Utmattning


När jag läser mina egna inlägg blir jag rysligt uppmärksammad på mitt mående, att det inte riktigt går åt rätt håll, och att det i sin tur inte är så underligt. Det finns många tuffa inslag i min vardag som jag hela tiden behöver förhålla mig till.

Igår, dagen då allt skulle vända för min filur, blev skoldagen allt annat än förväntat (och dagen innan presenterat). Jag släppte av en skuttande och förväntansfull unge klockan 8 för att strax efter lunch få det vanliga samtalet ”Var är du? Kan du hämta mig? Nu! Jag vill inte vara kvar på det här skitstället där jag ändå för tusende gången inte lär mig något!” Bilden hade blivit inställd, läraren skulle på något möte. Besöket hos nya SO läraren och dennes lektion blev aldrig av eftersom pedagogen som skulle följa med inte var på plats. Istället hade ungen vandrat runt och försökt sysselsätta sig själv.

Det hände mer saker igår, som inte har med filurens skolgång att göra men som jag av olika anledningar inte kan gå in på (än), som också påverkade mig stressande. Och vad händer då, när min gard som jag ibland vågar mig på att sänka en aning får sig en smäll? Kroppen slår av. 

Hur då och vadå?

Pizzan jag skulle värma till filuren glöms i ugnen och blir till en oärlig svart stenkaka.
Träningskläderna på och hjärnan övertalad att köra ett pass under tiden filuren hade sin danslektion ända tills vi kommer fram och skorna upptäcks ligga kvar hemma.
Baguetterna till frukost som likt gårdagens pizza bränns vid och blir till oätbara kluttar.
Dörren går inte att låsa upp ända till jag upptäcker att det går bra mycket lättare om jag valde rätt nyckel.
Smsen som kom i torsdags och som fortfarande ligger obesvarade i inkorgen.

Osv osv.

Jag har hur många exempel som helst på att hjärnan checkar ut och att de kognitiva funktionerna är urkopplade ur systemet.

Den här helgen blåser jag av allt. Det enda jag ska göra idag är att titta på min älskade tonårings match och köpa lördagsgodis och imorgon kväll ska jag göra ett nytt försök att träna. Eftersom maken är iväg hela dagen med barndomens fotbollskamrater på inomhusturnering +35 år blir lördagens måltider hämtthai. 

Tvätthögen får ligga kvar. Dammråttorna får föröka sig vidare. En utvärdering jag tänkte skriva ihop får vänta till en annan och bättre dag.

Idag köttar vi bara återhämtning ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Grubblerier


På nära håll och under lång tid, har jag blivit åskådare till något som skulle kunna vara en reality-såpa med utröstningsinslag. Istället är det en dyster verklighet, i en del av samhället, där människor befinner sig i ett sammanhang där kulturen bygger på hot och rädslor för repressalier.

När jag så småningom får lite distans till det jag sett och varit i kommer jag definitivt tycka det är intressanta fenomen, dit har jag dessvärre inte kommit än. Är fortfarande för mycket mitt i.

De mönster jag ser sker under ledarskap som hotar, manipulerar, skrämmer, ignorerar etc. är att man antingen blir livrädd för att bli av med sin ställning i gruppen och därför klappar ledaren medhårs och hänger ut varandra för att framställa sig själv i bättre dager eller så håller man befogade och den demokratiska rättigheten att ställa frågor, framföra kritik och lufta reflektioner inom sig.

Jag måste, om än motvilligt, erkänna att jag fylls av ilska, irritation och faktiskt en skvätt avsky inför de som låter galenskaperna fortgå, står bakom dem eller till och med adderar bränsle till dem. Jag försöker verkligen att inte bry mig och jag försöker det mesta jag bara kan tänka ”karma” men det är så svårt! Att inte stå upp mot kränkningar, felaktigheter och manipulation är för mig ett mänskligt lågvattenmärke. Och jag förkroppsligar tyvärr detta med bilden av svaga människor.



Jag är inte perfekt. Såklart och verkligen inte! Den här solen har inte bara en fläck, den har lika många som geoparden! Men, ingen ska någonsin kunna titta på mig och kunna säga att jag trampat på en annan människa till förmån för mig eller mina barn. Ingen ska heller kunna säga att jag fegt stod och tittade på när andra människor blev elakt behandlade. Jag förväntar mig ingen guldmedalj eller ens ett tack för dessa ställningstaganden, jag vill bara somna gott om kvällen.

