Att få ångest efter träning
Den här rubriken kanske låter helt absurd men det här är faktiskt nånting som jag drabbas av lite då och då.
Men träning ska ju vara bra för ångest ? Och jag tjatar ju om att träning är värsta dundermedicinen för min ångest? och JA visst är det så!
MEN jag har gamla trauman och rädslor som sitter så Inpräntat i ryggraden som är SVÅRT att bli av med det helt.
Jag har skrivit om det förut att jag blir extra känslig vid för lite sömn, hormoner som är i obalans osv osv.
Så Ibland får jag ångest av träning och det är framförallt när jag går utanför min komfortzon, tex att jag kör ett extra hårt pass där kroppen inte är van och där hjärnan tolkar det som händer som fara.
Självklart är det inte verkligt men hjärnan kan ju inte skilja på sant eller falskt ibland och när det som i mitt fall som har en inbyggd rädsla för att bli plötsligt sjuk så gör det att jag tycker det är enormt obehagligt att utsätta kroppen för saker den inte känner igen. (Hej mellanmjölksträning;)
Jag kan ta ett konkret exempel hur det kan bli för mig ;
Häromdagen gjorde jag ett hårdare pass än jag är van vid. Efter passet kändes det påtagligt i hela kroppen. Darrig, lite låg på energi, musklerna runt nacke och axlar var trötta osv. Fullt normalt alltså men i min hjärna tolkas detta ibland som fara och kroppen reagerar. Inte alltid men ibland.
Jag känner aldrig nåt under själva passet utan detta kommer efteråt när jag ”känner efter”
När hjärnan tolkar fara höjer den beredskapen för att kunna fly från det här.
Hjärtat bankar, jag blir simmig i huvet, andas snabbare, skakar. Japp. En full panikattack som egentligen är kroppens överlevnadsinstinkt som kickar igång.
Det här kan gå från 0 till 100 på några sekunder så att tänka logiskt är ibland helt omöjligt.
(Oftast blir det inget av det men jag kan känna förnimmelser av att det skulle kunna va på gång.)
Detta är så klart fruktansvärt obehagligt och jag får en känsla av att vilja rymma från min egen kropp. En klaustrofobisk känsla.
Attacken är över på några minuter och jag blir trött och skärrad efteråt.
Det går ALLTID över , det är INTE farligt och jag VET att min hjärna övertolkar en massa signaler som känns verkliga i stunden. Det går inte att förklara till 100% till nån som aldrig haft en panikångestattack. Det G Å R bara inte.
Det här skulle ju kunna göra , om jag inte visste bättre ,att jag drar mig för att träna . Men nej. Faktum är att detta är som terapi för mig. Att utsätta mig för det som kan trigga en ångestattack. Där jag lär kroppen att det faktiskt inte är nån fara. Det är normalt.
När jag fick den här attacken häromdagen så vankade jag av och an här hemma. Jag brukar sällan ringa nån när jag mår så här men nu kände jag att jag behövde det så jag tog på mig kläderna, gick ut på en lugn promenad , bara kände vinden mot mitt ansikte och ringde en vän. Och bara av att höra hennes röst slappnade jag av. Det finns nånting enormt läkande av att prata med nån när man mår så här. Men ändå drar jag mig för för att göra det. Så jäkla knäppt. Vad är vänner till för liksom?
Nåväl. Jag andades in genom näsan och ut genom munnen. Att verkligen fokusera på min andning är guld. Att inte göra det skapar bara hyperventilering och då blir det bara ännu värre.
T.o.m när jag fick min hjärnblödning för 7 år sedan fokuserade jag på andningen.
Jag minns att jag började hyperventilera av rädslan när jag så snabbt kände att jag blev så dålig. Den där blixtrande huvudvärken jag aldrig upplevt i hela mitt liv, nacken som plötsligt stelnade så jag knappt kunde röra den. Det där simmiga i huvet. Var det en panikattack eller var jag sjuk på riktigt?
DÄR blev jag skräckslagen.
Jag la mig på soffan och kände mina händer krampa. Jag var helt stel. Kunde inte röra dom. Jag förstod , eller om det var ambulanspersonalen som påminde mig om att jag andades alldeles för fort.
Jag började tänka på andningen. Fokuserade på att andas in genom näsan och lugnt ut genom munnen. Händerna började sakta släppa sitt stela grepp. Jag minns att jag fick beröm för min andning I den där bisarra situationen.
Ja ni kanske fattar vad kroppen minns.
Ett plötsligt sjukdomsfall som hade kunnat sluta betydligt värre än vad det gjorde.
Min rädsla för att bli plötsligt sjuk. Ja. Här har ni delvis grunden till det. Mycket bottnar även i mina föräldrars död. när jag var en liten flicka. Mamma i bröstcancer och pappa i en plötslig hjärtinfarkt.
Det är så mycket sånt här som satt sina spår i mig.
Jesus Maria vad jag kämpar ibland och ger mig fan på att aldrig låta ångesten styra mitt liv.
Jag älskar att träna och jag mår så bra av det , jag behöver bara vänja kroppen vid att hårdare träning INTE är farligt. Det är där jag utvecklas både fysiskt och mentalt.
Så när jag säger att jag tränar för hjärnan så är det detta jag syftar på. Jag kommer fortsätta utmana mig. Punkt.
Tanken slog mig efter den senaste ångestattacken att jag borde skapa en föreläsning om just detta. Det tåls att tänkas på faktiskt.
Jag kommer alltid till nån slags insikt efter varje gång.
Den här gången upplevde jag verkligen hur pass mycket lugnare jag blev av att ringa ut och be om hjälp. Det tar jag med mig till nästa gång.
Så ett tips till dig som tycker det är jobbigt att be om hjälp: hur skulle du Själv känna om du fick ett samtal från någon som behöver ditt stöd?
Förmodligen glad att kunna hjälpa , eller hur?🤝❤️
Vi kan vi väl bara sluta kämpa i tysthet,
Ensam är inte stark.
