Att vara singel och ensam

Nu har det gått rätt så väldigt exakt ett halvår sedan jag gjorde slut med mitt ex. Vi hade nästan 6 år tillsammans, hela mitt vuxna liv, och vi hade det väldigt bra. Visserligen börjar jag ifrågasätta det mer och mer nu i efterhand, men det är en annan femma. 6 år. Och nu är jag singel - vilket jag fullkomligt älskar. Som jag har skrivit innan, inte för att vara ute på krogen och ligga runt utan för att jag växer som person för var dag som går. Kanske fel att säga det just nu i tenta p när jag är något trasig som person haha, men för första gången sen jag var typ 16 är jag inte stressad. Jag har mer vänner än jag någonsin haft, jag värderar dom högre än någonsin och jag älskar dom. Jag har omprioriterat mitt liv och inser mer och mer vad som faktiskt betyder något här i livet. Mitt liv.

Jag inser nu när jag skriver det här att det var ett tag sen jag skrev ett sånt här blottande inlägg, och tro mig när jag säger att det är precis lika läskigt att trycka på publicera som sist. Men er kärlek och det faktum att det alltid känns som att vi gör sånt här tillsammans (den girlpowern alltså) gör att jag vågar. Gör att jag vill. Så tack alla för att ni finns här och stöttar mig, stöttar varandra!

För även om jag fullkomligt älskar att vara singel och själv, så betyder det inte att jag inte blir ensam. Att jag inte mår dåligt. Jag har som sagt mer vänner än någonsin och jag vet på ett helt annat sätt än tidigare att dom finns där, men ändå. Ändå är jag emellanåt ensam.

Under 6 års tid hade jag alltid någon att komma hem till, få kramas med, sova nära. Till och med mer än det då mitt ex och jag började sova tillsammans varje natt (vilket vi alltid gjorde) flera månader innan jag gick med på att vi var tillsammans. Men nu är det inte så längre. Jag är själv. Och för var dag som går så inser jag mer och mer att jag är en riktig kramare och behöver närkontakt. Plötsligt ligger jag och gosar med min lillasyster när jag är hemma (vilket jag inte gjort innan), plötsligt hälsar jag dagligen på mina vänner genom att kramas (vilket jag inte gjort innan) och plötsligt hamnar jag i märkliga och stela situationer där jag kramar om främlingar som verkligen inte förväntar sig det, haha!

Jag funderade först på om jag skulle skriva en lista med mina bästa tips på vad man ska göra när man är ensam, hur man ska vända allt och hur man ska se det positiva i livet istället. Och visst kan jag göra det (gå en långpromenad i naturen, ring din bästa vän, åk in till stan och sätt di på ett café and so on and so on). Men vet ni vad? På samma sätt som jag tror att det emellanåt är bra att sakna, så tror jag emellanåt att det är bra att känna sig ensam. Är det däremot ett konstant stadie i livet kanske man ska se till att se över situationen och se hur man kan vända det. Men kortare perioder? Dom är okej! Dom är förjävliga! Att vakna med den där klumpen i bröstet, att gå morgonpromenader och ifrågasätta allt, veta att man kommer hem till en tom och mörk lägenhet. Det suger! Men det får en att uppskatta personerna runtomkring en på ett helt annat sätt. Och hey, kom ihåg att du ALDRIG är ensam! Vi finns alla här <3

Gillar

Kommentarer

fridaaviola
fridaaviola,
Känner igen mig så i det där. Tidigare hade jag lite svårt med närhet, nu nästan kräver jag det haha, behöver det så mycket! Och tror också det är viktigt att känna ensamhet ibland, att bli stark i det och att vara ensam. Det är ju ovant. Gillar dessa inlägg så mycket<3nouw.com/fridaaviola
Jasmine
Jasmine,
Ett så fint skrivet inlägg. Tack för att du delar med dig.
Kram
rosanatt.blogg.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229