Det finns många klokheter till människor som genom tiderna angivit någon slags etisk och moralisk väg som gynnar inte bara den enskilda individen utan också en hel mänsklighet. ”Att mäta sin nästa”, ”What goes around”, ”Som man bäddar”. Att sålla mig till den beundransvärda skaran som stått upp i dessa frågor gör jag inte, det vore ytterst patetiskt. Däremot lever jag efter devisen ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Och jag tänker göra något. Och jag vet att de redan ignorerar mig, snart kommer att (hån)skratta åt mig och inom kort också ifrågasätta mina val och mitt agerande. Men en vacker dag kommer de förstå. Varför jag inte längre bara stod och såg på. Och då vinner inte bara jag, då vinner faktiskt alla ❤️


Likes

Comments

Särskild begåvning


Andas in hopp.... Andas ut tvivel....

Varje torsdag har jag möte med skolan. Först var veckomötet på önskemål av oss föräldrar. Efter ett tag blev det en viktig punkt för att successivt utvecklas till att bli ett nödvändigt ont. Sedan jul..., ett krav.

Min absoluta grundinställning till skola, såväl vår som till alla landets, är att vi kan känna fullständig tillit till och förtroende för professionen i Sveriges utbildningsväsende. Argumentet ”men vissa bör inte vara lärare!” är helt oväsentligt. Såklart det finns lärare eller annan pedagogisk personal som absolut inte har vare sig fallenhet, kompetens eller förhållningssätt som passar sig i arbetet med barn och elever, men så är och kommer det alltid att vara i alla yrken. Oavsett det handlar om butiksbiträden, bankpersonal, lokalvårdare, läkare eller busschaufförer. Min fulla tillit till trots har jag sedan ett drygt år tillbaka dock kommit att förstå att det finns en grupp elever som samhället är så ovana vid och okunniga kring att viljan och ambitionen att göra ett bra jobb som pedagog inte räcker.

För mitt mycket högt begåvade barn, det lilla geniet, har skolans alla goda ambitioner och vanliga arbetssätt inte ens i närheten räckt. Den omtänksamma åtgärden av uppflytt till högre årskurs krockade med professionens omedvetna förväntan att ”här kommer en elev som är så smart att han kan allt och kommer att älska mina lektioner”. Eller den godhjärtade idéen att låta den högkänsliga och ångestfyllda eleven slippa interagera med andra elever och istället få sin undervisning genom digitala verktyg sittandes ensam i ett rum. Åtgärder som är så fina gester men som blev så fel.

Det är svårt att vara förälder men att vara en filurförälder är något av livets absolut största utmaningar. Att vara lärare är svårt men att vara lärare till ett geni i ett janteland som Sverige är näst intill omöjligt.

En elev som är ett litet geni utmanar skolsystemet inifrån och ut, från den enskilda läraren i klassrummet ända upp till skolans huvudman. Ingenting av det ”man brukar” göra räcker. Antingen går det inte tillräckligt snabbt, är tillräckligt klurigt, tillräckligt meningsfullt, tillräckligt tydligt, tillräckligt abstrakt.

Omgivningen förstår sällan vad dessa små eller lite större filurer säger, gör och på andra sätt signalerar. Det är som att skolans pedagoger, skolledare, huvudmän, beslutsfattare och politiker är gamla rediga och lojala arbetshästar. De knegar på oavsett väder och vind. Endast iklädda sele och skygglappar. De sliter som få men förmår sig inte att bredda synfältet och ta in allt det som finns och sker runt omkring.

De särskilt begåvade eleverna, och vi filurföräldrar, viftar dag efter dag med varningsflaggan utan att någon förstår vad det är de faktiskt ser.

I bilen på väg till filurens danslektion ikväll frågade han mig om han precis som jag lider av utmattning. Om det är därför han är så trött och har så obeskrivligt svårt att ta in information som han tycker är tråkigt. Jag förklarade att vi på många sätt besväras av samma symptom men att orsaken är varandras totala motsatser. Medan min hjärna är utmattad av alla intryck, stress, oro, otillräcklighet etc. är hans hjärna uttråkad. Den blir inte utmanad, den behöver inte jobba, den behöver inte anstränga sig. Det finns till och med ett ord. Bored-out-syndrome. ”Är det därför jag somnar på lektioner och inte klarar av att göra vissa saker?” Svar ja. ”Föreställ dig att du är sju år och håller på att lära dig att läsa. Din hjärna vill klura ut vad ordbilden M-O-R betyder eller hur B låter. Du har längtat och längtat, läser på alla skyltar du ser och ber mig om hjälp att ljuda fram texten på mjölkpaketets baksida. Så räcker fröken fram pekboken och bläddrar fram kartongbladen till bilden på en gul bil och en grön spade. Fröken säger ’vart e spaden’ följt av ’ja där e gröna spaden!’ Du skulle ruttna, somna, bli galen, börja klättra på väggarna eller stänga av och istället drömma dig bort”

Filurer, särskilt begåvade barn, små genier lever för att låta hjärnan jobba. Hårt också! Begreppet multitasking kommer säkerligen från den här gruppen av världens befolkning. Ju mer desto bättre på något vis.

