Jag jobbar på en restaurang precis vid skidbacken i Borgafjäll och arbetsschemat här är väldigt lugnt för tillfället. Backen är bara öppen fredag till söndag vilket gör att här i princip bara är folk på helgerna. Därför är vi "lediga" (förutom städning och småplock och grejer) måndag till torsdag. Man får med andra ord ganska mycket tid över till att göra typ vad fan man vill. Borga är dock stört litet. Den enda samlingspunkt vi har är ett Ica som är ungefär lika stort som ett normalstort vardagsrum. Detta är otroligt nog så himla befriande. På något konstigt sätt så är det väldigt tillfredställande att veta att det inte går att hamna i "vardagsstress". Saker och ting tar sin tid här uppe och det är helt okej. Köer existerar inte och man planerar saker i tid, för att det blir så automatiskt och tid är någonting som bara finns här. Förra veckan åkte vi till Kittelfjäll, en annan skidort i närheten (läs: typ 3h bort) De som körde i bilen bakom oss körde i diket och det var inga konstigheter alls. Det var liksom bara ett konstaterande att de hade kört i diket och sen löste vi det. Hemma hade det blivit p.a.n.i.k. När jag åkte upp hit så skulle de jag fick skjuts med från Umeå "bara åka förbi klimpfjäll för att hämta en skoter" vilket var en omväg på ca 5 timmar. Så jävla norrländskt, och så jävla underbart.


Jag är en tidsoptimist och har alltid hatat tiden. För att den inte är tillräcklig, för att den går för fort, för att jag inte hinner med eller utnyttjar den tillräckligt och för att jag tappar bort den, glömmer bort den eller har för bråttom. Här känns det som att jag uppskattar och förstår tiden på ett sunt sätt. Så många gånger har man hört att man ska ta vara på tiden och allt det där, men det är så många saker som folk säger som man inte förstår förrän man har upplevt vad det betyder på riktigt. Jag vet inte om jag vill ha det så här för alltid. Det finns en charm i att alltid se folk som är på väg också, men lugnet här får mig att känna mig så trygg.

En snubbe jag mötte på Ica (under ett av mina tre dagliga besök) härom dagen uttryckte sig genom att säga "Vi bor ju i paradiset just nu" och det är ju precis det vi gör. Livets liv.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Skrivet 20/1 2017

I många år nu har jobbat inom service. Jag har för det mesta tyckt om mina jobb. Jag har alltid velat vara den som blir ihågkommen av kunder och gäster som trevlig och rolig. Velat vara en anledning att folk kommer tillbaka. Serviceyrket är pain in the ass ibland. Någon är missnöjd med saker som en annan tycker är det bästa den varit med om. Jag måste hantera allt, med ett leende på läpparna. Trots att jag egentligen ibland kunnat tänka mig att skicka personer långt iväg eller utföra voodo, så står jag där. Säger ”inga problem! jag fixar det!” och så fixar jag det. Jag har alltid varit glad och tacksam för det jag har, men det finns en liten riktning i mig som jag inte har vågat följa riktigt. Jag har försökt inbilla mig att den inte finns, letat nya vägar och andra saker som jag trott kunnat vara alternativa framfarter från den igenvuxna stigen som jag har blundat för. Jag har sagt till mig själv att det är inte det jag vill på riktigt. Jag gör det bara för att det är kul. Jag vill bara ha det som hobby. Det är inget man kan leva på.

Men lik förbannat klistrar jag mig vid micken så fort det är karaoke någonstans. Jag klinkar lite generat och halvkasst på varje piano jag går förbi. Jag sjunger i disken på jobbet, för gäster, i duschen, i bilen, när jag städar. Jag nynnar tills folk får sår i öronen och undrar om jag aldrig kan hålla käften. För att det är kul, för att det är en hobby, för att det är något jag lever för.

