Header

Här kommer ett gäng frågor om mig med olika svarsalternativ. Klicka i det svarsalternativ som ni tror är rätt.

Klicka HÄR för att komma till testet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På måndag är det dags för mig att äntligen få gå ut på praktik. Det ska bli superkul att få se och prova mycket nya saker som jag aldrig gjort förut. Tanken med vår första praktik var att alla skulle vara på hemtjänst men vad jag förstod det som så fanns det inte så många platser så många av oss, inklusive mig, ska vara på äldreboenden. Det känns toppen men såklart är det en smula nervöst också. Jag får återkomma om hur jag upplever/ upplevde min APL period under tiden gång. Dock så kan jag ju inte berätta för mycket i och med tystnadsplikten som jag har skrivit på.
Jag kanske är löjlig nu men jag tror att det kommer vara jobbigt att inte få prata ur sig allting eftersom det kommer bli så många nya intryck och erfarenheter. Men det kommer gå bra och jag får se till att prata mycket med min handledare om mina funderingar och tankar.

Hur som helst så var jag förbi min praktikplats häromdagen och hämtade mitt schema och kollade läget. Jag fick även träffa min handledare vilket kändes väldigt skönt så man har ett ansikte på personen man ska spendera de kommande fyra veckorna med.
Och vet ni vad jag gjorde efter det?
*Drumvirvel*
Jag gick raka vägen till mitt jobb (McDonald's) och sa upp mig. ÄNTLIGEN. Som jag har vantrivts alldeles för länge nu, så det var verkligen på tiden. Dock så sa mitt samvete emot mig lite nu när vi äntligen har fått en fantastisk chef som ser oss, lyssnar på oss och hjälper oss enormt mycket. Men jag kände att det var dags att ta farväl av den arbetsplatsen nu och blicka framåt i livet. Det kommer bli jättebra allting.

På tal om McDonald's så funderar jag på att skriva ett inlägg om "pro's and cons" om att jobba där. Skulle det vara intressant? Jag har ju ändå jobbat där två och ett halvt år så jag har lite erfarenhet.

Likes

Comments

Under mina gymnasieår (2013-2016) hann jag komma på sååå många saker som jag ville göra med mitt liv. Jag ändrade mig gång på gång och jag hade aldrig riktigt ett tydligt mål.

Ena månaden ville jag flytta utomlands till t.ex Usa, Island eller något exotiskt paradisland för att jobba och leva loppan. Ni vet en sån klassisk dröm som många ungdomar har och som många faktiskt fullföljer efter studenten. Nästa månad ville jag satsa stenhårt på mina studier, få högsta betyg i allt för sedan läsa ett par extra kurser på komvux och sedan söka till universitet. Jag hade många tankar om att jag skulle plugga vidare till psykolog eller socionom och då gärna i en annan stad.
Jag hade drömmar om att förstå hur människan fungerar rent beteendemässigt och ifrågasatte ofta mig själv varför jag inte valde en utbildning i samhälle och beteendevetenskap.

Mitt i alla dessa drömmar och funderingar kunde jag ofta ifrågasätta och tvivla på mig själv. "Hur kan jag vilja så mycket men ändå inte komma någonstans?". Det enda jag kunde känna där och då var att gymnasiet var i vägen, det var inget jag trivdes med och inget jag var intresserad av. Kanske för att jag läste fel program för mig eller kanske för att jag levde för mycket i framtiden istället för nuet. Jag var helt enkelt inte närvarande.

Idag förstår jag att för att man ska komma någonstans i livet så kan det vara bra att sätta upp tydliga mål för sig själv. Speciellt om man är en så "flummig" person som jag var då. Ett mål kan vara en dröm som man ska nå inom en viss tid och hur hårt man sliter för att nå sitt mål är upp till var och en men känslan av att uppnå något som man länge längtat efter är euforisk.

Likes

Comments

Halloj!

Jösses vilken dag det blev idag. Man skulle kunna sammanfatta dagen med att den inte alls blev som jag hade planerat och tänkt. Suck! Det är väl jag i ett nötskal att göra allt annat än det jag borde...

Just nu sitter jag och äter en snabbt ihopslängd kycklingsallad. Jag tog bara diverse grönsaker som fanns i kylen och stekte på lite kyckling med citronpeppar, vitlökspeppar och curry. Det kanske inte blev världen vackraste skapelse men gott blev det i alla fall.
Timmarna fram till just den här stunden har dock varit många och lååånga.

