Mars 2020

Mars var en konstig månad. I London började fler och fler människor bli oroliga för Covid, och min flatmate bestämde sig för att jobba hemifrån redan första veckan i Mars. Jag stod på tunnelbanan i en vecka till, men insåg ganska snabbt att jag inte kunde göra det länge till. Jag hade nämligen en vidrig hosta som fick tårarna att rinna och människor att rygga undan. Jag hade haft hostan sen Januari så jag var inte så orolig för att det var Covid, men ville samtidigt inte skrämma folk (vem vet, jag kanske hade Covid i början av året men hade ingen feber). Tillslut valde också jag att jobba hemifrån, och efter många sömnlösa nätter så fick jag tag på en läkare för att få hjälp med min hosta. Det tog mig 6 timmar i telefonkö att få prata med någon på hälsovårdscentralen, och de sa till slut att de kunde höra hur sjuk jag var (hostan hade fått mig att tappa rösten) och jag fick stark antibiotika och blev direkt tillsagd att isolera mig i 7 dagar från alla, även min flatmate. Så in på rummet gick jag, och de nästkommande dagarna så var min konversation med omvärlden genom mitt fönster och min flatmate fick stå på balkongen. Under denna korta tid så ökade rädslan för Covid i England, folk började bunkra till en sådan grad att det inte fanns mat i några av affärerna på dagar, och toalettpappret blev en ny valuta. Det kändes nästan som att vi var i krig, och man önskade att det fanns rationeringskort.





Detta var mitt sista restaurang besök i London på väldigt länge, och tänk om jag hade vetat om det!

Efter mina 7 dagar i isolering så var jag less på mitt rum, och så less på London! När mamma och pappa föreslog att jag skulle åka hem ett tag på besök så tog jag det direkt och köpte flygbiljetter hem bara någon dag senare. När jag packade min väska så tänkte jag att jag bara skulle vara borta i 3 veckor eller så, och komma hem precis efter min födelsedag i April. Oj så fel jag kunde ha haft! Tur nog så sa min flatmate till mig att packa lite extra, "Just in case".





En av sista dagarna innan min isolering, tanken att kunna sitta på en buss utan munskydd känns så konstig numera!

Andra dagen ute ur isolering och jag begav mig tidigt på morgonen till flygplatsen. Trots att det gått 3 månader, isolering i 7 dagar och antibiotika så hade jag fortfarande en rejäl hosta. Jag kunde numera ligga ner och sova, och jag kunde andas mycket bättre, men min hosta har beskrivits som en som är sjuk i TB (en kollega till mig ville att jag skulle kolla om jag kanske hade TB, på grund utav att det inte var endast denna gång utan majoriteten av gångerna då jag blir sjuk som jag får en sådan hosta.). Berättar inte detta då jag vill att ni ska tycka synd om mig utan snarare så att ni ska förstå hur stressigt och ångestfyllt det var för mig, i början av en pandemi, då landet var i skräck, att först sitta i en taxi, sedan på en flygplats men en ganska (läs väldigt) risig hosta.

Jag klarade nästan under min taxi resa att inte få en hostattack, och min taxi chaufför försäkrade mig om att han inte var orolig, då han såg hur hårt jag försökte att inte hosta.

Väl på flygplatsen så var det som en spökstad. Stansted Airport hade kanske totalt 200 passagerare, och vi var 4 personer i säkerhetskontrollen.

I väntsalen så satt vi alla med avstånd, och några människor reste till och med med mask. Efter ett tag så insåg jag dock att det var en ganska stor radius runt mig med tomma säten. Det var flera som märkte av min hosta.

I kön in på flyget så dubbelkollade de att alla passagerare hade en legitim anledning att flyga till Sverige, vilket inte tog lång tid då vi var max 20 personer på planet. Vi satt alla på en varsin rad, med raden mittemot tom och oftast den framför lika så. Det var en sådan lyx!

Väl framme i Sverige så blev jag upphämtad av en glad mamma och pappa och bjuden på fika hemma hos min bror! Perfekt välkomnande, men en stor skillnad från det dystopiska, ärrade London jag precis lämnat.

Gillar

Kommentarer

Att se tillbaka på de senaste åren

Idag så ska jag träffa min vän och gamla kollega för lite shopping. Butikerna öppnade upp igen här för en och en halv månad sedan men jag måste erkänna att jag knappt har varit inne i en butik sedan November. Vi ska bege oss till centrum och kolla in några second hand butiker, så det ska bli kul att se om vi fyndar något.

Det är kul att vara inne här på bloggen igen och läsa inlägg från när jag höll på att flytta till London, speciellt de tre första inläggen när jag höll på att flytta till London.

