finns. Fanns. Så jävla orättvist.

När Lukas dog slutade jag drömma om nätterna, önskar så att jag hade kunnat drömma om Lukas en natt, för allt känns så äkta i sömn-drömmar.
Jag gråter fortfarande ofta för jag saknar honom, och för faktumet att det inte är en saknad som jag kan få att försvinna.


Detta var inte alls meningen eller tanken med detta inlägget egentligen. Men jag tänker lägga upp det ändå. Egentligen tänkte jag skriva om hur tacksam jag är till alla mina nära och kära vänner och familj, som har fått mig att orka när jag inte orkade. Tacksam till personer som har pushat mig och gett mig kärlek och energi när jag inte har kunnat ge något tillbaka, eller ens velat ta emot det. Jag vet var min botten är och jag önskar att jag aldrig någonsin kommer hamna där igen, och önskar ingen annan det heller. Önskar att alla kan vara snälla mot varandra, säga godmorgon till den som har det tufft, kramas en sekund för länge. Det gör så mycket.

Tacksam för livet ❤️

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229