Den här rubriken kanske låter helt absurd men det här är faktiskt nånting som jag drabbas av lite då och då.

Men träning ska ju vara bra för ångest ? Och jag tjatar ju om att träning är värsta dundermedicinen för min ångest? och JA visst är det så!

MEN jag har gamla trauman och rädslor som sitter så Inpräntat i ryggraden som är SVÅRT att bli av med det helt.

Jag har skrivit om det förut att jag blir extra känslig vid för lite sömn, hormoner som är i obalans osv osv.

Så Ibland får jag ångest av träning och det är framförallt när jag går utanför min komfortzon, tex att jag kör ett extra hårt pass där kroppen inte är van och där hjärnan tolkar det som händer som fara.

Självklart är det inte verkligt men hjärnan kan ju inte skilja på sant eller falskt ibland och när det som i mitt fall som har en inbyggd rädsla för att bli plötsligt sjuk så gör det att jag tycker det är enormt obehagligt att utsätta kroppen för saker den inte känner igen. (Hej mellanmjölksträning;)

Jag kan ta ett konkret exempel hur det kan bli för mig ;

Häromdagen gjorde jag ett hårdare pass än jag är van vid. Efter passet kändes det påtagligt i hela kroppen. Darrig, lite låg på energi, musklerna runt nacke och axlar var trötta osv. Fullt normalt alltså men i min hjärna tolkas detta ibland som fara och kroppen reagerar. Inte alltid men ibland.

Jag känner aldrig nåt under själva passet utan detta kommer efteråt när jag ”känner efter”

När hjärnan tolkar fara höjer den beredskapen för att kunna fly från det här.

Hjärtat bankar, jag blir simmig i huvet, andas snabbare, skakar. Japp. En full panikattack som egentligen är kroppens överlevnadsinstinkt som kickar igång.

Det här kan gå från 0 till 100 på några sekunder så att tänka logiskt är ibland helt omöjligt.

(Oftast blir det inget av det men jag kan känna förnimmelser av att det skulle kunna va på gång.)

Detta är så klart fruktansvärt obehagligt och jag får en känsla av att vilja rymma från min egen kropp. En klaustrofobisk känsla.

Attacken är över på några minuter och jag blir trött och skärrad efteråt.

Det går ALLTID över , det är INTE farligt och jag VET att min hjärna övertolkar en massa signaler som känns verkliga i stunden. Det går inte att förklara till 100% till nån som aldrig haft en panikångestattack. Det G Å R bara inte.

Det här skulle ju kunna göra , om jag inte visste bättre ,att jag drar mig för att träna . Men nej. Faktum är att detta är som terapi för mig. Att utsätta mig för det som kan trigga en ångestattack. Där jag lär kroppen att det faktiskt inte är nån fara. Det är normalt.

När jag fick den här attacken häromdagen så vankade jag av och an här hemma. Jag brukar sällan ringa nån när jag mår så här men nu kände jag att jag behövde det så jag tog på mig kläderna, gick ut på en lugn promenad , bara kände vinden mot mitt ansikte och ringde en vän. Och bara av att höra hennes röst slappnade jag av. Det finns nånting enormt läkande av att prata med nån när man mår så här. Men ändå drar jag mig för för att göra det. Så jäkla knäppt. Vad är vänner till för liksom?

Nåväl. Jag andades in genom näsan och ut genom munnen. Att verkligen fokusera på min andning är guld. Att inte göra det skapar bara hyperventilering och då blir det bara ännu värre.

T.o.m när jag fick min hjärnblödning för 7 år sedan fokuserade jag på andningen.

Jag minns att jag började hyperventilera av rädslan när jag så snabbt kände att jag blev så dålig. Den där blixtrande huvudvärken jag aldrig upplevt i hela mitt liv, nacken som plötsligt stelnade så jag knappt kunde röra den. Det där simmiga i huvet. Var det en panikattack eller var jag sjuk på riktigt?

DÄR blev jag skräckslagen.

Jag la mig på soffan och kände mina händer krampa. Jag var helt stel. Kunde inte röra dom. Jag förstod , eller om det var ambulanspersonalen som påminde mig om att jag andades alldeles för fort.

Jag började tänka på andningen. Fokuserade på att andas in genom näsan och lugnt ut genom munnen. Händerna började sakta släppa sitt stela grepp. Jag minns att jag fick beröm för min andning I den där bisarra situationen.