Att som lärare ha en sån här unge i sin klass, där den biologiska åldern är 11 år, emotionellt +-5 år och kognitivt +20 år. Där bläckfiskförmågan att pyssla med minst tre saker på samma gång samtidigt som högkänsligheten reagerar på knappnålen som faller till golvet i rummet intill och klasskamraternas alla olika sinnesstämningar. Eller det pmsliknande tillstånd där humöret ena stunden är superduperlyckligt för att sekunden efter vara totalt uppgivet och alldeles förkrossande ledset. Det är långt ifrån ett lätt uppdrag om man säger.


Idag är det torsdag den 15 februari och en dag där vi möjligen kan ha tagit ett stort och mycket viktigt steg i absolut rätt riktning. Ett steg där den 11 åriga filuren f r o m imorgon får ingå i en liten undervisningsgrupp med elever från årskurs 7 och 8. Ett steg där filuren ges undervisning i skolans alla högstadieämnen och utmanas att arbeta vidare med fördjupande uppgifter när grunduppgifterna är slutförda. Ett steg där han utökar sin undervisande lärarkår med behöriga lärare i majoriteten av ämnena. Om vi har tur får han med detta både en social gemenskap, ämnesdidaktiskt skickliga lärare samt möjlighet till acceleration att gå vidare snabbare. Och.... kanske det viktigaste av allt.... han kanske möts av en lärarkår som inte längre har skygglapparna på och envisas med det högst omedvetna förhållningssättet ”så här gör man”.

Vi har kört huvudet rakt in i betongväggen så oändligt många gånger att jag inte längre egentligen vågar hoppas på att det här kommer att bli en lösning som lyckas över tid. Ändå tänker jag att jag måste andas in hopp, och våga andas ut mitt tvivel. Om jag tar ut glädjen i förskott kanske det inte blir i onödan den här gången. Idag blir kanske dagen då vi äntligen vänder blad ❤️


Likes

Comments

Utmattning, Lycka


Något av det roligaste och mest givande jag vet är att föreläsa. Jag har några särskilda områden som jag brinner extra för och som jag gärna delar med mig av. Sedan jag blev sjuk har jag inte haft möjlighet att föreläsa i den utsträckning som jag egentligen vill och för min egen energipåfyllnads skull behöver men idag var det äntligen dags igen. Dagens föreläsningsinbjudan kom från en ledningsgrupp som ville få ett digitalt verktyg presenterat för sig. Lite läppglans på för att smörja munlädret, sen var det bara att köra. Två timmar senare hade jag en ny inbjudan med mig, då inför deras personalgrupp. Med det får jag väl anse mitt bidrag idag relativt lyckat.

Även om föreläsningen gick mycket bra besväras jag extremt just nu av tröttheten som tilltagit de senaste två veckorna. Igår somnade jag ute i bilen medan filuren hade sin danslektion och imorse höll jag knappt på att komma upp. På jobbet i förmiddags höll jag på att börja gråta trötthetsgråt när jag pratade med min kollega. Trötthetsgråt är en gråt som inte står för något annat än att allt bara blir för mycket. Att gå på toaletten blir ett för stort projekt. Att teet blir kallt innan man hinner dricka upp det upplevs som en gigantisk katastrof. Att man inte hittar mappen på datorn fast den ligger mitt framför ögonen på en får bägaren att rinna över. Typ. Hjärnan är som en seg smet och allt geggar ihop. Tankar fastnar som insekter på äckliga flugpapper, som nykokt ris som ska försökas sopas upp, gigantiska labyrinter med meterhöga väggar eller kvicksand som man trots försök inte klarar att ta sig ur.

Jag var till vårdcentralen på morgonen idag och tog en himmelens massa blodprov. Igen.. Borrelia. Sköldkörtel. B12. B l a. Läkaren har bestämt sig för att remittera mig till en stressmottagning eftersom min utmattning fortfarande är så dålig och inte blir bättre och för den remissen krävs superfärska blodprover. Varje gång jag hittills lämnat blodprov har jag varit övertygad om att de kommer hitta orsaken till tröttheten, dvs vilken fysisk åkomma jag lider av. Att vara så trött och ha så mycket ont i huvudet och i kropp utan att lida av en medicinsk åkomma känns liksom inte rimligt. Ändå har det varje gång visat sig att jo då, fysiskt frisk som en nötkärna. Bara rysligt kognitivt, psykiskt och emotionell utmattad....

