Ibland kan jag undra hur jag tänkte? Vad hade jag ett hjärta utav? Varför var jag ett sånt svin?
Dessa frågor ploppar upp ganska ofta i mitt huvud nu mera.. antagligen samvetet som kommit ikapp.

Jag inser när jag läser gamla saker vilken hemsk människa jag faktiskt varit. Och anledningen till det vet jag inte!
Jag förstår bara inte hur det kunde vara jag? Och allt som jag sagt och faktiskt gjort? Dessutom mot en människa som då betydde enormt mycket för mig och som dessutom än idag har en stor plats i mitt hjärta, frågan är hur kunde jag vara så hemsk då? Jag tror ibland att jag är hemsk idag, typ när jag har PMS, men jag kan nu säga att jag inte ens bår hälften av den hemskheten jag utsatte andra för då. Jag har sagt/skrivit så grova saker, fått utbrott för absolut ingenting och suttit och typ hotat en människa jag faktiskt brydde mig om.. detta var några år sedan, jag har liksom växt upp. Men när jag råkar komma in på det så kan jag inte låta bli att kräkas mig själv i munnen. Då skulle jag aldrig erkänna att jag gjorde fel, men idag kan jag säga att allt det där jag utsatte andra för med mina ord och okontrollerbara känslor är långt ifrån ok!
Ibland drömmer jag om att bara skicka meddelanden och be om ursäkt. Men räcker det? Är det värt det efter alla år? Inte för att jag förväntar mig att de ska förlåta mig, utan bara för att jag kommit till insikt att felet var jag. Och jag vill be om ursäkt för att lätta på hjärtat. Jag tror inte det är lönt. Tror inte ens en ursäkt kan täcka en fjärdedel utav allt jag sagt.

Där är mitt problem, i situationer där jag känner mig obekväm, ledsen, arg, sviken osv osv så kan jag säga så otroligt många dumma och elaka saker. Utan att ens bry mig för stunden. Detta tog liksom bara något år innan jag kunde inse det liksom. Nej men egentligen inte, jag har bara varit för stolt för att erkänna det! Tack och lov är mitt humör bättre idag, mycket bättre och det kan dem i min omgivning medge. Kanske lärde jag mig något utav det? Förmodligen. Jag hoppas det! För jag vill aldrig någonsin bli en sån människa igen, för det finns ingenting att vara stolt över. Jag är glad över att det ändrat mig som person, samtidigt som jag hatar att jag skadade människor jag brydde mig om påvägen hit. Idag tänker jag mig mer för innan jag yttrar mig om något!

På senare tid har jag tänkt tillbaka otroligt mycket på min barndom. Och jag har med tiden insett att vissa saker som jag/vi fått uppleva är helt skevt.
Ett barn ska inte få se och höra vissa saker. Det är bara så.
Förut har jag dock inte tänkt på det såhär som jag gör nu. Jag har nog aldrig bearbetat det. Jag har nog bara förträngt det.
Även om jag önskade att vissa saker aldrig hade hänt i min barndom är jag ändå glad, för det har gjort att jag kan göra annorlunda som mamma idag.
Jag tror egentligen jag borde ha pratat med någon. Jag mår inte ”dåligt” av det idag på ett sånt sätt, men ja det påverkar mig såklart. Och bilderna i mitt huvud spelas bara tydligare och tydligare. Och känslorna jag kände där och då kan jag relatera till idag. Och faktiskt är det sorgligt. Där och då kunde jag inte förstå känslan exakt, jag var kanske 9 år. Jag gick i 3an iallafall.
Hur skulle jag någonsin kunna relatera känslan jag hade då? Hur skulle jag veta vad det var för känsla, förutom att jag var ledsen & rädd?
Men idag när jag vet och kan relatera känslorna så förstår jag ju vad det var jag kände. Och jag var nog där och då livrädd för att förlora en människa, sårad, rädd och ledsen.
Och bilden som jag såg då, kan jag se idag om inte ännu tydligare nu. Musiken som var på i bakgrunden minns jag så väl. Jag minns omgivningen som var. Jag minns hur jag med snabba steg, med tårar i ögonen gick snabbt in på mitt rum och trodde att jag skulle förlora den människan jag älskade mest, samtidigt som hela jag brister i gråt för mig själv med kudden över huvudet.
Jag tror bara jag behöver ventilera mitt förflutna. Min barndom. Mina minnen. Både bra och skeva.
Jag behöver prata om det. Jag vill inte hålla det inne längre, inte försvara det & inte hålla det hemligt längre.

Om ungefär sju veckor tar min lille lillebror studenten. Den känslan är obeskrivlig.
Jag är så stolt över honom. Hans kämpande genom allt. Jag är så spänd på att få se honom springa ut, få se honom stå där med sin studentmössa. Jag kommer förmodligen att gråta lite. Förmodligen kommer mina känslor svämma över av stolthet. Han är min lillebror men han är även min inspiration, varje dag. Jag har inte bara en fantastisk bror och bästa vän, jag har en fantastisk morbror till mina barn.
Jag hatar egentligen känslan av att må för bra, för då vet jag att den enda vägen nu är ner. Men jag mår överdrivet bra, pga stolthet.