KANSKE VAR TVÅ?
Jag skrev för ett par dagar sedan att jag skulle berätta en sak för er. Jag vet inte om jag berättade vad det skulle handla om, men jag tänkte berätta för er djupare ang. min operation som gjordes veckan innan Julafton 2015.
En operation som förde mig sig ärr, rädsla och enormt många tårar, då och även nu.
För ett par veckor sedan var jag på återbesök på speciallist mödrar vårdcentralen i Lund.
Där jag fick träffa hon som opererade mig, tydligen hade jag snackat med henne innan min op också, men det minns jag väldigt svagt då jag var ganska lost på moffrin.
Hur som helst, min syster är med mig på detta besöket. Hon berättar vad de sett när det skickat in min 'cysta' på analys. Och nu när jag var hos BM för snart 2 veckor sedan så pratar vi om just detta, och hon frågar mig om jag vill ha en kopia på det som hon fått in, där det skrivit vad som hänt och skett, och vad som hittades. Min barnmorska berättar även att dem hittat naglar i 'cystan', hon som opererade mig sa att dem hade hittat hår, brosk och proppar i min 'cysta'.
Vi kommer aldrig riktigt att få svar på vad det egentligen var, men de hade en liten aning om att det kanske var ännu ett foster. Vi kanske väntade två, istället för en. Men att den andra graviditeten satt sig på äggstocken istället. Vilket det kan göra tydligen, det går att gå en graviditet sådär, men det gör oftast mycket mer ont. Så nu i efterhand så kanske vi väntade tvillingar.
Jag har svårt att tro det, men när barnmorskan sa att det även fanns rester av naglar så började vi spekulera kring det. Kanske var det så, kanske var det inte så. Vi vet inte och kommer aldrig att få 100% svar på det heller.
Och det känns kanske hemskt att säga det nu, men i såfall var det tur i oturen. För jag vet att jag aldrig hade klarat av att ha tvillingar, inte heller att gå en graviditet med en som växer på äggstocken. För den smärtan som redan bidrogs med allt var oförglömlig. Den har gett mig 'men' för livet. Jag är rädd att ens tänka på förlossningen, jag får panik av att tänka på att det kommer att göra ont. Mitt hjärta slår tio gånger snabbare när jag tänker på att det snart är dags för ännu ett sjukhus besök, denna gången för att förlösa min tredje dotter. Jag blir som ett nervbrak för jag vill inte att det ska göra ont. Jag vet att smärtan denna gången är värt det, att jag får något fint för resten av livet utav det, men jag kan inte låta bli att få panik.
OCH jag vet jag har gjort det två gånger innan, men detta är inte samma sak. Ni kommer aldrig att förstå.
Inte nog fick jag min utredning av IVO tidigare i veckan, där har jag alla journaler, allt som gjorts, allt jag fått de dagar jag sökte hjälp, och när jag läser och dessutom fick höra detta när jag var på återbesök- "jag trodde att du skulle komma tillbaka och inte vara gravid längre.. jag trodde verkligen att du skulle få missfall efter operationen, glad att se att graviditeten är som den ska!".
Ni kommer nog aldrig riktigt att förstå hur många gånger jag upprepat det i mitt huvud.
Allt spelas upp gång på gång, innan jag somnade in före min operation när jag hög som ett höghus säger "men bebisen, kommer den att klara sig?" & får till svar "du är prio ett, du är levande just nu".
Och det första jag säger när jag vaknar upp på uppvaket, helt borta fortfarande- "lever mitt barn, lever bebisen?" och jag får till svar "bebisen mår fint!", jag tror aldrig ni kommer att förstå hur skönt det kändes för mig att höra de där orden. Där och då började jag binda bandet med min ofödda dotter, vilket jag inte visste då att det var en flicka. Jag är helt säker på att mina känslor och mitt band till detta lilla livet i min mage kommer att bli helt magisk, för vi har redan gjort en enorm resa ihop. Hon har kämpat tillsammans med mig, in i det sista. Och är idag den mest spralliga lilla grodan i världen.
Och ja jag har tänkt skriva detta ett tag, men jag var inte säker på om jag verkligen ville dela med mig utav det. Det är ännu ett känsligt ämne för mig, och jag har ärr för livet.
Bara J pratar om det ibland lipar jag, för att jag inte tycker att han förstår nog. Men jag vet efteråt att det var svårt för även honom, han fanns där för mig dygnet runt, det var hans famn jag låg i på badrums golvet, det var han som ringde ambulansen, det var han som fanns vid min sida efter uppvaket, det var han som sov med mig på sjukhuset de dygnen jag låg där. Han var guld värd för mig. Och där och då, insåg jag att jag valt att ha barn med en helt rätt kille. Även om hon inte var planerad, så har hon aldrig varit oönskad. Och någonstans försvann min rädsla över att han kanske skulle svika mig och vår dotter, framförallt vår dotter. I början var jag väldigt rädd, med all rätt faktiskt. Och det vet han om. Men han har bevisat gång på gång varför jag faktiskt kände mig trygg med att vilja bära på hans dotter, varför jag valde att behålla istället för abort, varför jag vill ha honom vid min sida. Han bevisar det dagligen för mig, oavsett om vi ibland bråkar, så handlar allt om missförstånd. Och att driva med en gravid är inte heller jätte lätt ;).
Inte nog är han bästavän med mina döttrar. Dem tre är bästa vänner. Och mitt hjärta smälter av att se dem ihop. Jag är spänd på att få uppleva detta med honom.
