Att vara diagnostiserad

... med onormala svettningar.
HYPERHIDROS
så heter det.
 
Här kommer ett inlägg 100% från hjärtat, och detta är något som så många kanske inte vet om mig.
Jag är alltså diagnostiserad med hyperhidros. Det betyder att jag svettas onormalt mycket. Man kan säga att det är fel på min inre termostat.
Enda sen jag var 12 år fram tills att jag började med behandlingarna så hade jag konstanta lökisar under armarna. Under högstadiet gick jag mellan varje lektion in på toaletterna och stoppade nya pappershandukar i armhålorna vilka en timme senare var dygnsura och behövdes bytas på nytt. Jag skämdes så mycket att jag väldigt, väldigt sällan räckte upp handen för att svara på frågor och då noggrant såg till att hålla armen klistrad mot sidan. Jag hade aldrig färgglatt på mig utan klädde mig oftast i svarta långärmade tröjor där svettningarna syntes så lite som möjligt. Det var ett rent helvete för en osäker 14-årig tjej kan jag lova.
När jag sedan började träna blev det både bättre och sämre. Bättre för att jag kom till en värld där det plötsligt var okej att svettas, men betydligt sämre då jag faktiskt rörde på mig vilket gjorde att jag svettades ännu mera. Jag är helt och fullt seriös när jag säger att efter till exempel ett zumbapass var mitt linne dygnsurt. En gång hängde jag upp det på en krok under vilken det stod ett par skor. Förstå vad jag skämdes när ägaren till skorna kom och berättade att det runnit så mycket från mitt linne att skorna var plaskblöta.
 
Jag hade också till slut svårt att hålla mina pass Jag kunde inte stå i plankan då mina armbågar gled iväg och redskapen nästintill gled ur händerna på mig.
Mina svettningar var ett rent helvete. Jag skämdes enormt och kunde inte påverka det.
 
Till slut sökte jag mig själv till Svettkliniken där dom ställde diagnosen hyperhidros. Förstå vad skönt att veta att det var en diagnos och att det faktiskt fanns något att göra åt det. Lyckotårarna sprutade när jag ringde mamma för att berätta vad läkaren kommit fram till!
Bara en månad senare var jag på min första behandling i Köpenhamn. Över hundra (!) botoxsprutar fick jag på bröstet, på ryggen och i armhålorna. Det är en behandling som måste återupprepas ungefär var 6 månad, men det räddade verkligen mitt liv (okej, kanske inte bokstavligt). Inga fler lökringar stora som LP-skivor och inga droppande linnen.
Numera svettas jag helt och hållet normalt. Och sluta svettas helt skulle jag aldrig vilja göra. Ett träningspass är inte helt fulländat utan att svetten runnit lite. Men nu gör jag det precis lagom mycket!
 
Det här är som sagt heller inte något som så många vet om mig.
Folk förstår inte hur jobbigt det kan vara med att svettas så mycket. Många i min närhet gjorde det inte. Men det var verkligen något jag skämdes över, något som var riktigt. jävla. jobbigt!
Det är inget jag önskar någon annan, inte ens min värsta fiende.
 
Tacka vetja medicinsk vetenskap och läkare som faktiskt tar en på allvar!
Undra vem jag hade varit idag om jag inte fått behandling och om jag svettades lika mycket som tidigare?
Praise the Lord att jag inte behöver veta det!
 

Gillar

Kommentarer

Matilda Berlin
Matilda Berlin,
Ja, det har varit oerhört jobbigt för mig. Speciell under dom där redan krångliga tonårsåren. Kram matildaberlin.blogg.se
Matilda Berlin
Matilda Berlin,
Tack snälla du! Det värmermatildaberlin.blogg.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229