Vidrig känsla i kroppen.
En känsla av skam och skuld.
I åratal har jag pratat om och varit i min brors missbruk och alltid varit den ”starka” och ”duktiga” som alltid klarar allt och som alltid fattar allt.
Vilken jäkla lögn jag levt med när det gäller vissa bitar. Lögn och förnekelse. Och ångest.
Jag skäms för att jag inte kan hantera mat & socker. Det har blivit så mycket värre de senaste åren. Varför vet jag inte. Kanske för att min bror med de ”riktiga” problemen inte finns längre. Kanske för att jag känner att jag inte pallar trycket. Kanske för att jg ständigt känner att jag misslyckas. Jag får panik av att inte klara av det. Tänker ständigt : va fan är det för fel på mig ?
Helt ärligt. Jag behöver proffessionell hjälp med detta missbruk. För det är inget annat än en skev ätstörning.
Och jag tror det grundar sig i mina barndomsår där ingenting var bra när jag åt. När jag tänker tillbaka så kunde jag sitta och fantisera om prinsesstårtor och choklad i mängder. Jag låg verkligen som 10-åring och drömde om att äta hur mycket bakelser och bullar som helst. Hur normalt var det?? Jag hetsåt mer än en gång. Jag åt i smyg. Ökade massor i vikt efter att min styvmor bantat ner mig till ”normsmal.”
Där och då tror jag att jag utvecklade mitt skeva förhållande till mat.
Hetsen att duga. Hetsen att banta. Fina tjejer äter inte mycket. Men det var inte jag som hade ”problemet” det var min brorsa. Som knarkade heroin. Han hade sitt heroin men han var ju snygg iaf.
Det var sånt som räknades. Yta. Fy fan.
Vad hade jag? Bara ett sketet matmissbruk och en vidrig övervikt.Ja jag är ironisk. Men det var ju så det var.
Jag kände mig vidrig. Ovh jag blir så jävla lessen när jag tänker på det. Så mycket energi jag har lagt på att trycka ner mig själv. Jag tänker tillbaka på hur jag använt maten. När en kille gjorde slut gick jag till affären och köpte ett paket kakor och jag kommer så väl ihåg att jag tänkte: ”det hjöper faktiskt att äta”

Och så sitter jag här en vecka efter min semester med barnen som var hur mysig som helst.
Vi har ätit glass och druckit vin. Njutit av livet. Min kropp har dock varit helt slut.
Och nu när vi är hemma igen kommer håglösheten. Nu är det dags att ta tag i kosten igen och träningen . O jag får panik! Jag sörjer det jävla sockret. Humöret slår slint. Jag har en total olust att ta tag i maten. Jag har ingen lust. Jag känner mig deppig för att jag inte får kicka mig med sockret. Och jag SKÄMS att jag känner så. Och jag inser att mitt sockerberoende är så mycket större än jag trott. Och det är jäkligt dags att ta tag i detta.

Och nu ska ni få höra. Jag ska gå i behandling för detta beroende. 19 augusti och 9 veckor framåt. Alltså OMG! En RIKTIG behandling där jag får vända ut och in på mig själv 100 gngr om. Att gå i behandling är läskigt men hoppas SÅ VÄRT för jag vill bli fri en gång för alla! ORKAR inte ha det så här mer i denna KAMP.
Jag tjatade i alla år på min brorsa att han skulle söka hjälp, han ler nog finurligt från sin himmel och tänker ” så där ja syrran, jag sa ju att du skulle fokusera på dig själv ” ❤️
Det är inte det lättaste att va brutalt ärlig om en sån här sak men det är ju lite min grej vid det här laget, att vara naken och transparent. DET kommer jag fortsätta med oavsett hur läskigt det än är. Kanske hjälper det nån OCH mig på vägen.
Fuck the demons!

Hänger ni med på resan?