Jag har aldrig haft självförtroende nog att våga satsa fullt ut, inte för att det inte har funnits personer som inte stöttat mig i det jag vill. Utan för att jag inte har stöttat mig själv. Jag har velat så mycket men jag har varit rädd. Rädd att misslyckas, rädd att göra bort mig, rädd att folk ska tycka att jag tro att jag är något, rädd att folk ska tycka och tänka överlag. Följt jantelagen och velat vara en i mängden, inte velat ha de imponerande eller dömande blickarna som ges när man berättar vad man jobbar med.
Nu har någon gett mig en såg, en gräsklippare och en häcksax. Verktyg som jag kan använda för att börja röja undan den stigen som jag ignorerat och inte haft mod nog att börja min resa på. Nog har jag sneglat men det har funnits så många dåliga anledningar att inte skaffa mig de verktyg jag behövt.
Till sommaren kommer jag hålla på med ett av mina drömmars mål. Jag kommer få lov att syssla med samma sak som jag har gjort i disken på alla mina föregående jobb, men den här gången kommer ingen be mig hålla käften för att jag stör gästerna. Den här gången är det min uppgift att sjunga, dansa och underhålla människor istället för smutsiga tallrikar. Jag är så glad att jag har förstående människor runt om mig som låter mig följa mina drömmar. Jag kommer aldrig mer jobba för att få timmar. Jag kommer jobba för att jag vill, och jag kommer jobba med mitt hjärta.
Den 17 februari åker jag till London för att, tillsammans med inspirerande, talangfulla människor som kanske suttit i samma sits som jag, repetera sång, dans och shower.
Jag kommer att jobba som Showartist hos TUI i sommar. Jag kommer få sjunga mig tårögd och jag kommer förhoppningsvis lära mig dansa. Fyfan vad jag är glad och taggad. NU KÖR VI


Och ett helt år senare sitter jag här, med en fantastisk resa, full av lärdom och med kärlek i bagaget. Jag är påväg mot ännu en resa med det jag brinner för allra mest. Och istället för att nynna med i "is it to late now to say sorry" sjunger jag för full hals till "LET ME ENTERTAIN YOU".


Likes

Comments

JAG VILL HA EN BLOGG!
Men jag skulle nästan vilja titulera mig själv som sämst i världen på att underhålla en blogg så som man ska. Att skapa en är ju inga större konstigheter, det är att komma ihåg att jag har en som jag har svårt för... Men well, skam den som ger sig. Vi försöker en gång till.

Här är en liten uppdatering sen jag senast gjorde ett inlägg här på bloggen haha!

Förra sommaren jobbade jag min första säsong som showartist i Kroatien. Under rehearsal-perioden i London och första tiden i Kroatien så var jag rätt nere. Mina stämband ville inte riktigt hänga med i den takt jag hoppats, ånger och olust över att åka ifrån Sverige igen sköljde över mig dagligen, men efter en tid släppte allt det där. Jag träffade vänner och personer som kom att betyda allt för mig, mådde bättre, både fysiskt och psykiskt och när dagen kom att det var dags att åka hem från Kroatien så grät jag floder. Jag fick erbjudande om att jobba vinter i Spanien men valde att stanna hemma i Sverige för att kyla ner mig i Borgafjäll och har nu tackat ja till att jobba en säsong på Cypern över sommaren 2018. Cypern... Där allt började. Där jag för 2 somrar sedan knappt ens visste hur en nykter dag kunde se ut, där jag tappade bort mig själv och där jag tillslut hittade en ännu bättre sida av mig.

Just nu sitter jag och tittar ut genom mitt fönster i Borga och ser ingenting annat än snö, berg och idylliska röda stugor. Jag älskar detta stället och det gör så ont att åka här ifrån, just nu vill jag inte det alls. Fast det är väl sån jag är. Jag har separationsångest, är spontan och äventyrlig och vill ta alla chanser jag får. Den kombinationen är kanske inte optimal och ger därför allt som oftast väldigt blandade känslor. Det där är något jag måste lära mig, att leva med och uppskatta mina val. Att inte alltid tänka "what if" och deppa ihop över det jag inte valde. 

Jag ska verkligen försöka bli bloggdrottning nu! Om inte annat så för min egen skull!


Likes

Comments

Jag sitter och försöker reda ut det här med att ha eget företag. Det är ju helt otroligt avancerat... Vad har jag gett mig in på... Jag måste ju ha eget företag när jag jobbar utomlands och har kontrakt med ett utländsk företag då jag själv måste sköta skatt och avgifter. De andra sitter på vår lokala bar och dricker drinkar, men jag valde att gå hem och grotta ner mig i smaskig information om bokföring #prioriteringar. Jag är dock inte mycket klokare nu än jag va när jag började.