Ja ni kanske fattar vad kroppen minns.

Ett plötsligt sjukdomsfall som hade kunnat sluta betydligt värre än vad det gjorde.

Min rädsla för att bli plötsligt sjuk. Ja. Här har ni delvis grunden till det. Mycket bottnar även i mina föräldrars död. när jag var en liten flicka. Mamma i bröstcancer och pappa i en plötslig hjärtinfarkt.

Det är så mycket sånt här som satt sina spår i mig.

Jesus Maria vad jag kämpar ibland och ger mig fan på att aldrig låta ångesten styra mitt liv.

Jag älskar att träna och jag mår så bra av det , jag behöver bara vänja kroppen vid att hårdare träning INTE är farligt. Det är där jag utvecklas både fysiskt och mentalt.

Så när jag säger att jag tränar för hjärnan så är det detta jag syftar på. Jag kommer fortsätta utmana mig. Punkt.

Tanken slog mig efter den senaste ångestattacken att jag borde skapa en föreläsning om just detta. Det tåls att tänkas på faktiskt.

Jag kommer alltid till nån slags insikt efter varje gång.

Den här gången upplevde jag verkligen hur pass mycket lugnare jag blev av att ringa ut och be om hjälp. Det tar jag med mig till nästa gång.

Så ett tips till dig som tycker det är jobbigt att be om hjälp: hur skulle du Själv känna om du fick ett samtal från någon som behöver ditt stöd?

Förmodligen glad att kunna hjälpa , eller hur?🤝❤️

Vi kan vi väl bara sluta kämpa i tysthet,

Ensam är inte stark.

Att leva med ångest betyder inte per automatik att man lever i nån slags kris hela tiden. Jag har gått genom kriser många gånger men lever idag ett bra liv.
I mitt fall betyder det att mitt system är lite mer känsligt och triggas av en det enda och en det andra där faktorer som tex sömnen i mitt fall har stor betydelse. Min kropp har varit utsatt för en extrem stress under i stort sett hela mitt liv så att det har fått konsekvenser är ju inte jättekonstigt.
2014 fick jag den där hjärnblödningen som säkerligen liksom var droppen på nåt sätt.

Jag har skrivit och pausat denna text miljoner gånger de senaste 2 veckorna men jag vill verkligen dela med mig av hur det är att inte må så jävla tiptop hela tiden. Det går ju faktiskt att ha ett bra liv trots att en ångestpoblematik finns där. Jag mår inte piss jämt. Men jag mår inte heller skitbra mellan varven. Och så är det ju för dom flesta. Man kan inte alltid vara på topp och en del mår sämre än andra i perioder. Thats life.
När jag hör och läser om människor som är öppna om psykisk ohälsa blir jag så stärkt och känner power! Yes ! Lets talk about this shit! Det stärker mig att känna att jag inte är ensam och att det inte är nåt konstigt. För det KÄNNS extremt ensamt i dom stunderna när ångesten och rädslan härjar. Att då kunna sätta ord på det, få det ur systemet och en bekräftelse på att jag inte är konstig, DET är befriande.

Det är en sån kraft i det här med att dela med sig och prata om såna här saker.
Och samtidigt ger det mig ett värde i att kunna hjälpa andra som kanske inte vågar prata om det. Än.

