Linne NIKE // Sport-BH HÄR // Byxor HÄR

Jag vill verkligen inte klaga på den här värmen för snart sitter vi där i November och huttrar igen. Men ändå... Hur varmt är det inte??
Eller egentligen är det inte så varmt här, utan mer är det fuktigt. Klibbigt. Äckligt...!
Never the less så är jag ändå så lycklig över att det faktiskt är sommar och sol!

Tisdagsträning och svettfest på hög nivå alltså! Vi har kommit till det stadiet när det inte bara är jag med min hyperhidros som svettas genom hela tröjan. Nej, nu var det alla deltagarna på passet, haha!

Så med genomskinlig tröja (jag hade utan tvekan kunnat vinna en wet t-shirt contest), världens leende och sprudlandes av endorfiner gick jag ut från Sh’bamen.
Som jag har saknat att dansa, och gå på pass över lag, nu under arbetsveckan. Men nu är jag ledig, så nu ska här tränas som bara den

Vad är ett inspirerande träningsinlägg förresten?
Jag har funderat på det ett tag nu. Det finns så många som uttrycker att sociala medier sätter press på hur man ska vara, se ut och vad man ska göra för att passa in i den ”perfekta mallen”. Hur instagrambilder skapar träningsångest och hets.

Så vad är det som gör ett träningsinlägg positivt istället för negativt?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina inlägg inspirerar istället för skapar just ångest. Självklart förstår jag att även min träningskärlek kan få det att klia i andra, för ibland är det småsakerna som man kan reagera på.
Jag vet bland annat att jag själv känner press (eller inspireras beroende på dag) på när folk skriver att dom springer. Den lilla meningen Började morgonen med en 5k run får min hjärna att börja ticka. Positivt? Eller negativt? Allt beror på dagsformen för mig.

Så nu frågar jag er: Vad gör inlägg ett träningsinlägg positivt istället för negativt?

Godmorgon hjärtan!!
Eller ärligt talat så är frågan om jag fortfarande sover när det här publiceras, hehe! För vet ni vad? Idag är det första dagen på min frivecka. Ihhh! Sån lycka! Förstå vad underbar känslan var att kunna lägga sig utan att behöva sätta larm på 04:00. Och att känna att jag ärligt talat kan sova så länge jag vill (därav förberedde jag det här inlägget igår kväll).
Sammanfattningsvis kan vi väl helt enkelt säga: Total lycka!

Idag ska jag verkligen bara ta det lugnt. Mysfrulle med min första smoothiebowl på evigheter, ta tag i mail och kommentarer, njuta lite av solen, se om jag får tid att fixa mina naglar, gå på Sh’bam och såklart pussa lite på Richard. Nog för att jag inte har så mycket emot att jobba, men inget slår lite ledighet. Love this day!

Hoppas ni får en underbar dag finingar <3

Ofta funderar jag på vem jag är och vem jag vill vara. Som jag nämnt här typ tio tusen gånger så var jag väldigt blyg som tonåring. Enda från början av högstadiet tills efter att jag tagit studenten var min värsta mardröm att sticka ut. Oavsett om det var positivt eller negativt.
Jag ville vara en i gänget. Alltid med, men aldrig centrum.

Det här fortsatte efter gymnasiet. Jag började på gymmet och skaffade ett nytt gäng. Samma sak där - jag var med, men jag var aldrig i centrum.

Men så hände något. Det skädde längt ifrån plötsligt. Tvärt om har det tagit enormt lång tid och tagit fruktansvärt mycket kraft. Inte bara från mig utan även från andra. Speciellt från min fantastiska sambo som konstant ger mig komplimanger, stöttar mig och pushar mig att vara stark och bli den bästa versionen av mig själv. För det är vad som har hänt.
Jag har slutat att bara vara en i gänget och är nu istället faktiskt med i gänget. Kan ni förstå skillnaden?

Jag ska försöka förklara. Mina vänner är fantastiska personer (duh! Annars hade jag inte varit vän med som). Dom e snygga, smarta, starka och rent ut otroliga! Att ”tävla” om att synas i deras gäng är verkligen svårt. Förut var jag i bakgrunden, vilket sen utvecklades till att jag blev en utav dom. Det var när jag började inse att jag faktiskt också är rätt smart, snygg och rolig.
Dock tog det mycket kraft. Alla som kommer från en liten stad vet hur det är när alla runt omkring har en bild om hur man är och liksom ska vara. Det är faktiskt jättesvårt att ändra den!

I och med flytten till Stockholm fick jag istället blir en ny jag. Ingen kände mig och det fanns ingen mall för vem Matilda Berlin är och ska va. Så jag fortsatte utvecklas. Blev ännu starkare i mig själv. Växte som person. Och gick från att vara en i gänget till att faktiskt också vilja synas ordentligt. Lite i stil med att inte bara vara en i gånget utan nu vara med och definiera gänget.
Jag blev en ny Matilda

Men så ”flyttade” jag hem. Och plötsligt finns det åter en bild om vem jag är och vem jag ska vara. Även om jag själv inte vill gå tillbaka så märker jag hur hårt trycket är att jag ska vara i den lilla fyrkanten som är skapad för mig här på Gotland.
Jag trycks sakta men fruktansvärt kraftfullt ihop. Komprimeras, är nog ordet som beskriver det bäst.

Jag vill inte det! Jag kämpar, sparkar och slår emot det. Men motståndet är för starkt (även för mig som tränar typ varje dag, haha).

Jag älskar Gotland från botten av mitt hjärta, och tanken på att jag typ bara har två veckor kvar här ger mig totalångest. Men jag måste bort härifrån! Jag måste få komma tillbaka till Stockholm! Där jag inte trycks ihop i någon liten fyrkant, utan får vara den bästa och starkaste versionen av mig själv!