Ikväll blir det en superlugn och vilsam alla hjärtans dag. Kladdkaka med grädde får bli familjens firande. När min stora älskade tonåring kommer hem från kvällens träning vill säga. Tur att han inte ärvt sin mammas alla egenskaper ❤️




Likes

Comments

Grubblerier


Under en lång tid har saker processats. Frågor har vänts ut och in på. Tankar har snurrat hit och dit. Samtal har förts.

För många år sedan befann jag mig i en relation som inte var helt bra, jag tog mig inte utrymme att vara jag. En sensommardag frågade jag min betydligt äldre kollega, kvinnan klok som en bok. ”Hur vet man när det är dags?” ”Man vet” blev hennes svar.

Hittills i livet har hon visat sig ha rätt många gånger. Precis som nu. Med skola. Med fritidsintressen. Med mig. Men låt mig stänga eventuella spekulationer... inget har med relationer inom familjen att göra.

Vi kan väl säga att processandet i olika frågor fått oss att känna det kollegan sa ”man vet”. Och då är det dags att fatta beslut för att gå vidare.

På bara några få veckor har tre sådana fattats och det känns så bra! Befriande. Tillit till tiden, vishetens råd ❤️

Likes

Comments

Lycka, Mode


Efter jobbet idag hade jag en bokad tid hos frisören. Jag ger mig själv väldigt lite egen tid, på tok för lite enligt psykolog, läkare och min fantastiska massör. Tydligen ska det vara viktigt, att fylla på de egna reserverna. Det är bara så otroligt svårt, att sätta annat och framförallt andra, åt sidan för att lägga tid på sig själv. Utan att få dåligt samvete. Det känns otroligt egoistiskt och fult. Min förra psykolog svarade mig alltid när vi kom in på det här ”men, det är väl inte rationellt att tänka så?!” Eeehhh....?... Vad har det med saken att göra tänkte jag varje gång hon ifrågasatte mig.

Men, eftersom jag får smäll på fingrarna av de som har i uppgift att coacha mig frisk igen så fort jag lägger all min lediga tid på andra så har jag försökt att hitta saker som ger mig energi. Saker som bara är för m i g.



Ett besök hos frisören är lyxigt och bara för mig! Egen tid. Att bli bortskämd med en kopp te och alltid med något gott till. Att få prata vuxenprat på det mest ytliga vis som finns. Bläddra i skvallerpress. Bli ompysslad i håret. Och dessutom bli lite piffig.



Ser alltid ut som en utomjording där jag sitter i allt folie. Men resultatet bli bra! Jag får fejkgrått för att dölja det riktiga grå och blir väck med de trasiga topparna. Dessutom fönar hon till det så att jag känner mig alldeles kändisstylad.

Min frisör klipper även filuren och idag berättade hon att hon på en skooterutbilding som hon nyligen gått hade mött en person som hon tyckte påminde mycket om min unge. Hans frågor, hans blick, hans sätt att lyssna. Så hon hade frågat honom, först vad han jobbade med och sen om han var ett geni. Han hade svarat ja och det gjorde mig så glad! Inte att han var en filur utan att hon helt värderingsfritt och bara genuint nyfiket ville veta. Fler sådana människor till världen!

För att göra måndagen till en ännu bättre dag fick jag dessutom hämta filuren som valt att vara kvar på skolan. Till 16:30! Anledningen? Han hade fått i uppgift att göra en bilduppgift på s i t t sätt ❤️


Likes

Comments

Grubblerier


Jag förundras över den dubbelmoral som genomsyrar både den ena och andra i vårt avlånga land. 

Kommer ni ihåg när Robinson hade premiär på TV? Känns som igår men är egentligen evigheter sen. Hej å hå vilka protester som följde! Trots att alla kände sig förfärade så satt nog de flesta bänkade vecka efter vecka. Så kom Big Brother, Baren, Paradise Hotel, Farmen och en himla massa andra liknande program. Med fylla, lömska ”bakom ryggen” snack, utanförskap, sex och allmänt otrevliga beteenden och vokabulär. Personligen kan jag på sin höjd sett något avsnitt någon gång men kan inte säga att jag följt något av programmen. Någonsin. De som tycker det är bra kan väl se, personligen ger de mig inget annat än irritation och utslag på kroppen.

Det som förundrar mig är inte att folk fortfarande följer programidéerna utan den dubbelmoral som uppstod i samband med lördagens deltävling av Melodifestivalen. David Lindgren, programledaren, gjorde ett inledande nummer där han och två manliga dansare körde ett poledancenummer följt lite senare i programmet av en Lill Lindforsimitation där han tappar sina kläder. Twittrare och andra sociala medierengagerade tittare förfärades över det olämpliga innehållet. Sexanspelningar och naket! I ett program som vänder sig till b l a barn! 