Det gör mig så deprimerad att min hals är som den är just nu för jag vill ju gärna gå ut och va med de andra. Men när jag väl går ut så känner jag mig ändå skyldig och kan inte slappna av och bara ha roligt för jag vill inte att halsen ska va dålig dagen efter. Det är en jobbig balansgång. Åh jag sätter så mycket press på mig själv som jag önska att jag bara kunde släppa!

Imorgon ska vi i alla fall bara repa två shower och sen blir vi lediga resten av dagen. Dags att bättra på brännan! Här är väldigt fint väder just nu och det ger så mycket härlig energi!




Hamnen vi har närmst där vi bor!

Likes

Comments

Vi har varit här i Kroatien i några dagar nu. Det går så himla fort och vi jobbar så långa dagar för att få alla shower att gå ihop. Hotellet är helt nybyggt och fantastiskt fint. Än så länge har allting gått så himla bra. Vi har haft skitroligt och hunnit med så mycket. Nu ikväll har vi kört en hel kvälls underhållning med hela vårt team som publik och det gick väldigt bra. Vi körde Happily ever after och det är min absoluta favorit, jag får vara prinsessa!

Men efter showen fick jag en sån dipp. Jag har så höga krav på mig själv och blir aldrig nöjd. Showen gick bra men jag blir arg och besviken för jag vet att jag kan bättre. Och på något sätt lägger jag också min åsikt i publikens händer. Mitt självförtroende suger och jag vill höra från dom att det var bra, men när de säger att det är bra så tänker jag "så säger de bara för att de ska man göra för att va artig". Jag vet ju att jag blir såhär och det gör mig också frustrerad att jag inte bara kan va nöjd för jag vet ju att jag är bra. Jag antar att det kommer komma ju mer vi gör showerna. Att jag kan bli mer "confident" och våga spela ut allt 100%.

Nu är jag i alla fall glad att jag är här och det är ju framsteg från dagen när jag åkte.






​Här är en bild (mindre bra) från centrum av byn vi bor i. Det är vackert, romantiskt och bara så mysigt. 

Likes

Comments

Det är nu återigen dags för mig att flyga mot varmare breddgrader. Jag reser till Kroatien på tisdag för jobb men flyger redan imorgon till London för en övernattning på Premier Inn som sponsrat av företaget. Känns helt okej.

Det är med extremt blandade känslor jag åker iväg denna gången. Jag tycker väldigt mycket om att resa och att åka till nya ställen innebär nya möjligheter, nya vänner och nya upplevelser, men jag hade nog behövt landa lite hemma ett tag för att orka med mer nytt.
Det ska bil roligt. Det kommer bli bra. Jag är lycklig och nöjd.

Ovanpå all den här tveksamheten och hemlängtan så har jag varit hos doktorn för att kolla mina stämband. Jag har haft problem med dem ett ganska långt tag. Närmare bestämt tror jag att det började på riktig när jag levde loppan i Ayia Napa förra sommaren. Jag rökte och drack, sov för lite och hade skitkul, men det får ju såklart sina konsekvenser.
Läkaren filmade mina stämband och de va väldigt svullna och överansträngda. Vilket inte är fantastiska förutsättningar för att köra en säsong som sångerska. Läkaren sa att hade jag vart en häst hade han ställt mig på boxvila. Som människa har jag tyvärr inte tid för boxvila men jag kommer inte få lov att gå ut och festa eller vistas i bullriga/stökiga miljöer, inte dricka alkohol och jag får inte göra saker där jag anstränger rösten. Dessutom måste jag prata som att jag är ledsen hela tiden.

SCORE säger dampgenen i mig som älskar att sippa på goda drinkar, dansa hela nätterna, göra bus och tramsa högjlutt. Not. Nu måste jag hela tiden tänka på vad jag gör och jag är inte så bra på det. MEN vi gör något ballt av allt det negativa. Jag startar en blogg. Det kanske kan gå bra och kanske kan de hålla mig sysselsatt på kvällskvisten när de andra är ute på rajraj. Jag får ventilera mig och jag får något att göra!

HERE WE GO! Välkomna till min blogg.

Här är jag när jag jobbade i Ayia Napa. På fritiden gjorde vi faktiskt ibland, om än sällan, andra saker än att dricka sprit.


Likes

Comments