Förra veckan rubbades min balans rätt ordentligt första jobbveckan efter semestern. Jag kunde inte sova och har känt en dallrande oro och har brutit ihop några gånger där känslor kokat över och jag inte riktigt vetat vad som varit vad. Miljoner intryck till min högkänsliga hjärna.
Jag är UBERkänslig under dessa perioder och kroppen reagerar fysiskt med att ständigt va på helspänn och beredd på flykt. Det klassiska fight or flight.
nu har ju ännu en vecka gått och jag har tränat rätt mycket den här veckan plus att sömnen varit bättre och voilà så infinner sig lugnet. Jag har cyklat och jag har sprungit.
Träning för mig är rena rama dundermedicinen. Så många gånger som jag inte pallat träna för att jag inte mått bra. Nu förekommer jag ångesten för det mesta. Att utmana mig i träningen är även det ett sätt att hantera och jobba med ångesten. när jag utmanar mig och dansar utanför gränserna reagerar min kropp med att få just lite ångest. det är läskigt och obekvämt och eftersom mitt system är som det är så mår jag inte alltid så bra MEN jag VET att det bara är demoner som spökar så jag fortsätter ändå då det är känslan av att greja det som jag är ute efter i dom stunderna. ångest och rädslor är ju långt ifrån verkliga många gånger så jag låter mitt logiska jag få ta över i dom stunderna. jag minns när jag började löpträna för 5-6 år sen. jag var livrädd för att få upp pulsen då jag förknippade det med min hjärnblödning ett år tidigare. jag sprang 1 km, fick en panikattack, klarade av det. Nästa gång klarade jag en kilometer men fick en attack vid 2 km. och så höll jag på. jag höjde ribban för mig själv kilometer för kilometer . det är exakt så jag gör i min träning. utmanar, mår dåligt, känner styrka, kommer igen och så flyttar jag fram mina gränser och lär huvud och kropp att jag grejar saker. Bilderna är från vårat misdommartriathlon som jag ska berätta om i ett annat inlägg.
så att röra på mig är ett av de absolut viktigaste verktygen för att hantera min ångest.
Så när ni ser alla peppiga stories med mig när jag tränar så är det främst för att jag är så jävla glad att jag hittat ett sätt som får mig i mental balans och som kapar stressen.
Den känslan är värd allt i instarampljuset just då.
När jag startade mitt konto så hette jag ”fuck the demons” och det är ständigt mitt budskap till dom små jäklarna som försöker ta över.

(bilden från 2014 är från min sjukhusvistelse när jag drabbades av min hjärnblödning, en vecka mellan bilderna att se pigg ut och som ett fullständigt vrak)

Något jag fajtats i stort sett hela mitt liv med är det här att jag har haft svårt att slutföra saker.

Det ligger till grund i min uppväxt i ett dysfunktionellt och destruktivt hem. Vi som har den bakgrunden har många gånger problem att slutföra projekt.

Att växa upp utan struktur och en tydlig kärleksfull ( i mitt fall) uppfostran gör saker med oss. Lägg på känslor som att känna sig ”värdelös ” ”otillräcklig ” och inte tro på sig själv så har man receptet till ett hopkok av ett liv med projekt som aldrig slutförs och med det ökar känslan av att känna sig misslyckad.

För att slutföra nånting behöver man ha just strukturen att gå från idé till handling . Men om man aldrig fått den grundtryggheten, vad gör man då!?

Well, små steg gör oxå skillnad skulle jag vilja säga. Hellre små och många än gigantiska. Och det kanske är det där jag har ramlat.

Jag har velat göra så mycket men liksom inte riktigt haft tron på mig själv eller strukturen att gå hela vägen. För lust , vilja och passion , DET finns det gott om. att starta ett projekt är superlätt och inspirationen flödar. sen är det som om jag tappar allt. VARJE gång.

Jag jobbar därför väldigt mycket med det här att slutföra. Att alla mina försök att komma igång med träningen tex varit halvdana har ju sin förklaring. Så ist för att känna mig som ett hopplöst fall som jag gjort så många gånger i mitt liv så tar jag tag i det istället. Försöker förstå mig själv och VARFÖR det är så. Det tog bra många år innan jag knäckte den koden men nu när jag praktiserar det är det så självklart.

Planerar , genomför och slutför.

Varje träningspass tex har det syftet numer.

Och wow vad det stärker mig som människa. Inte bara fysiskt utan väldigt mycket mentalt oxå.

Det kan även vara små grejer som att säga att ”jag ringer dig sen” och inte gör det, eller att säga till barnen ” vi åker pulka sen” och glömmer bort det. Eller att fastna i den jäkla telefonen när man har annat att lägga sin energi på egentligen.

Att fokusera på vad jag lovar mig själv och andra kan göra hela skillnaden vissa gånger. Det jag slutför blir verklighet och jag kan klappa mig själv på axeln och självkänslan ökar. Det är så enkelt egentligen. Men vi människor är väldigt bra på att göra som vi alltid gjort. Även om det innebär att vi mår fysiskt och psykiskt dåligt. Så himla dumt eller hur?:-)

Det känns jättekul att inspirationen träffade mig som blixten av att dela med mig av min historia i bakomfasadenpodden. Ibland glömmer jag hur läkande det är att bara bli lyssnad på . Att berätta sin historia utan dömande öron och utan att nån avbryter.

Att dela med sig och få tillbaka.

Jag hoppas du som läser detta tar hand om dig och om du inte gör det, hur skulle du kunna börja göra det?

Med värme,

M