Eftersom jag är ny här tänkte jag presentera mig lite snabbt. Jag heter Maya Mäkelä, jag är 14 ska fylla 15 år. Jag är sjukt intresserad av skönhet, smink, hår you namn it. Jag är en person som tänker väldigt mycket, särskilt på framtiden och hur den kommer se ut. Jag har väldigt mycket längtan tills jag blir vuxen, tills jag flyttar hemifrån, skaffar en utbildning, skaffar barn och allt sånt. Allt de grundar sig mycket i att mina föräldrar är skilda och man kan väll säga att det inte sluta så bra. I de ena hemmet fick jag ta rollen som vuxen, jag fick ta hand om min lillebror, allmänt bara ta hand om hemmet, av olika personliga själ. Och i nuläget är jag trött på att vara "vuxen" utan att kunna ta något steg framåt för jag är bara ett barn ju.

Det pågick ett tag men det var inte allt, i skolan blev jag även mobbad. Jag hade folk att va med, men jag hade ingen jag litade på. Jag sökte hela tiden mig till olika personer, för jag ville inte vara ensam pågrund av att jag hela tiden hade en rädsla att dem mobbarna skulle gå på mig när jag var helt ensam och svag. Sååå.. jag började umgås med fel personer som inte var bra för mig. Jag har alltid varit väldigt målinriktad när de gäller skolan, men när jag var med dessa personerna sket jag i allt. Men de var även då jag gick in i en ganska djup depression. Jag började skada mig själv och göra dåliga saker mot mig o min kropp. Jag hade självmordstankar hit och dit. Efter ungefär ett år av denna depression gjorde jag ett beslut som skulle förändra allt. Jag skrev ihop alla mina känslor i ett långt meddelande sen skickade jag de till den närmaste personen i mitt liv, min faster. Ingen visste om att jag mådde dåligt för att jag hade gömt alla mina ärr på handledarna. Men hon var sååå stöttande. Hon frågade mig om hon kunde berätta för mina föräldrar, egentligen var jag inte alls redo för de, men jag sa ja ändå. I den stunden ville jag bara bli "normal" igen, jag ville inte må dåligt längre. Hon berättade för mina föräldrar och dem tog de jätte seriöst så dem sökte tid till bup (barn och ungdoms psykologin) direkt. Dem behandlade mig som ett barn vilket jag störde mig på väldigt mycket.

Efter några träffar med denna psykologen började jag må bättre, vilket jag inte trodde pågrund av att jag har jättesvårt för att prata om känslor och jag gillar allmänt inte att prata. Men de funkade. Vi fortsatte att prata och de gör vi än idag, men nuförtiden är de bara mest för att veta vad jag håller på med på fritiden och så att jag inte faller tillbaka i denna svackan igen.

Jag skriver inte detta för att få nån uppmärksamhet utan jag vill bara uppmana alla som mår dåligt och har självmordstankar eller skadar sig själv, prata med någon. Du tänker säkert att de inte kommer hjälpa men tro mig, de kommer kännas som om en stor sten som du haft på dig rygg och burit på i evigheter bara faller av. De kommer hjälpa tro mig, även fast du kanske inte han nån släkt som du litar eller han luta dig mot så finns de alltid psykologer du kan prata med, jag menar de är deras jobb. De kan ju inte bli värre direkt. Så till alla som mår dåligt, sök hjälp oavsett om du tycker de låter bra eller dåligt. Ingen människa förtjänar att må dåligt. Tänk, de finns en anledning till att du finns med oss här på jorden idag.

I nuläget mår jag super, jag har skaffat många nya vänner, även några som betyder sjukt mycket för mig.

Innan gick jag på innebandy och fotboll, sen slutade jag på innebandy för att jag bytte lag till ett dam-lag i fotbollen, så jag ville lägga allt krut på de istället. Men sen började jag inte trivas för jag var yngst i laget och de skilde ganska många år på mig och nästa som va yngst, typ 5 år eller något. Så tillslut slutade jag där också. Sedan gick de ungefär ett år, de va även detta år jag mådde så dåligt. Jag började sedan på innebandy och fick många nya vänner. Och nu står jag i mål, inte för att vara självisk eller nåt sånt men jag är ganska duktig ändå.

Som jag sa tidigare i inlägget tänker jag väldigt mycket på framtiden och jag vet seriöst inte vad jag vill längre. Innan ville jag bli frisör, jag var helt säker på att jag skulle bli de men jag ville hjälpa andra Så då ville jag bli polis, men då fattade jag att jag inte pallar att plugga efter gymnasiet. Så jag tänkte om och ville istället bli psykolog. Men de sket sig också för de måste man också plugga efter gymnasiet typ 5 år eller något. Efter de ville jag bli textil-slöjds lärare, för jag älskar de och jag vill framföra min kreativitet, meen.. de måsta man också läsa vidare till. Så nu lutar de mot att bli makeup-artist/stylist/frisör, något av de, är fortfarande inte säker. Jag tror jag vill hålla på med makeup, men sen vet jag inte om man kan få ett säkert fast jobb som makeup-artist eller tjäna mycket pengar på de, så då vill jag hellre bli frisör för då kan jag öppna egen salong.

I början av detta inlägg skrev jag "en kort presentation", haha kort blev den inte iallafall. Men jag vill önska alla lycka i livet så hörs vi snart!

//Kram Maya

Likes

Comments

Så, nu är nyår över. En dag när man firar att man klarat sig igenom ett till år. Men om man tänkte lite djupare, tänk dem som inte klarade sig till nyår, dem som inte fick fira ett ytterligare år i livet, dem som de tog slut för. Borde man inte istället sörja på nyår, eller iallafall tillägna all sin lycka o kärlek till dem som har lämnat jorden. Istället står vi och smäller massor raketer och tävlar med grannen om vem som smäller störst, mest & högst. Jag ska inte va den jobbiga personen som klagar på allt. Jag firar också nyår som alla andra. Jag tänker inte på alla som lämnat jorden och de minsta jag gör är att sörja. Men en snabb tanke o lite omsorg, behöver inte vara mycket alls, skadar ingen.

Jag är en sån som tänker väldigt mycket och tanken slog mig att ibland känns de bara som att vi människor inte alls är tacksamma över att vi ens får vara på denna jord. De är en sån slump att vi människor skapades. Att just du, du som läser detta, att du har möjligheten att ens läsa detta är så sinnesjukt om man tänker på de. Allt vi åstadkommit är sjukt. Men allt negativt vi också gjort, jag menar, vi har bara en jord, men ändå slänger vi ut massor skräp i naturen, vi dödar massor djur som inte behövs att dödas, som sedan bara slängs ut i naturen, i haven och förorenar. Visst jag äter också massor kött som jag inte ens behöver och gör saker som påverkar miljön sååå negativt, men jag är bara ett barn. Jag ska inte behöva ta ställning till vissa grejer nu i min ålder, de ska bara vara en självklar sak i min uppväxt. Men alla kan göra något, de kan räcka med att källsortera eller att ta med den tygpåse till affären istället för att köpa en plastpåse för 2kr, som sedan bara slängs. Alla kan göra något litet, och i slutändan kan vi åstadkomma något stort!

//Kram Maya

Likes

Comments