Tanken med dagen var att jag skulle plugga från morgon till kväll med korta pauser lite här och var. Blev det så? Njaa... nå jag va i och för sig i skolan en liten stund med en vän och pluggade men det blev bara någon timme lite drygt. När jag kom hem sen så var min tanke att jag skulle fortsätta men vad gjorde jag?
Jo, jag gick ner till Ica och handlade frukt och lax. Jag kom hem och slängde ihop en fruktsallad med lite vaniljglass. Efter det tyckte jag att det var en bra idé att städa hela köket och SEN öppnade jag boken och skulle börja plugga. Läste två sidor fick lite smått stressångest (har väldigt mycket att göra just nu i skolan) så jag stängde ihop boken och gick till gymmet istället. Väldigt smart... Och vad som hände sen står i början av inlägget...

​Detta kommer bli en lååång natt för någon (jag) tog inte vara på denna dag och pluggade ordentligt så nu får jag stå mitt kast och skylla mig själv...suck!

Likes

Comments

Hej på er!

Som jag berättade när jag bloggade för många, många veckor sen så skulle jag börja plugga och nu har jag ÄNTLIGEN börjat. Jag ville inte berätta någonting innan jag visste att jag hade kommit och och sett att det kommer fungera för mig, men allt fungerar bra!

Jag har börjar plugga Vård- och Omsorg på komvux, ett flexibelt kursprogram som pågår intensivt under ett och ett halvt år. Så i sommar 2019 kommer jag vara utbildad undersköterska. Yayy! Det känns så bra allting och jag verkligen "njuter" av att faktiskt få lära mig nya saker igen. Sen jag tog studenten 2016 har jag knappt lärt mig något nytt känns det som och jag har verkligen tröttnat på känslan av att inte komma framåt i mitt liv. Så jag tog tag i saken tillslut och valde att byta riktning i livet i till 100%.

Jobbet på McDonalds är ingen utvecklingsplattform för mig har jag känt och jag har vantrivts alldeles för länge nu. Dock har det varit en bekvämlighet som har gjort mig lite lat för att ta tag i MITT liv och göra något annat.
Så att göra någonting annat var verkligen på tiden för min del. Jag vet inte hur länge till mitt psyke hade klarat av McDonalds.

Men vadå, ska du bara bli undersköterska?
Ja kära vänner, jag har valt att plugga till undersköterska instället för att gå den låååååånga vägen till sjuksköterska eller någon annan universitetsutbildning. Självklart hade jag gärna gett mig på universitetet men vet ni hur många F jag har från gymnasiet? Vet ni varför jag har alla dessa F?
Jag har cirka 8 stycken F och har därför ingen gymnasieexamen utan endast ett samlat betygsdokument. Är jag stolt över det? Nej, självklart är jag inte stolt över det och absolut inte nöjd med det men det blev så för att min livssituation där och då var 110% KAOS! Så dåligt som jag mådde psykiskt under den sista terminen i trean har jag aldrig mått och jag kommer ALDRIG tillåta någon eller något att få mig att så någonsin igen. Jag kan berätta mer om vad som hände och hur jag mådde under den tiden om intresse finns men det kommer jag inte göra i detta inlägget.

Nu ska jag gå och lägga mig och somna till en film för imorgon väntar en heldag av plugg, plugg och mer plugg. Wish me luck!

Likes

Comments

Hej där!

Jag har varit sjuk i flera dagar nu och såklart så lyckades jag smitta ner Linus också så vi har haft lite sjukstuga här hemma ett par dagar. Nu är det dock slut med det så ikväll blir det jobb för min del. Egentligen är ingen av oss riktigt friska ännu men man har inte råd att vara hemma för alltid.

Igår var Linus familj här på lite för tidigt födelsedagsfirande för Linus som fyller 21 på torsdag. Det var mysigt att ha lite folk på besök plus att jag vet hur mycket Linus älskar att umgås med sin familj så det kanske var den bästa presenten egentligen?

Annars är det väldigt lugn här hemma idag. Polly ligger och sover i en oerhört graciös ställning och jag städar och tar det lugnt innan jobbet.

Likes

Comments

Hej på er!

Ja detta var ju verkligen inte igår. När jag kollade tillbaka i arkivet så är det lite drygt ett och ett halvt år sedan jag skrev något här. Mycket har hunnit hända sedan dess. Sist jag skrev här så hade jag precis tagit studenten och det känns ju som att det var evigheter sen.

