Måndag den 20e Augusti klockan 06.32 stiger jag upp för att gå och kissa. Väl tillbaka i sängen och jag ska försöka somna om så känner jag hur det drar i magen, det gör ont. Inte värk ont, det kändes inte alls så som jag hade med Haley. Så för mig var det inga värkar. Efter en stund så lägger det av, jag försöker somna om igen, då kommer smärtan igen, denna gången lite skarpare.. Jag blir lite fundersam, väcker Hampus då är klockan 06.50 något, den killen reagerade nästan inte alls. Det var som att väcka en död helt allvarligt. 
Han sa ja, okej men det är bra. Sen somna han om mer eller mindre. Jag blir lite ilsk, skiter i honom tar min mobil, går in på FB, känner en till smärtsam dragning, och en till, och nu är klockan över 07, väcker Hampus, puttar på honom och säger att jag antagligen fått värkar, att det gör jävla ont nu. Han tittar, säger "okej" på nytt vänder sig om och sover vidare, för att sedan vända sig tillbaka och halv sätta sig upp och säga "har du värkar? ska du föda? då kör vi in till sjukhuset nu"
Ja, min reaktion var typ "idiot, jag ska inte föda än, så ont har jag inte. och för att man ska få komma in till sjukhuset måste man ha 5-6 minuter minst mellan värkarna.(omföderskor brukar få åka in redan om de är 5-6 minuter mellan värkarna.)"

Han sa inget mer, han insåg ganska fort att det började nu och det inte var lönt att slänga ur sig onödiga kommentarer. Jag försökte vila. Hampus ringde syrran för att fråga om jag kunde låna deras badkar, Lina var här nere, jag sprang ner vid halv 8 och skulle duscha, hampus bäddade madrassen åt mig, alla var ganska tysta. Jag var koncentrerad som fan. 
Haley sov ännu, men vaknade ganska snart. Runt 9 halv 10 var hon uppe. Jag låg då redan på madrassen, hade jävla ont, men värkarna avtog ett bra tag. Så då passade jag på att vila, och i den stunden trodde jag bara att det var falsk alarm, som tidigare. Fick vilat några timmar, Hampus hade bett Haley vara tyst. Och konstigt nog var Haley väldigt lugn den morgonen/dagen, hon var lugn, tyst och hjälpte till bra. Precis som hon fatta. 
När jag vaknade igen vid 12 tiden var jag så jäkla hungrig, bad hampus sticka ner och köpa en klämma på bageriett. Och en vetelängd, det gjorde han. Och Lina var tillbaka. Undertiden jag åt klämman, kom helvetet tillbaka igen. Mer ont, dock lika länge mellan varje värk. Ja, minst 20 minuter. Jobbigt och väldigt drygt. Lina tog Haley till stadsparken, medans jag låg och kved hemma. Hampus packa BB väskan för att vara säker, sedan bad jag om att bli körd till syrran då jag hade så jävla ont. Han körde mig dit, jag kved. Kom dit, och syrran tog hand om mig, hade tappat upp vatten och jag hoppade genast i badet. Det var känsla, det var så jävla skönt. Obeskrivligt. 
Syrran satt där med mig, vi snacka, värkarna kom och gick. Ryggen gjorde mest ont under bad tiden. Syrran masserade mig. Fan vilka änglar jag har vid min sida. 
Hampus körde hem sålänge och städade ifall jag skulle åka in så vi kom hem med den lilla till ett rent hem sen. Och såklart packade han klart det sista, gick ut med djuren och sen kom han till syrran. Då var jag uppe ur badet och det hade ännu en gång lugnat ner sig, jag satt i soffan fick en fläkt på mig, underbart! 
Jag åt lite kakor som vi tog med, hade till och med tagit med mig mitt öl glas med kiviks päron dricka i och is såklart. Snacka om besatt.

Sen kom Hampus med Haley, jag var utmattad, varm och trött. Och ont hade jag. Hampus passade upp mig, likaså min syster. Syrran tog ut Haley på deras innergård och lekte med grannbarnen. Undertiden sov jag och Hampus. Då hade jag inte alls ont, vi blev bjudna på mat, inte alls ont igen, då var klockan runt 19. Kände ingenting mer. Så vi stack hem, gick ut med djuren. Hampus satt och titta på film medans Haley sov och jag låg på madrassen och försökte sova.

