Plåstra om min själ.

Jag har alltid solidariserat mig med de psykiskt svaga, de sköra, de rädda, de förvirrade, de sorgsna utan anledning. De som ser på sina egna liv som en skuld. De som kan vakna mitt i natten med panikångest och en innerlig lust att skära sig själva.

Fortfarande talas det om psykisk utsatthet med en rejäl dos, sval distans. Vi lever i en tid och i ett samhälle där man måste vara stark för att vara svag och där de på riktigt utsatta, de sköra och själsligt sjuka ses på med en viss blick som säger: ”Det är synd att du mår som du mår men du har ett eget ansvar för att det blivit så här.”

En bruten arm går att gipsa. Men en bruten själ går inte att plåstra om. Ett skört psyke har tiotusen fällor av ensamhet, rättfärdighet, människors ointresse, och rädslor att falla i dagligen. Vi ser fortfarande på psykisk sjukdom som om det vore en fråga om karaktär. Ungefär som många ser på missbruk och dess djävulska konsekvenser. Det är väl bara att ta sig samman? Eller?

Ingen skulle säga till en människa med cancer att det enbart handlar om att ta sig samman och på det sättet överbrygga sjukdomen. Att så många av oss lider av vemod, depression, ångest och självmordstankar är det ultimata, och egentligen det enda, beviset jag behöver för att vår tid är på väg käpprätt åt fel håll.

Vi är i den här natten tillsammans.

Vi behöver varandra mer än någonsin.

--------------------------------------------

#Personligt #PsykiskHälsa #Känslor #Livet #Ensam

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229