Att bära tungt och inte vara stark.

Min livsglädje. Inget med inlägget att göra.

Allt känns ganska tungt just nu och allt känns väldigt stillastående.
Jag vet att jag, antingen medvetet eller omedvetet, på något sätt har satt mig själv i den här sitsen fast ändå inte. Jag försöker så gott jag kan - letar jobb, söker utbildning, skapar en vardag som känns ok, och så vidare. Ändå sitter jag här, med gråten i halsen och bara önskar att jag kunde ändra på något, göra någonting annorlunda. Önskar att det någon gång kunde släppa och få känna känslan av att det går åt rätt håll. Önsketänkande.

Ändå känns det rätt självklart att jag känner mig ganska uppgiven just nu - får inga svar eller blir nekad oavsett jobben jag söker, får inte godkänt från kommun att plugga det jag vill och dessa eviga väntetider att få veta om man är behörig eller ej. Allmänna vardagslivet står rätt still och det är samma saker dag ut och dag in - hundpromenader (vilket är det bästa på dagen), träning och sen stillasittande framför en skärm. Det händer ingenting, jag har ingen att direkt umgås med utanför på vardagarna då alla få i min vänskapskrets jobbar eller pluggar.

Är det okej att känna sig misslyckad ibland?

Kände bara att jag behövde ventilera lite. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i tanken av att dela med mig av tankar och känslor på det stora Internet men ibland behöver jag skriva av mig. Prata ut i tomma intet, kanske får ett svar eller kanske inte.

Det är bara lite tungt just nu.

Gillar

Kommentarer