23.53 ligger jag på madrassen och vänder mig om för att få till en rätt ställning att sova i, och när jag vänt mig om så knakar det till i hela underlivet på mig.. Och woow vilken vändning mitt liv fick, jag fick en rejäl jävla värk som gjorde så jävla ont. Jag skrek, ja, äntligen började det verkligen på riktigt. Det gjorde ont, nu kändes det som med Haley. 
I början var det Ok, det var 15 minuter mellan värkarna så det var lugnt liksom. 
Men det vände snabbt där också, när klockan är 00.12 börjar värkarna komma mer intensivt. 6-7 minuter mellan varje värk, det var värkar från helvetet vill jag säga. 
Det gick en stund. Hampus sa att vi skulle köra in i och med jag skrek här hemma. Nu höllt det inte längre, men jag visste att jag hade en bra bit kvar, jag sa att jag ville duscha. det var skönt, men det hjälpte inte mer. Duschade en timme ungefär, runt 01 så försökte jag göra allt för att inte tänka på det, hampus ringde in till förlossningen berättade hur jag kände osv.. De hade fullt upp så dem skulle ringa tillbaka. Då hade jag hoppat in i duschen igen, där satt jag. Det var skönt, hampus packade väskan, det sista som skulle i, mobil laddare osv.. Packade saker till Haley, ringde min syster, tog på Haley kläder och vid 3 tiden orkade inte jag mer. Jag sa att hampus skulle ringa in och säga att vi skulle komma in NU, smärtan går inte att förklara. 3 minuter mellan värkarna nu. Haley var klar, men hon sov ännu på soffan. Jag tog på mig kläderna, ställde mig vid divanen på soffan slängde ner huvudet på soffan och skrek. Haley blev självklart väckt utav det, jag fick grov ångest för det. Ja, jag tänkte på henne även fast jag stod/hängde där och hade ont. Hon kommer fram till mig yrvaken och nyvaken och klappar mig på huvudet och frågar om jag har ont. Jag tittar på henne och svarar "JA", hon lägger sitt huvud där jag har mitt, stående är vi båda två, dock somnar hon där. Stackaren. Som jag mådde när jag såg henne så. Hampus tog på henne skorna, sa att hon skulle till Min och David, att hon skulle få sova där, för att hon sen skulle få bli storasyster. 03.15 var vi hos syrran. Jag pussade Haley, berättade att vi kommer snart igen. 
Vi kör in till Lund, stannar om Statoil och köper lite snacks och dricka. 
Kör sedan till sjukhuset, stannar så nära så möjligt. Ringer på dörren, en jävla tid tar det. Tillslut kom hon öppnade och vi gick in, fick gå längst in i korridoren, fick mitt rum, klockan var 03.40 när vi kom in till rummet. Rum nummer 1. Gick in och la mig på sängen, hon satte på CTGn som skulle mäta lillans hjärtljud och mina värkar osv.. Fick panik, då jag inte kunde ligga stilla med den på. Jag hade ont, väldigt ont. Men jag var tvungen, hade den på i ca 40 minuter. Läkarna och barnmorskan var väldigt trevliga. 
Jag kunde snacka trevligt imellanåt, Hampus sitter där och försöker komma på vad han ska göra för att få mig på bättre humör, han frågar om vi ska fota. Nej säger jag. Jo säger han, kom nu. 
Jaja, försökte poesera så gott jag kunde. Det gick inte. Det var omöjligt. 
Sen kommer barnmorskan in igen och kollar, jag var öppen 3 cm när klockan var 04.12. Omöjligt, jag borde varit öppen mer tänkte jag. Men nej, det ska segas, det ska gå sakta. Jävla skit. 
Jag fick mer och mer ont, värkarna höll sig längre stunder nu, och jag klarade inte det. Hade ont i svanken, ryggen och alla kroppsdelar jag har på kroppen. Hon föreslog ett bad, JAAA skriker jag. Bad är min bästa vän vid såna lägen. Hon tappade upp badet, sen kom hon in och kalla på oss. Vi gick dit, i min takt. Och hon sa att jag fick stanna när jag hade en värk, jag stannade. Lutade mig mot Hampus och skrek in i hans bröst, dubbelvikt var jag nästan och Hampus stod och höll om mig, efter värken gick vi och äntligen framme luktade det lavendel, det var så mysigt, jag glömde nästan för en stund att jag hade ont. Mörjt, tända ljus, lavendel doften, lugn musik, kall saft med IS i och ett varmt bad i en fin badkarr. Ja låg där i 30 minuter, sen klarade inte jag mer. Vid 05 var jag tillbaks på rummet, hon bad mig kissa. Jag gjorde det, med en jävla värk mitt i allting som höll på att ta livet av mig. 

