I alla år har jag levt med att trycka bort mig själv för andra. Jag har gjort val utifrån vad jag tror andra vill eller vad andra tycker.

Jag har valt att hela tiden se ner på mig själv medan jag höjer alla andra och inser inte hur jag själv drunknar medan jag lyfter upp alla andra ovanför ytan.

Ibland måste man rädda sig själv. Ibland måste man uppskatta det man själv är och det man själv har.

Jag är äntligen där.

Senaste halvåret har jag börjat tro på mig själv. Min förmåga och mitt utseende. Jag är tillräcklig lixom. Kan alltid bli bättre men det jag är är bra.

Jag kan se mig naken utan att vilja spy. Jag kan säga till min sambo att jag är snygg. Jag kan hålla med när jag får komplimanger om mitt jobb eller mina prestationer vilket jag alltid tidigare ifrågasatt.

Det är sån otrolig frihet och lycka att äntligen känna sig bra, fin och ett tillräckligt jag.

Jag kan äntligen säga ifrån, jag tar mig tid för MIG och viger inte all tid åt alla andra för att sedan glömma eller åsidosätta mina egna intressen eller önskemål.

Jag har börjat leva och jag njuter verkligen av att äntligen känna mig levande på ett annat sätt. Visst låter det helt galet men äntligen känna jag hur jag lever det liv JAG vill leva, gör det jag vill göra och så vidare.

Kram M