----------------

Idag är jag inte samma nedstämda och ledsna Marion som jag var för ett och ett halvt år sedan. Jag bor inte längre hemma hos den familj som jag bodde hos i cirka tolv år och det tror jag är väldigt bra för mig. Vi har heller ingen konstakt alls idag vilket såklart kan anses lite dystert emellanåt men å andra sidan så tror jag att det är för mitt bästa. Den relationen slutade väldigt abrupt och vi var egentligen inte alls särskilt glada på varandra den dagen jag åkte därifrån för sista gången. Men men, man kan inte älska alla och man kan inte heller bli älskad av alla. Så, så slutades det kapitlet. Tilläggas bör dock att jag saknar stora delar av den släkten som betsår av otroligt fina människor.

Idag bor jag med min fantastiska pojkvän Linus och vår katt Polly i en jättefin trea och livet ser faktiskt ganska ljust ut. Nu för tiden är jag en glad människa med få dåliga dagar istället för den ledsna människa jag var förr med några få bra dagar. Det mesta känns bara fantastiskt. Jag blir lycklig av vetskapen av att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv och jag har tagit stor lärdom i att leva olyckligt i många år. Idag slösar jag inte tid på onödiga relationer och personer som inte får mig att må bra. Jag har börjat sätta upp mål med mitt liv och ett av dom är att börja plugga. Vad det blir håller jag hemligt ett tag till.


Likes

Comments

​Känslan av att inte få plats i sitt eget liv är kvävande och ångestframkallande. Det är en känsla av att bara vilja skrika tills man spräcker folks trumhinnor och sen skrika ännu lite högre. Det är en känsla som inte tillåter mörker eller ensamhet för det är två faktorer som gör att den växer extremt. 

Känslan av att inte få plats i sitt eget liv är att vilja vakna ur en mardröm som aldrig tycks ta slut. Det är en känsla av att sluta ögonen och se alla icke uppnådda drömmar bara sväva förbi eller att ha ögonen vidöppna och bara se ett oändligt mörker. 

Känslan av att inte få plats i sitt eget liv är att sitta på bussen och helt plötsligt få panik utan att veta varför. Det är en känsla av att vilja gömma sig för allt och alla och en känsla av att vilja synas så mycket så att hela världen ska veta vem man är. 

Känslan av att inte få plats i sitt eget liv är en ovisshet, för när kommer den nästa gång? 

Likes

Comments

​Jag känner mig ledsen. Jag saknar trygghet, värme och kärlek. Mitt liv känns så extremt tomt just nu och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Åt vilket håll jag än vänder mina tankar så landar jag alltid i samma tomhet. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så otroligt ensam i mig själv. 

Jag får ärlig talat ångest av att tänka på framtiden. Studenten är ingen som lättar mig, snarare tvärt om. Vetskapen om att skolan snart är över tynger mig något otroligt. Såklart jag längtar efter mitt livs lyckligaste vecka då jag tillsammans med resten av mina vänner kommer äga världen och ingen kommer kunna styra oss men sen då? Vad väntar mig runt hörnet av lycka? Det känns bara så värdelöst och jag undrar vad meningen med mig? 

Hårda hjärtslag, tårar och magont har blivit en del av min vardag.

Jag kommer nog bli galen snart, vad i helvete ska jag ta mig till med den här ensamheten? Så mycket tankar och känslor som strömmar igenom mig och inte bara nu utan nästintill varje dag. Ångest, ångest och ångest. Vart hör jag hemma? Vad är jag menad för? Vill livet mig inget gott? 

Mitt psyke kan snart inte ta mer. Det värsta av allt är att det enda jag kan göra är att gå runt och le, för en sak har jag lärt mig och det är att människor helst inte vill veta av om man mår dåligt. För i andras ögon finns inte psykiska problem. Det finns ingen förståelse för att jag kan gå runt med magont över framtiden. Det är väl inte så farligt att sova två, tre timmar om nätterna för att tankarna gör en galen och det gör väl inget att somna med tårarna rinnande längst kinderna så länge ingen ser? Jag menar, det viktigaste är ju att ingen ser ens psykiska ohälsa. Så känns det som att världen ser på mig. Så jag isolerar mig i min rädsla så gott jag kan. 


Likes

Comments