Alltså, K o m I g e n!!!! You gotta be kidding me!! Vi bombarderas dagligen av vedervärdiga programinnehåll på bästa sändningstid, ungar surfar sex, fylla, svordomar på youtube alla dagar i veckan oavsett föräldrar vet om det eller inte, lyssnar på musik med budskap som framförs på alla möjliga äckliga sätt och så reagerar folk på att David Lindgren driver med sig själv och sina pappa chips tuttar???

Jag blir alldeles matt. Hur orkar folk? Själv älskar jag självironin och de människor som levererar en balanserad och verklig bild av livet, utseende och behov. Så från mig till dig David, thank you ❤️

Likes

Comments

Särskild begåvning

Låt mig provocera en liten stund. Och ifrågasätta de värderingar du som läser detta högst sannolikt bär på. Medvetet eller förmodligen helt omedvetet. Och mest troligt inte alls av ondo..

Föreställ dig en person som har en utvecklingsstörning, vi tar en individ med Downs syndrom som exempel. Har denna ett lägre värde än dig? Alltså, är den lika viktig som du? Lika värdefull? Lika varm och empatisk som du? Lika behövd som du? Lika saknad som du om hen inte längre fanns i livet eller i ditt liv?

Jag sätter det allra käraste jag har på att du svarar ”såklart Ja!” på den frågan. Du tycker säkert att jag är obekväm och framförallt obehaglig som ställer sådana dumma och kränkande frågor. Som om du skulle se ned på en person med utvecklingsstörning. Och tycka du är viktigare än hen. Vad är det för en hemsk person som tänker så?!

Om jag säger så här då... Tänk dig en individ med snorhögt IQ, en så smart så hen en vacker dag utses till nobelpristagare i kemi, eller blir inskriven i historieböckerna likt Albert Einstein eller Leornado da Vinci. Är hen lika viktig som du? Lika värdefull? Lika varm och empatisk som du? Lika behövd som du? Lika saknad som du om hen inte längre fanns i livet eller i ditt liv?

De flesta av oss skulle tveka en aning på svaret. För egentligen ja, men... personer med högt IQ är ju faktiskt lite skumma... och de fungerar inte socialt, är typ lite spookie... garanterat besserwissrar, och visst har dem lite konstig humor. Man förstår de inte och är det inte så att de kan bli typ lite farliga?

Känner du igen dig i dessa, eller någon av dessa, tankegångar? I så fall var du inte ensam. Det är nämligen de kommentarer jag ofta möter. Och tankar jag själv har tänkt. Ända till för ett år sedan.

En av mina barns kusiner föddes med Down syndrom. Hon och min filur har ända sedan hon föddes haft något särkilt band mellan sig. Det är som att de förstår varandra. Att deras totala olikheter gör dem lika. Jag brukar säga att de är lika olika.

När kusinen föddes var vi inte särskilt oroliga för att omvärlden skulle se ned på henne eller behandla henne med avsky. Kunskapen om utvecklingsstörning är i vårt land omfattande och vi har i vårt samhälle byggt upp en grundstruktur som ger gruppen rätt att utvecklas och leva ett liv utifrån sina förutsättningar. Vi har exempelvis särskola, daglig verksamhet, diskrimineringslagstiftning osv osv. Att nedmonteringen av personlig assistens sen är under en vedervärdig process är en annan diskussion och skulle kunna formuleras i ett annat mycket långt och kritiskt inlägg. Men tillbaka till dagens ämne..., vår musikälskande, nyfikna, pigga skoltjej till kusin älskar sitt liv och blir älskad och respekterad av alla.

Men det är här något mycket märkligt sker. För även om vi vet att individen med utvecklingsstörning, som vi månar och bryr oss om, har ett lägre IQ än övriga i samhället, så har de flesta av oss en respektlös och avståndstagande uppfattning om de individer som är de utvecklingsstördas totala motsats. Jag pratar om de särskilt begåvade.

Kärt barn har som alltid många namn. Särbegåvade individer. Individer med hög intellektuell intelligens. Personer med hög kognitiv förmåga. Filurer. Gifted. Talented.

Lektionsdags! Kika på grafen nedan. Det gråa och ljusblåa fältet till vänster sammanfattar vår lilla kusin. De som har ett IQ från 70 eller lägre, dvs de som benämns ha en utvecklingsstörning. Det mörkblåa fälten i mitten är de som har en genomsnittlig kognitiv begåvning. Längst ut till höger, på det gråa och ljusblåa fältet, ligger de med högst intellektuell intelligens. De som benämns vara särskilt begåvade.


Att ha en hög intellektuell intelligens är en förmåga som innebär att du tänker väldigt abstrakt och komplext och lär och ser samband och mönster väldigt snabbt. Du har +130 i IQ och tillhör en grupp på ca 3% i världen. Enligt Skolverkets uppskattning är 3-5% särskilt begåvade men då har de naggat lite på det orangea fältet längst till höger.

