I vecka 18 fick jag en fruktansvärt foglossning, ibland kunde jag inte gå och jag sov inte om nätterna för det värkte i höfterna. Vi hade även begravning för min mamma när jag var i vecka 21. Även om jag hade en hemsk foglossning och sörjde min Mamma något otroligt så tycker jag att jag hade en bra graviditet. Skulle jag betygsötta skulle jag säga 8 av 10. Jag blev sjukskriven och fick jobba 75%. Vid Påsk slutade jag jobba helt, då gick det inte längre.

Vi flyttade till hus sista April, då hade vi två veckor kvar till BF. Maj blev en otroligt varm månad och jag hade mer energi än aldrig förr, foglossningen försvann och jag mådde riktigt bra. Så den sista tiden var jag riktigt pigg. Förutom att värmen gjorde att fötterna svullnade och jag kunde knappt gå på morgonen, men det gjorde inte mig någonting, efter några steg kunde jag gå nästan normalt.

Jag minns att jag var fruktansvärt trött på allt tjat från folk jag inte pratar med i vanliga fall. Dem skrev och frågade var och varannan dag om bebisen har kommit eller inte, folk ringde, jag svarade inte. Detta tjatet började redan 2 veckor innan BF.

Nu ska jag dela med mig av lite bilder från min graviditet.

Som jag nämnde i förra inlägget om min graviditet, att jag var rädd och orolig över att min Mamma aldrig skulle få träffa bebisen. Hennes barnbarn som var hennes allra största dröm, att få ett barnbarn. Jag var inte rädd och orolig helt i onödan. VI skulle hälsat på Mamma den 1 December men jag sa till Martin på Lördagen den 9 "Vi åker till Mamma idag istället". Vi åkte och hon var så otroligt trött, hon somnade hela tiden när jag pratade med henne. Hon hade feber. När vi skulle åka sa jag "Hej Då Mamma, vi hörs imorgon" Jag vände mig om i dörren och sa "Sov Gott". Hela vägen hem grät jag, mitt omedvetna visste. Sent på kvällen ringde pappa. Då fattade jag direkt, han ringde aldrig så sent. Klockan var runt 23. Han sa "Mamma är död, dem ringde nu ikväll". Världen brast, vad skulle jag göra utan Mamma, som jag pratade med varenda dag, minst en gång,, hur sjuk och dålig hon än var så pratade vi. Vi hade pratat varenda dag sen den dagen jag flyttade hemifrån. En sten försvann för hon slapp nu lida, men min Mamma fanns ej mer.

Denna natten sov jag ingenting, när Martin hade somnat kände jag för första gången bebisen röra sig. Jag hade precis gått in i vecka 18. Jag träffade läkare och blev sjukskriven i en månad, det var jul och jag blev stressad av julen och begravning och ville inte stressa bebisen.

Första rörelsen var alltså enligt mig inte sorglig utan fint, Mamma visade att hon är med mig.

2017-11-02 var vi på vårt första Ultraljud. Mitt dagboksinlägg om detta lydde så här.

"I Torsdags var vi på vårt första Ultraljud. Jag var kissnödig, bajsig, trött, hungrig och nervös. När vi fick se bebisen reagerade jag knappt, det kändes som det gick så snabbt. Jag trodde att dem skulle behöva leta runt innan man såg den. De rörde sig och viftade på armar och ben. Det var helt otroligt. Det kändes som om man fick ett band till bebisen redan då. Symtom just nu, mindre illamående. Hungrig hela jävla tiden och öm i magen. Inte riktigt lika trött längre och har satans svårt att somna."

Veckorna fram till vecka 12-13 var jag så otroligt trött, jag trodde inte man kunde vara så trött. Jag jobbade och åkte hem och åt och sen somnade jag direkt och sov till morgonen därpå. Jag mådde också ganska illa, eller ja.. väldigt illa men jag kräktes bara 2 - 3 gånger under hela gradiviteten.

När vi var på väg till Ultraljuder var jag jätte nervös, jag var så rädd för att dem skulle säga att det var tomt, att det inte fanns någon bebis. Men det fanns det och det var obeskrivligt. Först kändes det som om det inte riktigt gick in men sen när vi hade lämnat sjukhuset förstod vi att där bor en liten bebis i min mage.

Jag minns att redan innan första ultraljudet berättade vi för min familj, den första jag berättade för var pappa. Han fick veta en vecka efter att vi fick veta det själva. Sen en kväll ringde jag min Mamma. Min mamma var sjuk i cancer och låg inne på ett korttidsboende. Hon var jätte sjuk och var inte sig själv längre, hon tynade bort sakta. Jag glömmer aldrig det samtalet. Jag ringde henne på kvällen och sa "Mamma, vill du veta något roligt?" hon svarade ju såklart ja.

Jag sa "Du ska bli Mormor" Hon sa "Åhh vad roligt, nu blev jag glad! Åh vad glad jag blev, nu har jag något roligt att ligga och tänka på"

När vi hade vart på ultraljud åkte vi och gav bild till min Mamma. Man var så klart rädd, rädd för att hon inte skulle få träffa vår bebis, eller att hon skulle försvinna när jag var höggravid, samtidigt som bebisen skulle födas.