Jag hade småbråkat med min mor denna morgon, vi bråkade inte varje dag eller så men det var något speciellt med denna morgon. Bråkat är fel ord att använda då det var mest tjafs, jag kände på mig att något är fel, det bara känns i hela kroppen men mest magen.

Mamma sitter vid köksbordet och röker i vanlig ordning och lägger sina kort, något hon har gjort så länge jag kan minnas. Jag säger iaf "hej då" innan jag går till skolan, jag hör ngt mummel från rökmolnet.

Det är mycket tankar och funderingar i huvudet, lite oro oxå, så här brukar inte mamma vara.

Jag har precis börjat i 7:an, det är stort, jag hade fått nyckel till skåpet och allt. Fan, jag är stor nu tänkte jag för mig själv.

Jag fick gå lite längre till skolan då jag inte gick i min vanliga klass, jag ansågs vara ett sånt där störigt barn, problembarn etc.

Egentligen var jag inte så störig på det sättet, det fanns dom som var betydligt värre än vad jag var men det var lättast att ge mig skulden, så hade det ju alltid varit.

Det blev nog så för att redan i 1:a klass visade det sig att min mor inte riktigt klarade av att vara mamma fullt ut, och på den tiden så fick man en stämpel som socialfall och såna är det alltid problem med, det förföljde mig i varje årskurs, jag försökte ändå att le och bara vara som dom andra barnen.

Jag fick gå på resurscentrum, det låg bakom stallet i ett rött litet hus.

Resurscentrum var för killar och tjejer som ansågs behöva lite extra stöd, det var inget fel att gå där, tvärtom det var ganska lugnt och skönt och jag slapp ju Jani, bråkig klasskamrat med finskt påbrå.. 

Klockan är 8:20 och jag är faktiskt i tid, wow! Oftast började vi dagarna med att bara sitta och prata lite, det var skönt, man kom lite till ro men inte idag. Jag har fortfarande kvar den där konstiga känslan.

Klockan går och det är snart dags för rast men den andra läraren kom in till oss, dom var alltid två och vi hade två mindre rum som vi satt och plugga i, hon började viska med Jan-Erik som fick ett konstigt yttryck i ansiktet. Jan-Erik var min lärare för dagen, kort med mustach, röda kinder och alldeles för mycket mage.

Fan Polisen är här hörde jag en av klasskompisarna i det andra rummet ropa, jag blev så där stel och tom på insidan, inte för jag hade gjort ngt utan mer av rädsla att dom ska ta mig härifrån. Det hade hänt en gång förut.

Mina lärare tog mig åt sidan och vi satte oss ned för att prata och då visste jag direkt! Det var därför mamma var så konstig där hemma, hon visste men sa inget.

Det bränner innanför mina ögon, det gör ont överallt, jag kan inte beskriva vad som gör ont utan det gör bara så ont. Tårarna sprutar och det känns som jag inte kan andas och jag vägrar såklart att följa med, just nu är jag ensam, ensammast i hela världen, jag har ingen. Den känslan bränner sönder mig inifrån och ut, mamma! Var är mamma skriker jag förtvivlat, hon kommer inte. Jag får panik! Den här känslan man får när man blir riktigt rädd, skrämd och hoppar till, som att hjärtat stannar.

Daniel P som är några år äldre än mig och som även han går på resurscentrum kommer in till mig i det lilla rum jag gömt mig i, han sätter sig bredvid och säger "det är för jävligt". Vi är inte ens kompisar men han gav mig ändå ett lugn när han kom och satte sig hos mig, han skänkte mig nog lite trygghet av att han brydde sig. Det gjorde han, det här som hände gjorde honom berörd, med tårar i ögonen tog han tag i min hand och gav mig en liten lapp med sitt telefonnummer, ring om du behöver någon att prata med, ring närsom.

Efter påtryckningar från polis och socialtjänsten så var dom tvungna att få ut mig, jag vägrade forfarande såklart, gråtandes slet dom ut mig från min lektion i skolan, Daniel ropade ring mig Mattias, ring när du vill.

Inknölad i polisbilen lämnar jag min skola för allra sista gången, jag har aldrig återsett Daniel, Per-Eric eller ngn av dem igen, inte min skolgång heller för den delen.

Nu är jag på väg långt bort från Norrköping tänkte jag för mig själv, hur ska jag hitta hem igen var min första tanke, jag försökte följa vägen bäst jag kunde där bak där jag satt rödgråten med sån där gråthicka. Jag lämnade inte Norrköping förens flera timmar senare, polisbilen kunde inte köra mig dit dom planerat att jag skulle. Vi fick invänta transport, mig gjorde man av i en arrest, skräckslagen, ensam och gråtandes satt jag på den oragea britsen i arresten, det var det enda som fanns, vad har jag gjort ropade jag gråtandes, vad har jag gjort?! Jag fick aldrig något svar på det förens 27 år senare.


Den grusiga backen som leder upp till Stora huset, välkommen till Tallbacken får jag kastat i ansiktet av en grå liten välmående herre som ivrigt inväntat min ankomst, ännu en guldkalv vi kan sko oss på var säkert han tankegång. Fönstret ovanför burspråket är det fönster som skulle bli mitt rum.

Efter att min transport lämnat Tallbacken står jag nu ensam kvar med en kort, grå, halvrund herre som presenterar sig som Sten. Hej svarar jag bara tillbaka.

Sten visar mig till mitt kommande hem det närmsta året och paniken bara bubblar i mig, vi går uppför en lång trappa som aldrig verkar ta slut, Sten stannar och öppnar dörren, det är den första till höger om trappan precis när man kommer upp.

Väldigt sparsamt inrett, eller jag är ju van vid mina möbler. En säng, ett skrivbord vid fönstret och en fåtölj i det vänstra hörnet sett från om man sitter på sängen. Jag sitter där en stund och bara tittar, jag är nog i chock, har inte riktigt fattat vad som hänt. På det bruna skrivbordet ligger en helt ny bok om... Veteranbilar. Vad är detta?! Kunde jag inte ens fått en OKEJ tidning men nej veteranbilar, jag började gråta igen. Det är någon som dunkar i väggen med jämna mellanrum, någon som sitter och pratar osammanhängande, någon som skrattar.

Nu har jag blivit knäpp på riktig sa jag för mig själv.


Likes

Comments