Jag kommer till ett hus fullt av ljud och liv, fullt av kärlek och skratt och gemenskap. Jag säger "hej" och får ett halvt svar tillbaka. Inget mer. Jag går upp för trappan och in till mitt rum. Där stannar jag hela kvällen. De tror såklart jag bara är trött för att jag varit i skolan hela dagen sen ätit hos någon. Men egentligen har jag bara haft en lektion och fördrivit tiden med samtal och uttråkan. Vill inte hem, vågar inte.

Nästa dag, samma sak igen. Men nu ett rop nedifrån "Matilda det är mat". Runt middagsbordet är det prat, om allt möjligt. Ingen kollar ens på mig, frågar ingenting. Jag äter klart och går upp på mitt rum igen.

En annan dag, "Vi äter senare så du kan ta en fryspizza."

Utfryst, i vägen, jobbig, oönskad, obekväm och otrygg. Starka känslor jag ofta känner på platsen som ska kallas hem.

Varför är det såhär?

Jag fick inte ens ett "Grattis på 18-årsdagen Matilda" förra året. Kommer det när jag fyller 19?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är så underbart att ha en person som betyder allt och lite till för en, som jag vet älskar och beundrar mig för precis den jag är. Jag har under åren haft väldigt svårt att släppa in och lita på människor, framförallt av de motsatta könet, vilket har gjort min relation till de destruktivt och inte alls lyckligt.

MEN en vacker dag (eller natt) träffade jag en människa som var extremt dräggig och på och som faktiskt gjort mitt liv så himla underbart på så så många sätt. Mitt lilla hjärtegull. <3

Ni lär tycka att jag är så jävla fjantig och jobbig som skriver så om min pojkvän, men helt ärligt, vänta bara.

Kärlek är såklart inte alltid en dans på rosor, men jag tror att mycket handlar om att vara säker i sitt förhållande och veta vart man har varandra. Idag var jag till exempel sur och otrevlig och skyllde onödiga saker på Axel, utan att vara rädd för att förstöra något, för jag vet alltid var jag har människan. Frågan är;, hur kommer man dit? Vettefan, kommunicera med varandra!!! För mig och Axel har det alltid varit tryggt på grund av att vi pratat mycket om vad vi anser är ok eller inte. Därav vet vi vart den andre står och respekterar det.

Det handlar såklart inte bara om kärleksrelationer, så borde det ju vara i alla relationer man har. Ge och ta. Önskar att jag kände så med andra också.

I slutändan ville jag egentligen bara hylla min allra bästa bästa vän.


Likes

Comments

​​​

Att vara stark, vad är det egentligen? 

Förmågan att faktiskt känna dig själv och förstå att ​du inte klarar allt. Att kanske hoppa av den där kursen för att senare ta igen den, att faktiskt inte jobba heltid eller träna 7 dagar i veckan, för att du "måste". Det är att vara stark. Att ta emot hjälp och visa sig sårbar för andra är starkt och framförallt modigt. Ingen klarar allt själv och ingen vet hur någon annan känner. Så är det. 

Att tro på dig själv är ju självklart superviktigt och bra, på rätt sätt. Det känns som att många anser att du är så stark för att du går igenom så mycket men ändå inte tar hjälp och till slut går in i väggen, varför det? Vad är det braiga i det? Det blir ju bara så himla jobbigt för dig själv, du som är viktigast i ditt liv förtjänar ju att må så bra som möjligt.

Jag tror mycket handlar om rädsla, rädslan om vad andra ska tycka när du inte känner att du orkar. Men grejen är egentligen den att ingen bryr sig, och om de bryr sig, vill dem bara hjälpa till. 

Allt det här kanske egentligen bara är ett önsketänkande, men jag hoppas inte det. Det är iallafall såhär jag tänker. 

Likes

Comments

​Om exakt 5 månader tar jag studenten. Det känns helt sjukt. Inte bara för att tiden går så fort och för att jag äntligen slipper gymnasiet. Det känns helt sjukt för att jag nu kan plugga på mina villkor, det vill säga; bara om jag vill. Jag ska även ut i arbetslivet, hitta mitt drömjobb och "börja leva livet" som vissa säger. På ett sätt längtar jag ihjäl mig till dagen med stort D, på ett sätt vill jag verkligen inte ta studenten, för jag har ingen aning om vad jag ska göra.

Jag är knappast ensam om att känna som jag gör. Vem har hela livet planerat? Ingen. Allting kommer ju att lösa sig! Så länge jag försöker, och det gör jag ju. Iallafall ibland. 

En annan tanke kring val, skolan och gymnasium som slagit mig många gånger är varför det sätts så mycket press på en 15-åring som tror att livet är kört om den väljer fel linje på gymnasiet? Jag kommer verkligen ihåg hur mycket stress, prestation och ångest både jag och folk i min närhet kände inför gymnasievalet. 

Jag vet också att jag inte är den första som tänker denna tanke, eller skriver om studenten och att inte veta, men jag vill ändå skriva det, för det är viktigt. 

Likes

Comments

Denna låt går på radion just nu och jag sitter och funderar på saker.

1.) Vad håller jag på med?

2:)När ska jag äta lunch?

3.) Vad ska jag ha på mig idag?

4.) Hoppas Ted Gärdestad filmen är bra!!!!!!

5.) WTF

Välkommen.

Likes

Comments