Hög intellektuell intelligens är något man föds med. Det är helt oberoende av samhällsklass, kulturell bakgrund, religös övertygelse, ålder eller kön. Det betyder med andra ord att det inte spelar någon roll om du bor i San Franisco eller Sankt Petersburg. Är muslim eller ateist. Om du är högutbildad eller analfabet. Om du bor i en storstad eller i en by på landet. Oavsett din sexuella läggning, din hudfärg eller om du är två eller 65 år.

Förmågan är medfödd och borde ses som en gåva. Istället, pga samhällets och enskilda individers okunskap, råder direkt felaktiga uppfattningar om dessa människor vilket både skadar och hindrar dem. Det här är människor som historiskt ses som genier och som förändrat världen till det vi har idag. Det är tack vare dessa som vi håller i vår iPhone, transporterar oss i bilar, njuter av vacker konst på väggarna osv. År 1946 startades en ideell förening i Storbritannien som syftade till att föra samman intellektuellt intelligenta människor världen över. Föreningen gavs namnet Mensa och med ett IQ från 131 eller över kan man ansöka om medlemsskap.

Jag sållar mig till skaran som trodde att Mensamedlemmar och andra genier var de som kunde rabbla hela telefonkatalogen utantill, som saknar empatisk förmåga och som är så udda att de blir annorlunda och kanske t o m omöjliga att umgås med. Jag kopplade i ärlighetens namn också ihop denna smarthet med ett värde och förminskade i min tanke dem som individer.

När vi för ett år sedan fick konstaterat att vår yngsta hade ett så högt IQ att han ramlade in i gruppen särskilt begåvad stod vi gapandes och fattade ingenting. Han? Smart? Geni? Jag minns den sjuka känslan när jag gick in på Mensas webbsida och började läsa där. Min unge kommer kunna bli medlem i Mensa!

Där och då blev jag tvungen att börja tänka om, lära om, kring alla mina tidigare förutfattade meningar bygda på fördomar och okunskap. Min filur personifierade gruppen med hög kognitiv förmåga och hög intellektuell intelligens. Och helt plötsligt fick genierna ett ansikte. Och för mig fick dem ett värde. Precis som vår lilla utvecklingsstörda kusin alltid och helt självklart hade haft.

Under helgen har jag varit i ett sammanhang där jag med andra diskuterat hur vi bäst och mest framgångsrikt kan normalisera den grupp i samhället som har en högre intellektuell intelligens än övriga i befolkningen. Vi har, tack och lov, lite olika ingångar även om jag personligen är helt övertygad om att vi till detta behöver två saker. Kunskap och relationer.

Vi måste lära oss om vad särskild begåvning är och vi behöver få ansikten på vilka dessa är. För vi är inte skumma, vi är inte besserwissrar. Vi är mänskliga och vi har i allra högsta grad en empatisk förmåga.

Jag har accepterat att jag inkluderas i gruppen särskilt begåvad och därmed är smartare än 96% av jordens befolkning. Betyder det att jag är mer värd än dessa? Inte alls! Det enda det betyder är att mina tankeprocesser ser annorlunda ut, går extremt snabbt och ger fenomenala förutsättningar att se samband och nya vägar. Och precis som dem som är genomsnittligt begåvad har svårt att förstå detta, lika svårt har jag att förstå att alla inte tänker lika komplext och intensivt som jag. Men vet du, vi behöver inte förstå. Vi behöver bara respektera. Att vi är olika. Och att det inte har något att göra med vilket värde vi har ❤️


Likes

Comments

Särskild begåvning , Utmattning


Livet med en filur... Har du någon gång funderat över hur mycket tid du lägger på ditt barns skolgång. Eller hur mycket tid du eller dina föräldrar la på din egen skolgång för att få denna att funka? Troligtvis inte.

Men det har jag. Dagligen. Varför? För att det äter upp mig. Min tid, min ork, min tilltro, mitt tålamod. Låt mig förklara.

Tiden till min förstföddas skolgång den gångna veckan:

Måndag: Har du bestämt dig för aktivitet till friluftsdagen? Behöver jag förhöra dig på engelskaglosorna?

Tisdag: Imorgon har du förhör på centrala begrepp i islam, känner du att du har koll eller vill du ha hjälp?

Onsdag: Jag hämtar dig efter skolan idag!

Torsdag: Imorgon serveras det raggmunk till lunch!

Fredag: Imorgon är det helg!

Tiden till min filurs skolgång den gångna veckan:

Måndag morgon: Skjutsa till skolan. Idag är det kort dag och du har fysik!