Läs inläggen här:

Dagen D - Skrivet innan jag åkte till Flygplatsen

God morgon London - Min första dag

Landat Något - Dag 2 (Vet inte riktigt om jag hade landat.. ägde inte ens en kudde)

Jag var väldigt nervös inför min flytt till London, även fast jag har flyttat flera gånger innan, och bott utomlands innan, så kändes London flytten så otroligt stort. Dont get me wrong, det var det. Jag kände ingen i London, visste knappt hur stadsdelarna såg ut, och skulle börja mitt första jobb efter universitetet. Det var en stor grej och jag är så glad att jag gjorde det. '

Det har nu fått snart fem år sedan jag flyttade till London, med två resväskor, ett nytt jobb, och inga vänner. Dessa fem åren har jag fyllt med två andra arbetsplatser (och stannar nog ett tag på det jobb jag har nu), otroligt fina vänner, och en lägenhet fylld med möbler och minnen. '

Jag hade en sådan otrolig tur att jag flyttade in i just det huset i Camden, även fast mössen sprang runt på golvet, och vi var 9 personer som delade kök, så lärde jag känna Emy, som har blivit en vän för livet (även fast hon flyttade hem till Sverige!)

Mitt första jobb gav mig också en otroligt stor och stark vänskapskrets, majoriteten av de människor jag nu umgås med i London lärde jag känna under de två första åren.

Nu börjar ett nytt äventyr, på en ny arbetsplats, och det ska bli spännande att se hur de nästa fem åren blir!


Gillar

Kommentarer

2020 - Vilket år!

Hejsan alla kära!

Jag vet att jag har varit väldigt tyst här, och 2020 var verkligen ett konstigt år. Tänkte att jag skulle göra en liten årsrevy, och berätta lite mer om vad som hände månad för månad. Jag har flera gånger under året sagt att inte mycket hände mig, men när jag kollar tillbaka så har det hänt ganska mycket ändå! Det har helt klart blivit några förändringar när jag sitter här idag, jämfört med Maj ifjol.

Jag hoppas allt är bra här, och att ni har en underbar helg. Här är det långhelg, och det får bli mer om det i ett annat inlägg!

Nu kickstartar vi 2020!

Januari - Februari 2020

Jag besökte Alexandra Palace med Fredrik och ett gäng av hans vänner och såg Haringey Huskies spela en ishockey match.

Vi var nog alla överens om att ishockeyn var i klass med hockey för små barn hemma i Sverige, alla var på pucken, och brydde sig inte så väldans mycket om personen de tog pucken av var i samma lag eller inte. Det var också mycket mer fokus på att bråka, än att göra mål. Det var kanske 100-150 personer i publiken, och de betedde sig däremot som om det var SHL final. De var utrustade med trummor, vuvuzelor, och en energisk kvinna i 50-års åldern stod bakom oss med en metallbricka och slog den mot ett räcke. Ja, det var verkligen underhållande (och lite huvudvärks-framkallande)!

Jag var kattvakt åt Michaelas katt Ragnar i en vecka och njöt för fullt, efter några dagar så hade han accepterat mig till en sådan grad att han till och med la sig brevid mig på bänken där jag satt och jobbade! (Fråga mig inte varför jag jobbade hemifrån den dagen, det är lite av ett mysterium)

På Fettisdagen så begav sig jag och Bella ut på semle-jakt, det finns några mysiga svenska/nordiska Caféer i London som har Semlor i Februari, och när vi hittade ett ställe med lediga sittplatser så vart vi överlyckliga!

Det var Janinas födelsedag, och detta blev konstigt nog min sista "vanliga" utekväll i London för 2020. Det var en trevlig kväll då vi drack bubbel, barhoppade och avslutade på dansgolvet tills klockan 4 på morgonen. Det var definitivt ett minne jag levde på under de tråkigare månaderna av året!

En dag mitt i veckan så begav jag och Fredrik oss till Sky Studios i västra London och såg på Skavlan. Det var i mitten av februari och människor hade börjat reagera om man hostade på tuben, och folk var rädda för att sitta i en stor publik. Jag kommer ihåg att det var fullsatt, men att de hade svårt att få publik till avsnittet som skulle spelas in nästkommande dag, och frågade oss alla om några kunde tänka sig att komma tillbaka. Avsnittet var iallafall väldigt intressant med en läkare som studerade fetma, Camilla Läckberg, och en otrolig äldre kvinna från Norge som berättade om hennes uppväxt som Jude i tyskland under andra världskriget. När hon talade var det som en magisk förtrollning över oss alla i publiken, och det var väldigt få ögon som var torra. Hennes man satt framför mig i publiken och man såg hur han lös av stolthet. Det var en sådan stämning att några av de anställda som jobbade på Sky Studios frågade mig efteråt om hennes historia. De hade inte förstått ett ord eftersom hon pratade norska, men förstod allvaret och sorgen i hennes berättelse.

I slutet av februari så åkte jag även på ett möte hos en klient jag jobbade för. Det var mitt sista "riktiga" face to face möte under 2020 (och faktiskt fram tills idag), och vi satte oss sedan på Ole & Steen och fikade och jobbade den sista timmen vi hade för dagen.

Gillar

Kommentarer