Mars 2020

Mars var en konstig månad. I London började fler och fler människor bli oroliga för Covid, och min flatmate bestämde sig för att jobba hemifrån redan första veckan i Mars. Jag stod på tunnelbanan i en vecka till, men insåg ganska snabbt att jag inte kunde göra det länge till. Jag hade nämligen en vidrig hosta som fick tårarna att rinna och människor att rygga undan. Jag hade haft hostan sen Januari så jag var inte så orolig för att det var Covid, men ville samtidigt inte skrämma folk (vem vet, jag kanske hade Covid i början av året men hade ingen feber). Tillslut valde också jag att jobba hemifrån, och efter många sömnlösa nätter så fick jag tag på en läkare för att få hjälp med min hosta. Det tog mig 6 timmar i telefonkö att få prata med någon på hälsovårdscentralen, och de sa till slut att de kunde höra hur sjuk jag var (hostan hade fått mig att tappa rösten) och jag fick stark antibiotika och blev direkt tillsagd att isolera mig i 7 dagar från alla, även min flatmate. Så in på rummet gick jag, och de nästkommande dagarna så var min konversation med omvärlden genom mitt fönster och min flatmate fick stå på balkongen. Under denna korta tid så ökade rädslan för Covid i England, folk började bunkra till en sådan grad att det inte fanns mat i några av affärerna på dagar, och toalettpappret blev en ny valuta. Det kändes nästan som att vi var i krig, och man önskade att det fanns rationeringskort.

Detta var mitt sista restaurang besök i London på väldigt länge, och tänk om jag hade vetat om det!
Efter mina 7 dagar i isolering så var jag less på mitt rum, och så less på London! När mamma och pappa föreslog att jag skulle åka hem ett tag på besök så tog jag det direkt och köpte flygbiljetter hem bara någon dag senare. När jag packade min väska så tänkte jag att jag bara skulle vara borta i 3 veckor eller så, och komma hem precis efter min födelsedag i April. Oj så fel jag kunde ha haft! Tur nog så sa min flatmate till mig att packa lite extra, "Just in case".
En av sista dagarna innan min isolering, tanken att kunna sitta på en buss utan munskydd känns så konstig numera!

Andra dagen ute ur isolering och jag begav mig tidigt på morgonen till flygplatsen. Trots att det gått 3 månader, isolering i 7 dagar och antibiotika så hade jag fortfarande en rejäl hosta. Jag kunde numera ligga ner och sova, och jag kunde andas mycket bättre, men min hosta har beskrivits som en som är sjuk i TB (en kollega till mig ville att jag skulle kolla om jag kanske hade TB, på grund utav att det inte var endast denna gång utan majoriteten av gångerna då jag blir sjuk som jag får en sådan hosta.). Berättar inte detta då jag vill att ni ska tycka synd om mig utan snarare så att ni ska förstå hur stressigt och ångestfyllt det var för mig, i början av en pandemi, då landet var i skräck, att först sitta i en taxi, sedan på en flygplats men en ganska (läs väldigt) risig hosta.
Jag klarade nästan under min taxi resa att inte få en hostattack, och min taxi chaufför försäkrade mig om att han inte var orolig, då han såg hur hårt jag försökte att inte hosta.
Väl på flygplatsen så var det som en spökstad. Stansted Airport hade kanske totalt 200 passagerare, och vi var 4 personer i säkerhetskontrollen.
I väntsalen så satt vi alla med avstånd, och några människor reste till och med med mask. Efter ett tag så insåg jag dock att det var en ganska stor radius runt mig med tomma säten. Det var flera som märkte av min hosta.



I kön in på flyget så dubbelkollade de att alla passagerare hade en legitim anledning att flyga till Sverige, vilket inte tog lång tid då vi var max 20 personer på planet. Vi satt alla på en varsin rad, med raden mittemot tom och oftast den framför lika så. Det var en sådan lyx!
Väl framme i Sverige så blev jag upphämtad av en glad mamma och pappa och bjuden på fika hemma hos min bror! Perfekt välkomnande, men en stor skillnad från det dystopiska, ärrade London jag precis lämnat.