Måndag eftermiddag: Åt du något idag till lunch? Vad gjorde ni på fysiken? Det var ett läskigt experiment, man kan dö av gasen? Du tänker inte gå tillbaka nästa fysiklektion? Jag tar kontakt med läraren och förklarar varför du fick ångest! Vad gjorde ni på SOn? Du lärde dig inget? Men du stannade kvar en stund? Jaha, du spelade pingis med klasskamraten! Kul!

Måndag kväll: Mailar fysikläraren, får ett svar tillbaka, läraren hade uppmärksammat ångesten. Ska tänka om till nästa lektion.

Tisdag morgon: Skjutsa till skolan. Läraren har NP med åk 6, filuren ska titta på film istället.

Tisdag eftermiddag: Åt du något till lunch idag? Vad gjorde du på svenskan? Vågade inte se klart, för det var en mörk skog fem minuter in i filmen? Vad gjorde du då? Aha, kollade youtube och löste Rubiks kub? Nytt rekord på 22,54 sekunder, bra där! Vad gjorde du på engelskan? Inte så mycket, okej.

Tisdag kväll: Du tänker inte gå på fysiken, bilden och musiken imorgon? Varför? Du kan dö på fysiken? Du lär dig inget på den två timmar långa bilden? Och ni har grupparbete på musiken? Mailar för kännedom berörda lärare vad som kommit fram. Får svar från två, har under kvällen en mailkonversation om hur vi kan tänka. Ena läraren skriver att all information finns i ett digitalt verktyg.

Onsdag morgon: Skjutsar till skolan. Idag har du en plågsam dag? När du kommer dö på fysiken och inte lära dig något på hela dagen?

Onsdag lunch: Okej, du har bestämt dig för att gå hem? Och det är inget att diskutera? För att du inte kommer lära dig något och för att förmiddagens lektioner var värdelösa? Har du ätit någon lunch? Det var en äcklig lasagne med konstig smak?

Onsdag eftermiddag: Gör mat, går inte att äta, vegetariska såsen är inte tillräckligt fint mixad. Ringer rektor, pratar in meddelande på telefonsvararen.
Onsdag kväll: Magsmärtor pga för lite mat under dagen. Får mail från musikläraren att filuren inte kom till lektionen, svarar henne. Mailar rektor och biträdande att vi behöver ses på torsdagens uppföljning (som trots förutbestämt inte genomförts en enda gång) och få ordning på det som fortfaracee inte funkar. Rektor kan inte, men denne ska be biträdande att närvara.

Torsdag morgon: Skolan börjar 10, filuren går själv.

Torsdag eftermiddag: Åker till skolan för möte. Köper banan och drickyoghurt till filuren. Yoghurten smakar beskt, halva dricks upp. Bananen går i. Möte med biträdande, svenska lärare och coach. Coach återkopplar från fysik och bild, efter dennes kontakt med berörda lärare. Filuren själv deltar en stund och beskriver vad som stökar på dessa två lektioner. Svenskaläraren berättar att hon läst Skolverkets ämnesdidaktiska stödmaterial, konstaterar att det var som att läsa om filuren från början till slut. Frågar hur vi ska göra med de digitala system lärarna använder sig av som filuren och vi fortfarande inte har tillgång till, ingen vet. Jag föreslår en gammal hederlig kontaktbok. Hur blir det med idrottsdagen, ska filuren vara med? Ingen har tänkt på det. Jag önskas vara med under lektioner för att hjälpa lärare att läsa filurens signaler. Tveksamt om det är en bra idé. Hur går det med ansökanaförfarandet om handledning från SPSM? Kontakt är tagen men ni ringer om varandra? Okej, hoppas ni får tag på varandra snart, lärarna behöver ha någon att bolla med, även när de upplever svårighet och frustration över knepigheten att undervisa ett geni.

Torsdag kväll: Berättar för filuren vad som sades på mötet. Filuren tillägger:

- frågeställningarna i NP i fysik häromdagen, otydliga frågeställningar - hur ska jag veta vad jag ska svara? Ställ ordentliga frågor som går att besvara!!

- det är visst viktigt att få jobba med detaljer! Och det går inte att göra det med vattenfärg! Det är ett äckligt material som är kladdigt och oprecist.

- ”När lärare berättar en massa fakta, då blir allt roligt!! Då spelar det inte någon roll vilket ämne det är! Tänk om alla lärare kunde berätta massor varje lektion! Wow alltså!!”

- ”Jag hatar när människor säger, åh du är särbegåvad, då kan väl du allt?! Det är SÅ korkat, såklart man inte kan sånt man inte lärt sig!! Som att man skulle veta vad 1+1 är när man föds, det gör man ju inte! Man måste lära sig! Det måste alla! Även vi som är särskilt begåvade!!”