Rustningen på, det är dags för fight!
Så känns det när något inträffar som gör att alla mina sinnen reagerar på en kris.
Jag ser liksom mig själv som ett cementblock som aldrig kan rubbas. Min överlevnadsinstinkt är enormt stark och jag VET att det är den som gjort att jag alltid fortsatt gå. Trots hat , hot och så många dödsfall och trauman så fortsätter jag gå och ser alltid något vackert i slutet av tunneln.
Med det sagt så inträffade en grej idag som jag av respekt av de iblandande inte tänker gå in på men det fick mina instinkter att förbereda sig. För fight, ännu en gång.
När en person mår väldigt dåligt och när man inte vet om hen lever eller är död.
Nu slutade det hela ”bra” men det slår mig åter igen hur jag levt genom åren.
Hur jävla många gånger jag suttit med paniken i kroppen när telefonen är avstängd och jag känner hjärtat slå hårdare och snabbare för varje gång jag försöker nå honom utan resultat.
Varje gång ringde jag runt hos polis, sjukhus och potentiella vänner. Och varje gång sköt stressen och adrenalinet i taket och lugnande sig lika snabbt när jag hittade honom . Vid liv. Vi snackar 20 år. Hur tusan orkade jag?

Jag undrar ibland hur allt detta egentligen har påverkat min kropp. Det där ständiga stresspåslaget. Självklart har det påverkat mig . Dagen jag fick en hjärnblödning kanske var en sån dag som det bara brast, min stressnivå sköt i höjden och så POFF!
Livsfarligt.
Jag är helt övertygad om att min stesskänslighet och min utmattningsliknande känsla mellan varven har med allt jag varit med om att göra.
Jag är otroligt rädd om det jag har nu.
Jag är lycklig med värdens finaste familj och det hoppas jag att jag får fortsätta att vara.
Jag kan med en snabb sväng uppe i stresstaket ta av mig rustningen igen och bädda in mig i allt det här trygga och härliga jag omges av varje dag.

Vi måste ta psykisk ohälsa på allvar. Våga blotta oss och våra rädslor, våga prata och be om hjälp. Det kanske kan vara ett första steg att bara våga visa sig svag för nån annan. En vän, en släkting. Det är inte värt smärtan i slutändan att bara stänga in och av. Det är inte värt att riskera sitt liv och sin hälsa.
För vad? Egentligen.
Kan vi inte bara öppna upp oss för varandra och sluta spela så jäkla glada och duktiga. Vara äkta med allt det innebär.

Kram Martina

https://soundcloud.com/user-332031440/medberoende

Du är den viktigaste personen i ditt liv!

Det var helgerna det startade på. En öl till middagen, en whiskey, sådant gjorde man i normala hem , det var hon snabb med att förklara. Man dricker lite i normala hem. Och så skrattade och hon blinkade med ena ögat mot mig. Så charmig och skrattig alltid.

Jag började i ny klass i den nya staden. Min lillebror gick hos dagmamma.
Jag var en sportig tjej som älskade att spela fotboll och att springa. Livet gick vidare med nya kompisar och jag försökte hitta min plats i den nya klassen. Hur och när förändringen började har jag inget tydligt minne av. Men jag kommer ihåg att hon började tidigt med att vilja att jag skulle gå ner i vikt. Jag var inte överviktig, jag var nog ganska normal men hon tyckte jag var knubbig och för min egen skulle ville hon att jag skulle gå ner i vikt. Hon började byta ut röd standardmjölk mot den blå , sedan började hon kontrollera antalet smörgåsar på morgonen. Jag fick max två stycken och det var hon som skulle bre dom så att det inte blev för mycket smör på dom. Vid middagar fick jag endast ta 2 potatisar. Hon kontrollerade hela min kost och resultatet blev att jag tappade i vikt och hon var så glad för min skull att jag äntligen började bli smal.
Det var då det började som små kommentarer, små knappt märkbara gliringar. ” ät inte för mycket nu Martina” eller ” tänk på att du har en tendens att lägga på dig” det började så, med kommentarer om att jag hade en tendens att gå upp i vikt.
Kommenterarna ändrade ganska snabbt karaktär och blev spydiga men inte så pass att man kunde sätta fingret på vad det var hon sagt. Det kunde vara en blick, hon kunde rulla med ögonen , himla med blicken som sa 1000 ord men eftersom jag inte hörde orden gav hon mig bara känslan att inte duga. Det var ju faktiskt inget hon sagt som kunde bevisa min känsla. Snart började dock kommentarerna ändra karaktär. Och speciellt när det var helg och hon drack sina öl. Det var då det brast, det var då hon plötsligt kunde börja skratta om hon såg att jag tog om vid middagen. Att sitta vid middagsbordet började bli jobbigt, jag kunde sitta på mitt rum och när jag hörde att hon ropade ”det är mat!” började oron sprida sig i kroppen, jag fick ont i magen.

