Hur jag hamnade här - min historia

Ja tänk att just jag hamnat här, med en trasig rygg som nu är lagad. Varför jag hamnat här har jag funderat på en och två gånger, men är nog egentligen inte förvånad när jag tänker efter.

Jag växte upp i en lite smått kaosartad miljö. Under skoltiden bodde jag på landet med hästar, kor, höns, grisar, kalkoner, getter, kaniner, katter och hundar. Jag älskade det och var ute med djuren den mesta av min vakna tid. Det innebar många dagliga tunga luft. Som exempel hade vi inte vatten i stallet, så det var till att bära många tunga murarhinkar vatten om dagen.

När jag gick i åttan så skulle helt plötsligt utan förvarning alla djuren säljas och vi skulle lämna gården och flytta till ett radhus - hela min värld rasade då djuren och framför allt hästarna var mitt allt. Inte nog med det så blev det ett rejält uppvaknande med att min mamma och hennes man var alkoholister. Vi hade inte alls märkt det när vi bodde på gården, men nu blev det uppenbart, och allt var en katastrof. Ingen mat, aldrig tvättade kläder och hot av alla de slag blev min vardag. Jag försökte dagligen att skydda mina syskon, gick alltid emellan och tog fighten, så jag fick ta det mesta.

Fick då lära mig att smärta - det var inget man lyssande på. Jag minns en kväll när jag skulle stänga balkongdörren, då skar jag upp armen i en spricka i fönstret. Blodet sprutade åt alla håll. Min mamma hånade mig över att jag ens sa något - det där var ju inget - bara när man låg på operationsbordet och blev uppskärs i hela magen så fick man gnälla lite. Minns når jg gick till skolsköterskan med armen några dagar senare - hon fick en chock. Det skulle ha sytts, men nu var det för sent. Skadade en annan gång mitt knä. Fick ingen skjuts till någon doktor på flera veckor. Slutade med att hela benet var fyllt med var. Doktorn sa att om jag kommit en dag senare till sjukhuset hade de troligen behövt amputera mitt ben.

Så var min vardag varje dag. Hot om att jag skulle anmälas till polisen, soc skulle omhänderta mig, släkten hatade mig och skulle anmäla mig sa mamma då jag tog modet till mig att själv gå till soc och be om hjälp.

Vi flyttade hela tiden, jag försökte hålla masken mot alla. Hade dock ett gräsligt humör när jag var med min släkt. Fick ofta gnäll och tillrättavisningar från olika håll är mitt humör kom upp till ytan. Men var det egentligen så konstigt? Jag blev till och med hotad till livet ett flertal gånger av mamma i hennes man - av dem som var de som skulle vara dem som skulle ta hand om mig.

Min mamma sa hela tiden nervärderande saker om mig, att jag var ful, tjock, jag kunde inte dansa utan var stel som ett kylskåp så mig skulle ingen vilja vara med. Målade jag naglarna skrek hon att jag var en hora. När jag skulle ta studenten köpte hon en klänning i large till mig med knäppning fram och snören som var fastsydda i sidan som man skulle knyta bak. När jag knäppt knapparna knöt hon bak så hårt hon kunde så att knapparna fram på magen glipade. Då sa hon till mig att jag var för stor för en large till och med "se knapparna kan knappt hålla ihop ser du väl!" Från den dagen slutade jag äta, men då jag älskar mat så blev det istället att jag åt, och sedan stoppade fingrarna i halsen... Det slutade med att jag flera år senare fick vara inskriven nästan ett år på en ätstörningsmottagning på Huddinge sjukhus. Då hade min mamma supit ihjäl sig, endast 45år gammal. Och jag älskade henne över allt.


Berättar inte detta för att någon enda ska tycka synd om mig, för det är det inte. Detta är bara helt enkelt mitt liv. Jag har lärt mig både bra och dåliga saker av detta. Jag uppskattar saker som många tar för givet. Mat, trygghet, tvättmedel och rena kläder (framför allt rena handdukar!), vänliga ord och gester. Det dåliga jag lärt mig är nog mest att inte lyssna på min kropp, att inte se att jag duger eller räcker till, att bara köra på.