Jag mailar berörda lärare detta samt lägger till: Ex samtidigt som han målar med vattenfärg på bilden kan läraren berätta om en känd konstnär, vad vattenfärgskakan är gjord av, hur pigmenten blandas etc. Eller på syslöjden berätta vart ifrån i världen ett specifikt tyg kommer ifrån, hur man färgade tyg förr, vad olika tekniker kommer ifrån, vilket mode som var inne när och varför etc.

När kunskapsinformation uteblir eller inte sker i tillräckligt hög utsträckning eller om han bara gör en sak i taget tröttnar han snabbt. Eller rättare sagt, tappar koncentrationen snabbt. Hemma gör han alltid tre saker samtidigt - ritar, tittar på TV och kollarYouTube eller hackar grönsaker, tänker ut en ny koreografi och löser matematiska tal. I hans hjärna pågår flera parallellprocesser samtidigt. Så är det även under skoltid.

Om han är inne i ett tillräckligt djupt och intensivt tänkande ber han ofta omgivningen vara tyst, vänta eller lämna honom ifred en stund. Om inte så behöver han intensitet av olika inputs. När det sker blir han alldeles lycklig och lugn i själ och kropp. Adhd beteende = understimulerad.

Om han verkar irriterad eller ointresserad kan ni med fördel spegla honom ”jag tycker mig ana att det finns något som du inte är nöjd med eller något som känns otydligt, kan du berätta så ska jag göra mitt bästa att hjälpa” Ofta är det inte det man tror.

Ge honom också gärna feedback, varje lektion eller någon gång i veckan, på vart han ligger eller arbetar. Ex ”den här lektionen har vi arbetat med moment från åk 6/7. Om du fortsätter/gör klart/finslipar/läser vidare etc. kommer du bli godkänd i momentet och vi kommer då gå vidare till det här...”

Fredag morgon: Återbesökstid hos läkaren gällande min egen sjukskrivning och intyg om vård av barn. Sms från lärare som försovit sig, är i skolan 10:45. Skjutsar filuren till skolan.

Fredag lunch: Får mail från bildlärare. Jag har givit förslag på att filuren gör klart uppgiften med vattenfärg så att bedömning kan ske och under helgen som hemuppgift göra en ny bild utifrån samma bedömningsmoment - hårda/mjuka bokstäver, kalla/varma färger samt med 3D perspektiv - fast i tusch så att han kan arbeta med detaljer. Fick ett bra men föräldraorydligt svar tillbaka, ber coach och biträdande vara tolk mellan filuren och ansvarig för bilduppgift.

**********************************************************************************

Snart är det fredag eftermiddag och dags att hämta filuren från skolan. Efter det tar vi en efterlängtad helg. En helg där vi likt alla andra helger samlar kraft för att orka ta oss an den nya vecka i samma anda.

Ofta går luften ur mig och jag känner mig som en av filurens hundratals ihopknögglade ark, där ett streck, en prick, en skugga blivit så fel att bilden kastas iväg i en bollliknande form. Ibland anar jag ett ljus i tunneln. Många gånger har jag bara lust att skrika rätt ut. Lika många gånger är jag tacksam för alla små ansträngningar enskilda individer gör. Som svenskaläraren som på egen hand läst in sig på det ämnesdidaktiska stödmaterialet. Eller när coachen på egen hand tagit kontakt med undervisande lärare och fört filurens talan. Det får mig nästan att börja gråta av lättnad.

Att vara mamma till en filur är mer än ett heltidsjobb. Jobbet att få ihop hans skoldagar har varit min vardag så länge att jag inte minns hur det är att ha två barn som har en skolgång som är anpassad för dem och därmed får dem att må bra ❤️

Likes

Comments

Drömmar, Lycka


När min tonåriga unge slutade i skolan idag hämtade jag upp honom och filuren. Tillsammans åkte vi till den ishall där Tre Kronor hade öppen träning, deras näst sista dag innan deras avfärd till 2018 års olympiska spel. 

Att stå invid isen, bakom plexiglaset och se den fyra år äldre spelaren Rasmus Dahlin gjorde drömmen på många vis verklig. 

Ibland är det viktigt att ge drömmar bränsle. Att nästan nudda vid de människor som likt min tonåring också drömde om att sätta på sig den blågula tröjan gör drömmen nåbar. De ser ut som vem som helst, är möjligtvis lite längre och lite mer vältränade än gemene man, men är annars lika finniga, lika långhåriga, lika skäggiga som grannen, brorsan, farbrodern osv. De är verkliga människor som med hårt slit, med många motgångar och med en målmedvetenhet starkare än någonting annat tagit sig till toppen.

Vi behövde se de drömmar som faktiskt blivit verkliga. Nu kämpar och siktar vi vidare. Högt och med ny kraft ❤️


Likes

Comments