I köket står en matgrupp i furu, en kökssoffa och 2 stolar på varsin sida av bordet.det En rykande het kastrull med nykokt potatis står på bordet, jag sätter mig bredvid min bror, tar tallriken och avvaktar. Vill inte vara den som tar mat först. Jag känner mig obekväm, det knyter sig i magen. När alla har tagit mat är det min tur. Jag känner hennes blickar när jag för handen till gaffeln för att sticka ner den i en potatis och fånga upp den med gaffeln. Jag tar en andra potatis och jag hör plötsligt hur hon frustar till, ett skratt undslipper henne. Ett elakt , hånfullt skratt. Jag känner hur stämningen vid bordet genast ändras. Det blir tyst och min bror ser ut som han ska sjunka genom stolen och hamna på golvet, min pappa tittar varnande på henne. Men där och då känner hon makten. Det är en sån kväll, hon drack igår och idag har hon fortsatt och varit sluddrig och allmänt sliten hela dagen. Hon somnade på em och det är då det brukade slå slint.
Hon ler hånfullt och så utbrister hon ” skulle inte du vara försiktig med hur mycket du äter?” jag känner obehaget i hela kroppen, den jävla klockan tickar på väggen. ”jag har inte tagit för mycket mamma” svarar jag och låtsas oberörd. ”jo du, men skyll inte på mig sen om du blir ännu fetare” jag blundar och sväljer. Kan hon inte bara hålla tyst . Min pappa ryter ifrån ” sluta nu, lämna Martina ifred” hennes ögon är simmiga och röda, dom vill ha bråk, hon vet att hon kan provocera mig och det är hennes mål med denna middagen.
”Men varför försvarar du fettot? Är du sugen på henne?” jag känner äcklet sprida sig i kroppen. Jag kan ta vad som helst bara hon inte pratar på det där sättet. Jag mår illa. Det vänder sig i magen. ” du vill väl knulla henne eller hur?” hon skrattar hånfullt och jag sitter och försöker strunta i vad hon säger. Jag har tappat matlusten men vågar ändå inte lägga ner gaffeln på tallriken i fall hon blir arg på det. ”Snälla , låt bli” säger jag tyst. Hon ger sig ändå inte , hon gillar detta , hon gillar att provocera mig och hon gillar att gå över gränsen. Att jag skulle bli ledsen finns inte som alternativ. Istället stänger jag av och fortsätter äta. Hon fortsätter hånanadet ”ja jag skiter ändå i dig, du är ju så jävla fet och så ful, haha” hon skrockar och min pappa tittar på henne och säger att hon bara ska vara tyst men sänker blicken till tallriken och fortsätter äta. Jag orkar inte lyssna så jag går från bordet. Ställer tallriken på diskbänken och sen försvinner jag nerför trappan och stänger in mig på mitt rum. Jag känner tårarna , ilskan och maktlösheten skölja som vågor genom kroppen. Jag lägger mig på sängen och kurar ihop mig i fosterställning och knappt hörbart viskar jag rakt ut och börjar gråta” mamma, jag vill ha min mamma” tårarna rinner och jag gråter så jag knappt kan andas. Jag är 12 år gammal och jag är så jävla ensam i det där huset.