Min disk var slut. Den har troligen varit ett flertal dickbråck där, och sen har den läckt ut under en lång tid. Jag kanske inte kunnat undvika en operation, men jag hade kanske kunnat vila ibland, känna efter, vågat be om hjälp mer.

Träningen har varit en del av mitt liv som vuxen. Alltid tyckt om att röra på mig. Spelade innebandy som ung vuxen i många år. Det blev även gym och gruppträning. Började instruera barn och sedan vuxna i slutet på 90-talet och har gjort det i omgångar, men alltid hängt på ett gym. Dessutom så har somrarna gått ut på att gräva rabatter, plantera träd mm då jag alltid älskat det. Trodde att all träning skulle göra att jag hade koll på min kropp - nu visar det sig att hela jag var sned och skev! Men snart är jag nog rak som en stör.

Nu är det till att börja en ny era. Lyssna mer på mig själv. Vila och rörelse ska väga jämt. Tänka långsiktigt i allt jag gör. Stanna upp. Njuta. Vara snäll mot mig själv. Våga tycka att jag duger. Kommer nog aldrig tycka att jag ser bra ut eller vara nöjd med mig själv helt. Men nu är jag ju hela 42 år, rynkorna börjar komma lite här och var. Men tänker att det är årsringar, och jag har alltid önskat att jag ska bli äldre än min mamma, varit rädd att den tidiga döden ska gå i arv som något slags straff för att jag var ett besvärligt barn som fightades för mig och mina syskon. Därav har denna tuffa period varit lite extra jobbig i ärlighetens namn.

Men nu har jag börjat se ljuset i tunneln - och jag är rätt säker på att det är solen jag ser, och inte ett tåg som kommer rusande mot mig. Jag har bestämt mig för att jag förtjänar att leva. Till och med längre än min mamma.

Sista bilden som togs på mig och mamma innan hon gick bort. Jag 19, mamma 45 år.

Gillar

Kommentarer

Anna Gustafsson
,
Kära Petra! Du har verkligen inte haft ett liv som varit en dans på rosor men du står här idag, säker på vad du vill och vet hur du ska komma dit! Antagligen kommer vägen vara krokig och kurvig dit du ska men med din jävlarannamma och en vilja av stål så kommer du att lyckas! Du kommer leva längre än din mamma för att du behövs hos dina barn, dina vänner och resten av din familj. Jag inspireras och får styrka av din blogg och dina tankar! Massor av styrkekramar till dig kära kusin!
Maskrosenstankar
Maskrosenstankar,
Tack för jättefina ord!! Ja, jag tänker att jag behövs.
nouw.com/maskrosenstankar
Maskrosenstankar
Maskrosenstankar,
Stora kramar till dig fina du❤️
nouw.com/maskrosenstankar
Annika
,
Såklart att du ska leva länge Petra! Du är starkare och modigare än de flesta. Säkert mycket beroende av din tuffa och ibland hemska uppväxt. Du är en underbar vän och mamma. Du har mycket att leva för och många som vill ha dig i livet! Stor kram
Gun Järnström
,
Äldksde Petra vilken stark kvinna du är som orkar berätta om den tuffa uppväxt du haft. Jag blir verkligen tagen av din barndoms berättelse. Som jag tidigare sagt så är jag imponerad av din förmåga att se vad som är vad. Otrolig insikt i vad du kan påverka idag och vad du vill. Jag vet att du har ett fantastiskt liv framför dig och jag hoppas verkligen att du känner att du är. Värd det. Med fantastiska barn och med din insikt så kan det bara bli bäst. Massor av kramar till dig. ❤️
Christina Bergh
,
Fantastiska du!
Fortsätt att hela dig. 💚

Tusentals kramar!
Maskrosenstankar
Maskrosenstankar,
Tack underbara ni för era fantastiskt fina ord! Ni är så värdefulla för mig❤️❤️❤️
nouw.com/maskrosenstankar