Nu var det mer allvarligt, jag fick värkar som jag aldrig hade med Haley, jag var öppen 6 cm nu, och varje värk fick mig att vilja krysta. Men det fick jag inte, så dem bäddade upp en jäkla massa, fick sitta på en stol med en pilatesboll och en kudde och bara sitta och ta det lugnt, samtidigt som dem valde att sätta igång lustgasen, denna gången fungerade den på mig, för dem förklarade verkligen hur jag skulle använda den. Jag skulle andas in ända tills jag verkligen kände att den påverkade mig, till slutet mer eller mindre, så den blev min bästa vän genom hela resan. Men den räckte inte sen, och jag kunde inte sitta upp. Jag var tvungen att lägga mig ner igen, jag var trött. Bad om epidural, dem ringde narkosläkaren som skulle komma så fort han var klar med det han höll på med. Nu var klockan över 06.15, ingen jävla narkos läkare hade kommit, och jag skrek och skrek. Och nu började allting, varje värk jag fick började jag krysta. Jag fick inte. Så istället valde dem att sätta på CTGn igen, och jag var öppen 7 cm, så segt det gick. 
Nu kunde jag inte hålla CTGn på plats, då jag rörde mig himla mycket och sprattlade höger och vänster, skrek och slängde ur mig himla fula ord. 
Vid 07 bytar dem pass, jag får ny läkare, ny barnmorska. En dansk barnmorska som jag inte förstod ett skit av vad hon sa, men hon var bra, fin och trevligt. Lugn och hjälpte mig in i det sista. 
När klockan är 07, har inte den narkosläkaren kommit ännu, nu börjar jag fråga.. Då säger barnmorskan att det är bättre med det naturliga, för hon tror jag klarar det. Jag skriker samtidigt som jag har en värk och har lustgasen. Nu börjar jag verkligen krysta med alla värkar jag får, dem sa strängt till mig att jag inte fick för det var inte tillräckligt öppet, jag var öppen 8 cm då efter 07. 
Men jag kunde inte hjälpa det sa jag. Jag sa att jag måste, för att det känns som det är påväg hela tiden när jag får en värk. 
CTGn är på, men dem tappar allting då jag rör mig för mycket. Och dem var tvungna att höra bebisen hjärtljud hela tiden så dem fick stoppa upp elektroneroch sätta dem på lillans huvud. Det gjorde så in i helvetes ont. Det var inte alls okej för mig. Och så fort dem hade satt på dem så fick jag en värk, krysta som vanligt med och lustgasen hjälpte inte. Och nu fattade jag ganska snart att narkosläkaren inte kommer. Dem vill inte att jag ska ta sprutan, för att jag är tillräckligt öppen, och dem visste hela tiden att jag skulle föda snart. 
hampus behövde ut och sätta mer mynt i bilen, för han hade bara parkering till 08.40 och klockan var nu halv 8, läkaren säger "nej, det kan du vänta med. förhoppningsvis hinner hon föda innan det." 
Jo eller hur tänkte jag. 

Halv 8 och dem sätter upp något på sängen så jag ska ligga på sidan och ha ena benet upp i vädret. Där ligger jag särad mellan benen. Bebisen tyckte inte om när jag låg på rygg, så var tvungen att ändra position. Och tydligen skulle det sätta igång allt lite snabbare. nu var klockan 07.35 och jag får en jäkla rejäl värk, och krystar med så in i helvete och så hör jag hur det stramar till där nere, och dem säger till mig du får inte krysta, använd lustgasen, andas i den tills du känner att du är klar, men sen hör jag hur barmorskan börjar stirra upp sig och går fram till skärmen, där svaren från CTGn visas och säger, "nu hände det något May. Nu gick det väldigt fort, denna värken har öppnat dig helt nu. Nu är det dags May!" 
Jag frågar om jag ska föda nu, om jag är helt öppen?! 
"Ja" svarar barnmorskan.
Jag frågar då henne en gång till, "får jag krysta nu då? ska jag föda nu?" 
"JA, nu ska du få krysta May" svarar hon.

och 07.40 började jag krysta för mitt liv. dem bad mig andas och lugna mig efter varje krystvärk. Jag lyssnar på dem nu, men jag kände bara hur jag ville få ut min bebis. Jag krystar och krystar, tar i allt vad jag kan. Huvudet ute, sa barnmorskan. Under tiden jag krystar ser jag att en kille öppnar dörren in till mitt rum, det var narkosläkaren, han stängde lika snabbt igen. Efter att huvudet var ute så var det väldigt segt att få ut resten av kroppen, men dem hjälpte mig allt vad dem kunde, och jag kämpade. Jag tog ett djupt andetag, krystade en sista gång och äntligen kom hon ut, vår alldeles egna Miley, 07.46 kom prinsessan ut i världen. 

Jag grät, Hampus grät. Jag fick upp henne på mitt bröst direkt. Inte avtorkad eller något, och jag brydde mig inte ett dugg. Hon var vacker, men jag hade svårt att se då jag hade tårar i ögonen som täckte allt, Hampus tog fram kameran, vilket han inte gjorde under hela förlossningen då allting var så intensivt. Det gick för fort och Hampus behövde vara till hands hela tiden.
Läkarna sa undertiden att det var en tjej, vi visste ju inte könet innan. Jag var så lycklig. Äntligen. 
Det var en jobbig förlossning, dock inte lika jobbig som med Haleys. Men denna var intensiv, det tog på mig. Energin var verkligen slut efteråt. Jag var så trött, men kunde inte somna, jag var tvungen att titta på min bebis. 
Efter en timmes tid gick hampus ut och flytta bilen, jag ammade Miley. Japp, hon ammade första gången i över 1 timme. hungrig tös. Hampus sov, och jag kände hur jag behövde kissa. Men kunde inte gå ifrån. Rädd att det skulle svida också, men det gjorde det inte. Med Haley sved det så gud in i helvete. 

Detta var min förlossningsberättelse. Min resa för att jag skulle födda ut världens finaste tjej igen. 
Vi åkte hem från sjukhuset samma dag, och allting har gått som det ska. Hon är en frisk fin tjej. 

21 augusti 2012, 3802 gram, 53 cm och alldeles perfekt.♥
<